Skrivet av: Torbjörn Svensson | 11 juli, 2021

När röken skingras

Tangenterna trycks ned, en och en. Tankarna som snurrar runt i huvudet behöver bli till något mer än bara tankar.

Kvällen innan kom panikångesten på besök, och allt annat som svävade runt blev istället till en kamp om att få luft och mota bort tankarna att dödens kalla grepp om strupen var på riktigt.
Några timmar senare, när pulsen började hitta sig ner till lite mer sansade nivåer och röken från den pyrande cigarren slingrar sig runt ens mörbultade huvud, så skingrar sig den andra röken inne i medvetandet och tankarna kommer åter igen. Livet sipprar tillbaka för denna gång och andetagen låter sig tas igen.

Jag är inte oförstående varför det blir så här. Pressen, stressen och utmaningarna att få leva ett värdigt liv hopar sig som alltid, och det finns alltid något som drar åt snaran lite hårdare.
Jag är fullt införstådd med att om du som läser inte själv upplevt denna situation, med utanförskap, diskriminering, isolation och ofrihet – så blir det svårt att förstå vad jag pratar om. Och det är helt ok. För livets erfarenheter blir igenkänningar och förståelsen blir till grunden bara om man själv upplevt dem. Men det jag kan göra är att ta den där känslan och tillföra något, använda den och försöka hitta saker som för det sjunkande skeppet framåt en bit till.

För mig handlar det mycket om att förvalta det man får, oavsett om det är något positivt eller negativt. I detta fall blir det ett tillägg till karaktären som jag just nu skriver om, ett mänskligt drag som får huvudpersonen att reagera inför den oerhörda press han utsätts för. För det kan jag med en stark igenkännande känsla relatera till.

Winston Churchill pratade om sin ”black dog” när de svårare perioderna dök upp i livet, jag kallar dem för ”sprickan”. Olika namn och olika bakgrunder men känslan och den pyrande cigarren från Romeo Y Julieta delar vi.

Jag skriver några fler bokstäver innan trötthetens svamlande känsla dyker upp och jag lägger ifrån mig tangentbordet. Känner mig nöjd över att kunna ge händelsen många målande och beskrivande ord, men vet innerst inne att när läsaren låter sig svepas med av berättelsens känsla så måste personen vandrat den vägen själv för att till fullo känna vad bokstäverna står för. För utan en ”spricka” eller en ”black dog” vid sin sida så kan man nog inte riktigt förstå innebörden av det man har framför sig. Och det är, som sagt, helt ok, för om livet är så snällt mot dig så är det bara fantastiskt.

Skulle du dock få besök av sprickan, glöm inte att den enda som kan hindra dig från att sippra igenom till mörkret – är dig själv. Ge aldrig upp.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 20 maj, 2021

Perspektiv

Sedan jag fick min dövblindhet för 8 år sedan så har jag varit väldigt driven i att lyfta alla aspekter med dövblindheten och hur den påverkar. Tyvärr är det oftast så att större delen av fokus hamnar på personen som har dövblindheten och inte så mycket på de personer som finns runt omkring. Ofta så glöms just dessa personer bort, trots att de faktiskt också får vara med och brottas med just detta ämne. Så nu har jag glädjen att kunna presentera lite intervjuer med människor runt omkring dövblindheten, så att dessa viktiga vinklar och upplevelser också får lite ljus på sig. Först ut är Mia, som växt upp med en förälder med dövblindhet. Varmt välkommen!

Namn: Mia Öhult

Yrke: Platschef

Vad har varit positivt med att ha en förälder med dövblindhet?

Helt klart att jag lärt mig tidigt att få ta ett stort ansvar. Detta är något som jag idag vet har gjort att jag har en ledarskapsroll i mitt arbete. Under min uppväxt så blev man ofta ombedd att ringa telefonsamtal, hjälpa till med det ena och det andra och det har resulterat i att jag idag har lätt för att ta tag i saker och få det gjort.

———

Vilka har varit utmaningarna?

Att man ibland kan bli väldigt låst. Det som är en självklarhet för vissa är inte lika lätt för oss. Som att tex gå på restaurang & äta, vi har alltid fått prata med restaurangen eller besöka den i förväg för att kunna hitta en plats med bra ljussättning.

———

Hur upplever du samhällets stöd i situationen?

Väldigt lite. Det är alltför många gånger som jag har fått ställa upp och följa min mamma på olika ärenden pga brist på teckenspråkstolk. Missförstå mig inte nu, jag hjälper gärna till & jag gör det med glädje men varje person har rätt att va sin egen individ och inte behöva blanda in familjemedlemmar i sina personliga ärenden.

———

Roligaste minnet från din uppväxt?

Våra återkommande sommar resor som vi alltid gjorde när vi var små.

———

Beskriv din mamma med fem ord:

Min mamma är omtänksam, kreativ, känslig, organiserad, motiverad.

———

Om du kunde vrida tillbaka klockan och säga något till ditt yngre jag, vad skulle det vara då?

Barn kan vara dumma. Dom kommer säga saker om dina föräldrar som inte är så snällt ibland. Ta det inte personligt, var stolt över dina föräldrar – det kommer komma en dag då folk vill sitta ner med dig och lyssna på allt du har att berätta om din uppväxt för att dom är nyfikna och vill veta mer av välmening.

———

Har du med dig någon lärdom från din uppväxt som tänker/använder själv som vuxen?

Att vara tydlig med min kommunikation. Det är väldigt lätt hänt att saker missuppfattas. Jag har lärt mig att kroppsspråket du kommunicerar utåt är jätteviktigt i alla möten och jag försöker alltid återkoppla i en dialog så mottagaren förstår vad jag menar/vill få sagt.

———

Om du skulle vilja ge ett råd eller tips till barn med förälder/föräldrar med dövblindhet, vad skulle det vara?

Ställ upp för dina föräldrar och underlätta med det du kan. Låt dom vara delaktiga. Uteslut dom inte från enkla aktiviteter pga deras handikapp. Var inte rädd för att använda det stöd som finns som tex) ska ni ha en enkel familjemiddag så beställ tolkar.

Stort tack Mia för att du ville vara med och dela med dig av ditt perspektiv och upplevelse. Inom en snar framtid kommer fler intervjuer, stay tuned ❤️

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 9 mars, 2021

Stålsträngar.

Min gamla elbas hänger där på väggen inne i ena hörnet av vardagsrummet. Dess svarta skepnad bryts av de silverfärgade stålsträngar som löper hela vägen upp för dess avlånga hals. Den hänger där likt ett spöke, en rest från forntiden, som en rest från liv som jag inte längre lever. Ibland tar jag ner den och låter mina fingrar löpa över strängarna och känna hur vibrationerna skapas för att tunnas ut likt ringar på en stilla vattenyta. Jag har alltid uppskattat musik och detta instrument har med sina mörka toner alltid fått mig att känna mig i samklang med ljuden den skapar. Som om att strängarna innehåller långt mycket mer än enkla toner till en låt. Livets toner.

Jag har under ett antal år fått den ovärdeliga möjligheten att ha psykologsamtal i och med min dövblindhet. Eller nu formulerade jag mig fel eftersom det är egentligen inte dövblindheten som gör att jag behöver avlasta mitt inre, min disharmoni på livets stålsträngar. Nej orsaken som döljer sig bakom trasig syn och hörsel är något långt mer allvarligare än så. Det handlar om samhället vi lever i, du och jag. Under åtta år av vandrande genom mörkrets stig så har varje spricka varit kantat av avslag, diskriminering och motgångar. Istället för att hålla balansen med nya spelregler så har jag istället fått kämpa för att undvika att trilla ner i ett mörker jag aldrig kan resa mig upp ur igen.

För vad gör dessa motgångar mot en, vad skapar de för känsla att bära med sig inombords? Vad skapar ropet på hjälp när svaret blir ett kallt nekande? Det skapar att man känner sig oerhört liten, att man inte är värd något.

När jag föreläser så pratar jag ofta om de oerhört viktiga grundstenarna för ett välmående samhälle – jämställdhet, rättvisa och tillgänglighet för alla dess medborgare. Men alltför ofta så hamnar jag i snåret att berätta om ens mänskliga värde och dess egentliga betydelse. Åhörarna lyssnar intresserat, men bak i mitt huvud så vet jag att den upplevelsen måste man själv ha i sin ryggsäck för att verkligen förstå dess innebörd. När man lever ett liv fyllt med självklarheter så är tonerna av ett liv utan dem lika främmande som månens baksida.

När jag får komma ut utanför hemmets fyra väggar för en stunds upplevelser så njuter jag av varje sekund, även om sakerna jag gör verkar vara väldigt triviala. Den där promenaden, kaffet på uteserveringen eller tramptagen bak på tandemcykeln längs med en vindkantad landsväg blir som om att det är första gången jag upplever det. Som att bli utsläppt från ett osynligt men ytterst verkligt fängelse. Det blir ibland en krock med den jag upplever detta med, oavsett vem det än är där vid min sida just då.

Den där friheten är ju självklar när man lever ett vanligt liv utan begränsningar. För hur kan man tycka ett en kaffe på en uteservering är som en lottovinst, att en promenad runt kvarteret är som att resa jorden runt, när man kan göra det närsomhelst? För att det är precis så det känns när man inte får leva ett fritt värdigt liv. Men om man har den möjligheten hela tiden så kan jag förstå att den där promenaden inte är så märkvärdig, och visst smakade kaffet rätt alldagligt? Det är den väsentliga skillnaden, mellan dig och mig, att jag inte har lyxen att tröttna på något självklart.

Väldigt många upplever svårigheter i livet, jag vågar påstå de flesta av oss, men oftast är stunderna begränsade till perioder av den. Då blir det mer att hantera den perioden, att bearbeta och diskutera, men också att låta det kapitlet avslutas och läggas bakom en. Men när perioden istället fortsätter utan att egentligen finna ett slut så ändras spelreglerna helt. För nu sker det hela tiden, utan avbrott. ”Det är som att alltid vara i stridsläge, alltid redo att slåss, alltid redo att det smäller” sa en annan i samma situation till mig för några år sedan, och jag kan inget annat än att hålla med. Även om jag lägger mig i sängen en hel dag så är det aldrig riktig vila eftersom stressen finns där inne, slår på strängarna och låter tonerna av oro ljuda genom huvudet. För det är precis så det känns att få avslag hela tiden, att kämpa för att få leva ett värdigt liv. När man väl lyckas vinna en strid, en kamp att få någon insats, så vet man om att det kan lika gärna försvinna igen. Detta eftersom personerna som idag beslutar om och ger dessa insatser är inte längre inställda på att du som människa skall få leva ett bra liv – utan istället att spara pengar. Kan man slippa ge dig ditt riktiga värde så kommer det alltid i första hand, för idag är pengarna viktigare än ett liv.

”Det är ungefär samma för cancerpatienter att hantera, stressen över att aldrig veta om man är fri från den” säger min psykolog. ”Du får aldrig det där lugnet för du vet att det i nästa stund kan vända igen”.

När jag pratar med psykologen så kommer det naturligtvis tårar ibland tillsammans med den där molande klumpen av värdelöshet inombords. Men ibland i diskussionen om känslan av ens värde så kommer det ett svart skynke över ens tankar som får allt att stanna upp likt ett ofullbordat andetag. Där sitter en oerhört välformulerad Torbjörn som plötsligt inte finner sina egna ord. Att behöva uppleva känslan att inte kunna bestämma över sitt egna liv, är inget jag önskar min värsta fiende, än mindre att känna sig fullständigt värdelös. Det finns inga tårar som kan tvätta bort det faktumet att det inte slutar.

Jag är fullständigt övertygad om att dövblindheten skulle vara ett långt mycket enklare utmaning att hantera om jag slapp att känna mig värdelös på grund av alla avslag. Missuppfatta mig rätt – att ha dövblindhet är utmanade, men om jag fick känna att mitt liv är lika mycket värt som vem som helst så skulle uppgiften att hantera den inte kännas oövervinnerlig.

När jag tänker på den svarta elbasen så letar sig mina tankar ofta iväg till hur viktig musik kan vara för människor. Det är fascinerande att några fingrar mot en stålsträng kan genera känslor av lycka, sorg, samhörighet, förståelse och igenkännande. Kanske kommer musiken jag skapar i denna text att träffa dina öron, kanske slingrar sig tonerna ner sig om hjärtat och väcker det till insikt. För vad behöver du veta med dessa ord, vad behöver du inse och ta med dig? Att om du själv strävar efter ett rättvist och jämställt samhälle, så kommer det att finnas där för dig när Du behöver hjälp.

För det enda vi alla vill, är att vara fria.

Slutord:

Vill man göra något för att upplysa denna situation så får man väldigt gärna dela tv-serien ”Utan syn och hörsel, så jävla rättslös”. Gärna på alla sätt och vis (muntligt, mail, sociala medier) till så många som möjligt för att lyfta situationen som många lever i. Varje person som tittar är en mer som får se – och ett steg i rätt riktning att skapa kunskap. Tacksam för all hjälp. Länk:

https://www.svtplay.se/utan-syn-och-horsel-sa-javla-rattslos

Vänligen,

Torbjörn Svensson

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 17 maj, 2020

Fönsterglas och fingertoppar.

Mitt liv med dövblindhet, och den resa jag gör, är ett tydligt besked att man aldrig vet vad som skall hända i framtiden.

Corona kom helt hux flux och alla blev plötsligt medvetna om hur sårbara vi är, vårt samhälle, men också den ensamma människan i sig.  

Bakom de stora glasskivorna på min inglasade balkong, sittandes försjunken i min ena fåtölj av konstrotting, så applåderar jag åt hjältarna. Inte bara människorna inom sjukvården, utan även alla andra människor som gör sitt yttersta för att rädda liv. Forskarna bland annat, som jobbar dygnet runt för att finna svar, lösningar och kunskap om det okända – denna mikroskopiska ting som svävar runt i luften och skapar så mycket besvär. 

När applåden klingar av så tänker jag en extra tanke åt dessa barn och kvinnor som råkar ännu värre ut när de inte har möjligheten att fly undan det våldsamma hemmets verklighet. Ytterligare en tragedi i denna soppa. 

Så läser jag kommentarerna om vilken stor påfrestning det är att vara i karantän. Att vara isolerad under några veckor, inte få vara fri, inte vara en del av den där världen utanför. Det dyker upp ett litet stråk av bitterhet där vid fingertopparna när jag skriver ner mina tankar om dessa meningar. Jag tänker att det jag och många andra har, en livslång karantän, en livslång isolation, är något som inte får gehör. Mänskligt lidande i ett större perspektiv när några veckors karantän och isolation sätts mot ett helt liv i andras händer, välvilja, eller frånvaron av den. Det får mig att dra ett djupt krampaktigt andetag där bakom fönsterglaset. 

Att låta bitterheten ta över är farligt. För livet skall vara mer värt än så, och fingertopparnas vibration av ilska rinner ut till ett molande för att till slut stanna. Utanför rutan finns världen, och den kanske kan ta med sig lärdomar genom denna kris. Min stora förhoppning är att två saker får störst plats i samhället efter pandemin. Mänsklighet och miljön. 

Mänsklighet genom att vi börjar ta hand om varandra och inser att alla skall ha lika stora rättigheter och friheter.
Miljön genom att den skall få sin rättmätiga chans att vara levande, för om vi har missat det så har vi inget annat ställe att ta vår reträtt till. För har man svårt att föreställa sig om hur det skulle vara att pusha vår värld över den där kanten så rekommenderar jag ett besök på biblioteket, eller dess digitala motsvarighet, och låna hem boken Under the Dome av Stephen King. 

Men så önskar jag att nästa gång jag eller någon annan höjer rösten om hur det är att vara isolerad, ofrivilligt sådant, att människor minns denna period och hur det kändes trots att det bara var en ytterst kort tid. Kanske kan man med sin egna erfarenhet haja till och tänka efter att det inte var så värst trevligt och så borde ingen annan ha det. Börjar vi tänka så, så finns det faktiskt en ärlig chans att vi kanske börjar jobba lite mer aktivt för att ingen skall hamna utanför. 

Tills dess det kanske sker så sitter jag där i min fåtölj, blickar ut genom inget och tänker, funderar och andas. Jag önskar att det kunde få ett slut, det där hemska döendet som pågår i världen. Samtidigt så reflekterar jag hur i den mest mättnadsfyllda tragedin så finns det även positiva saker. Luften smakar plötsligt annorlunda, den har blivit så mycket renare på ett sätt som jag bara känner när man befinner sig på väldigt avlägsna platser. Rapporterna om utsläpp och luftkvalitet visar mycket positiva siffror över hela världen. Andra sjukdomar har sjunkit ner drastiskt i statistiken i samband med de nya hygieniska rutiner vi har tagit på oss. Plötsligt har andras välmående blivit en prioriterad fråga, en fantastiskt fin mänsklig aspekt i det hela. 

I denna pandemi, denna världsomspännande kris, så drar mina tankar iväg till mina yngre tonår och första mötet med symbolen Yin & Yang. I en bok om Kinas historia blev jag väldigt fascinerad av just denna symbol som har stora och många betydelser, men för mig ett tydligt tecken på att det måste finnas balans i allt och inget är definitivt. I det ljusa finns alltid något mörkt, och i det mörka finns alltid något ljust. 

Med tanken kvar i symboliken så ser jag att det verkligen finns samma upplevelse idag. Det jag nu väntar på, här funderandes i min fåtölj, är att hur världen skall komma ur denna bubbla, och vilka nya positiva saker som kan komma ur den. Jag har lärt mig att inte förutsätta saker eller förvänta mig saker, men drömma kan man alltid göra. Kanske kan drömmen innehålla en stor dos klokhet, mänsklighet och frihet? Kanske. Tills dess så sitter jag här och väntar, och fångar de där fina sakerna med fingertopparna. 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 15 december, 2019

Värdet i intet.

De små stegen.

Jag vänder mig om där vid diskbänken, känner hur de små stegen fortplantar sig genom betonggolvet bakom mig och vänder mig precis lagom för att fånga henne. De små händerna letar sig upp för mina armar, och jag låter mina händer fånga hennes lilla kropp. I ett svep lyfter jag henne, och hennes tjoande ljuder i samklang med hennes lyft upp i luften likt en raket på väg ut i rymden. Så hamnar hon i min famn och de små ljudliga och hjärtliga skratten letar sig genom hennes kropp in i min. Hjärtan börjar slå synkront och kärleken mellan pappa och dotter blommar ut i den där länken som man aldrig kommer bli blind inför.

När jag fick veta att jag inte skulle få ha kvar min syn så tänkte jag att livet skulle sluta där. Livet skulle nu bli ett svart hål, ett sådant som man aldrig reser sig upp ur. Mörkret åt på mitt hjärta, och inom mig så föll skymningen långt tidigare än vad jag hade önskat.

Jag minns hur min desperation kröp upp ur hörnen av mitt liv, hur jag vill klamra mig fast vid varje litet ljus av dåtid. Det som istället slutade med, var en outgrundlig sorg av inget som jag ändå kunde hålla kvar i mina händer.

Men så tänkte jag att sorgen skulle sörjas. Att inom mig så skulle resan från mörkret till ljuset skulle bli av. En sådan resa som ger en livet åter även om det inte skulle vara detsamma som förut. Men ändock ett liv. Men så föll mina steg in i ett spår som jag aldrig tidigare hade kunnat tänka mig ens existera. Fördomar, utanförskap och framför allt diskriminering dök upp. Mina fingrar trevade längs med kanten till avgrunden för att bara bli trampade på. Jag fann mig sittandes mitt emot handläggare som tittade djupt i sina papper. Som bläddrade, bläddrade genom varje sida, men som ändock visste mycket väl att sista sidan skulle innebära avslag. Mitt emot dem satt en vålnad av sorg, som bara ville ha hjälpen att få leva vidare sitt liv, som ville att livet inte skulle bli lika mörkt som synen och hörseln hade bestämt sig för att bli. Handläggare efter handläggare, fraser efter fraser, som bläddrade genom sina papper och lät sina frågor mynna ut i intet. Som att måla en vägg som ändock skulle rivas. Varje gång så klämdes mina fingrar, jag tappade fästet och föll ner i mörkret igen. Men de små fötterna som sprang omkring under alla dessa möten, påminde mig om att jag hade ett liv att leva. Ett liv att existera i.

Hon lyfter min hand. ”Jag vill att du skall se, pappa.” Åren har förflutit, och den lilla kroppen har nu blivit större och känslorna kommer nu från ett ännu större hjärta. Jag stannar upp med det jag håller på med och frågar.

”Vad menar du hjärtat?”. Men handen är borta igen och tystnaden är tillbaka.

När min dotter var väldigt liten så sjöng jag alltid för henne så hon kunde somna. Den lilla kroppen befann sig tätt intill min, och de tunga ögonlocken föll i takt med orden som dök upp mellan mina läppar. Hon hade en väldigt intressant blandning av låtar som hon ville att jag skulle sjunga. The last ten years, av Kenny Rogers var en. Gotham City av R,Kelly var en annan. Trollmor och de elva små trollen, var en annan favorit. Så hade en Korn-låt letat sig in bland dessa viktiga låtar. Nästan som den hade nästlat sig in, objuden men välkommen.

Jag minns hur jag uteslöt vissa ord och fraser i textraderna för att jag kände att det inte passade sig att sjunga dem för en liten ängel. Idag tänker jag på texterna, som jag då sjöng för hennes önskans skull, att de innebar en annan djupare mening. För där i mörkret, med hennes kropp intill, och de små fingrarna greppandes om mina, så visste jag inget annat än att det var en kväll i med ljuset i mitt hjärta. Idag hör jag orden som sjöngs inom mig, och ser att det enda jag vill i mitt liv, är att jag inte skall bli bortkastad ut i intet. Bortslängd.

”Hold me up into the light
Fix the cracks and fix them right
Keep the pieces in the drawer
Keep them there for ever more
Wake a million thoughts someday
Recycle this shit in someway
And all that I have to say
Don’t let them throw me away

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 november, 2019

Sipprande ljus.

Dessa fördömda mönster. Cirklar som man traskar om och om igen. Det enda man gör är att inse att de tidigare spåren man gått i är djupare och ännu mer trasiga. Fötter som släpar. Ostadigare för varje varv, samtidigt som spåret blir än djupare, än mer fasthållande. Snart kan man inte längre stiga ur då spåren nu blivet en djup fåra i marken. Dammet yr av de tunga släpande fotstegen. Runt, runt och runt kring den eviga cirkeln. 

Tystnaden här på bloggen kommer av en stor orsak. Att skriva, speciellt ett blogginlägg tar enormt mycket energi av mig. Jag brukar räkna med ca två timmar för ett enkelt inlägg, och de två timmarna kräver mycket energi och även inspiration. Inspiration har jag och saker att skriva om. Men orken, nej den tryter. 

Vad skulle jag vilja göra? Jag skulle givetvis vilja skriva, skriva, skriva och skriva. Men det som jag får lägga fokus på nu mestadels, är mina kamper. Kamper för frihet, kamper för mina rättigheter, och kamper för att alla skall ha samma värde. Där måste jag prioritera, för oavsett hur mycket jag vill, så kommer alltid dövblindheten bestämma när det gäller energinivå och ork. 

Helt sanslösa saker har hänt under denna tid av tystnad. Jag har tagit mig genom hela landet på en tandemcykel som den första med dövblindhet att göra det. Deafblind Challenge Treriksröset – Smygehuk 2019 som blev ett nytt kapitel för rättigheter, kamp och äventyr. Allt som hände under dessa tre veckor av kämpande genom landet skulle behöva en skrivas i en roman för att göras rättvisa. Så jag låter mina föreläsningar skapa den där resan igen, och tillsammans med publiken så reser vi in i den världen som jag befann mig i under cyklingen. Mäktigt.

Så fick jag min efterlängtade konstutställning. Mina konstverk som växt fram ur min resa in i dövblindheten. Dessa trasiga vita käppar som växte från intet och blev en resa genom sorg och glädje, genom kamp och äventyr. Med detta växte så mycket fram, så mycket känslor, budskap och liknelser. När jag fick chansen att låta min konst få komma ut till allmänheten så blev min resa ännu större. Jag som aldrig studerat konst, jag som aldrig tidigare förstått vad konst handlat om, skulle nu plötsligt få ha en utställning. Ödmjukheten över livets snirkliga stigar infann sig snabbt med detta. Jag som mitt i min nya livssituation fick en ide och satte mig i ett garage och började bocka, böja och limma, skulle nu få dela med mig av mina upplevelser, mina verk.

Med mig har jag också alla besökarnas tankar och upplevelser. Det är en enormt stor känsla att förstå att min konst skapar tankar och känslor som inte är mina egna. Tacksam.

”Vilket verk tycker ni mest om” frågar jag mina barn när vi är i konsthallen. Hugo pekar och säger ”Sprickan”. Alva drar i handen, leder mig bort till ”Fången”. Jag får en varm kram och en puss. De förstår på ett sätt som ingen vuxen gör. 

Nätterna är jobbigast. Dagarna är som ett virrvarr av händelser. Bakom fyra väggar sker det saker som ingen annan kan riva ner eller ta sönder. Men när natten kommer så rasar också murarna av skydd. Skyddet som är de där praktiska sakerna som håller känslor och tankar stången. När mörkret kryper ner, så är det bara jag, täcket och kudden som finns. Jag har förlikat mig med att min sömn aldrig kommer vara den sömn jag egentligen skall ha. För att leva det liv jag lever innebär att jag måste också hantera samhällets baksida varje dag. Avslag efter avslag på insatser, fördomar och diskriminering i varje steg av samhället. Den första smällen kommer på dagen, den andra smällen kommer på natten, när de fyra väggarna blir än mindre och ljuset tycks inte leta sig in längre. De där spåren i marken blir än djupare av intet. Mörker.

Men är hela livet en kamp? Nej verkligen inte. Jag skulle lätt kunna låta hela livet vara en evighetslång kamp av tunga motgångar. Fokusera på det tunga, det mörka, den där cirkeln av evigt trampande. Men jag vill inte att mitt liv skall bara handla om det. Mitt skrivande handlar om att visa den verklighet jag lever, att visa vad det är som gör att det är så svårt att få vara fri i dagens samhälle och vara en en människa med samma rättigheter som alla andra. Men det innebär inte att i min egna bok, den där som skrivs i hjärtat, skall innehålla enbart sorg. För de sidorna skriver man själv, utan vare sig bläck eller tangentbord, med den berättelse man vill vara med om. 

Vänd ditt blad i din alldeles egna bok och du kommer se att den är tom. Du skriver den, ingen annan. Jag vill inte att min bok, oavsett hur tufft livet är mot mig, bara skall innehålla tunga saker. Nej i sprickorna sipprar ljuset igenom, och det ljuset vill jag fånga och lägga till i min text om livet. Min text skall inte bara handla om hur orättvist livet kan vara, utan även om de fördelar som faktiskt finns. För det gör det. I det lilla finns också det största, det har jag fått lära mig av denna galna resa som de senaste sju åren inneburit. Händer som möts, värme som sprids, känslor som växer från ens inre. Från där ljuset skapas. Vägar som korsas, på ett sätt som ingen förstår, men som verkar vara skrivna i en bok som aldrig tidigare lästs. Att inte bry sig om vilken text som skrivs, utan bry sig om den text man vill själv skriva. Att fånga det där lilla, det viktiga, det som egentligen spelar någon roll. 

Den där fördöämda cirkeln, Stegen som i ett annat liv gicks med förhoppning, har nu blivit fyllda med ångest och tyngd. Runt, runt och ner långt i marken sträcker sig nu den eviga cirkeln av intet. Men tillslut så stannar stegen. Med tunga släpande rörelser så tar sig de trötta benen upp ur den djupa fåran och släpar sig över kanten. Osäkerhet följer när stegen inte längre är fångna av det eviga trampandet till ingen nytta. Men så tas ett nytt steg. Sen ett till. Så börja en ny väg. Ut i det okända, men denna gång inte fången. Denna gång fri.

Mina texter lever vidare, både de som skrivs ner på papper och de som jag skriver i min livsbok. Jag kommer traska på, skriva om hur livet är i den sits jag befinner mig i. Men jag kommer aldrig heller missa möjligheten att fylla textraderna med de vackra sakerna som dyker upp, än mindre missa dem. För den bok jag har inom mig, måste få ett lyckligt slut.

Så när ljuset sipprar igenom så fångar jag det. 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 december, 2018

Att så små frön.

Att föreläsa är för mig ett kall. Ett kall att få dela av mig om mitt liv och sprida kunskap, om hur min situation egentligen handlar om mer än bara dövblindhet. Hur det handlar om livet, med stort L, och dess snirkliga stigar med tillhörande hinder och raksträckor.

Jag är lika ödmjuk inför varje föreläsning, oavsett målgrupp och antalet åhörare, därför jag känner den otroligt härliga känslan: ”folk har tagit sig hit för att höra på vad jag har att säga”. Detta gör mig lika glad varje gång, och glädjen över det gör att jag alltid gör mitt bästa för att ge mina åhörare allt de kan få av mig och min historia. Men vissa föreläsningar klappar mitt hjärta extra mycket för. Vissa tillfällen låter mitt hjärta slå ett extra slag av uppskattning att få genomföra, att få stå där och säga de ord som jag tror på och den kunskap jag kan ge – inlindat i bästa Torbjörn-manér. I denna fantastiska kategori så ingår det att föreläsa för barn och ungdomar. För i min roll som förälder så har jag fått ovärderlig förståelse för att den yngre generationen kan påverka vår framtid, med sin öppensinnighet och nyfikenhet. Jag föreläser ofta med en del av fokusen på att barnen sitter med nyckeln om vad livet går ut på och hur man skall leva det. Så när jag får äran att hålla en föreläsning för den yngre generationen, så känner jag den där extra glädjen och upprymdheten. Nyss så fick jag möjligheten att föreläsa för 350 högstadieelever på en skola, vilket var otroligt roligt. Det som gjorde denna föreläsning ännu mer rolig, och väldigt unik, var att jag fick ta del av deras upplevelse efteråt när jag fick deras nedskrivna tankar. Wow, tänkte jag när jag skulle gå igenom texterna – jag kommer få en fantastisk insikt i om jag kunde leverera mina tankar och historia. De positiva ord som kom upp från deras skrivna ord, landade rakt in i hjärtat, bäddade in sig där med värme.

Men efter den första glädjen över att min föreläsning blev så uppskattad så började jag se något annat i de ord jag fått av eleverna. Jag började se hur kunskap och medvetenhet började växa, och en förståelse för att vi alla är olika. Otroligt givande att få uppleva detta och känna att mitt besök där kan ha sått frön hos dessa unga människor. Frön som en dag kanske växer upp till tankar och handling om allas lika värde, jämställdhet och rättvisa. Att bara för att man får olika utmaningar i livet, som till exempel en funktionsvariation, så innebär det inte att man har ett sämre värde som människa. Tankar om ett samhälle där alla är delaktiga. Wow.

Så jag ville låta publicera dessa underbara texter här, givetvis med tillåtelse från eleverna. Så här kommer dem, oredigerade, äkta och alldeles fantastiska. Läs dem, och se om ni kan se det jag kan se, nämligen en blick in i framtiden. //Torbjörn.

”Tankar som väcktes hos mig efter föreläsningen var att jag som inte har funktionsnedsättning är likadan som en som har det och därför ska jag inte behandla hen annorlunda än vad jag behandlar andra för att vi båda är två människor och har samma behov och det är kommunikation. Människor kan inte leva utan att kommunicera med varandra för då känner man sig tom och ensam. Jag kände igen mig lite när det gällde om den här saken. När jag först kom till Sverige kunde jag inte svenska, inte ett enda ord och det var väldigt svårt för mig eftersom jag inte kunde kommunicera med de andra eleverna. Jag blev mobbad då för jag inte kunde svenska, lite som Torbjörn (för att han inte kunde kommunicera med andra) men jag kämpade igenom det och försökte lära mig så bra svenska som möjligt. Efter den här föreläsningen lärde jag mig om jag har en svaghet ska jag inte bara ge upp och bara tänka att det är kört för mig utan jag ska kämpa genom svårigheten och bli bättre som Torbjörn gjorde.

Jag är så sjukt stolt över Torbjörn för att han lever som han vill, han bryr sig inte om vad andra tänker om honom och är därför öppet om sina nedsättningar. Att kunna stå framför en publik och berätta om sina nedsättningar är svårt tycker jag men han bryr sig inte om det utan bara tänker på att det är hans liv, hans liv är så och att han ska inte ändra sig för att andra tänker annorlunda om honom. Det som är så starkt av honom är att han inte skäms över hur han är vilket han inte borde vara heller och kan berätta om det för flera hundra personer.”

”Jag tyckte han prata tydligt för att vara döv. Han var väldigt öppen med det som hade hänt honom. Man fick ett helt annat perspektiv om hur man ser på folk med blindhet och folk som är döva. Det var även häftigt att han kunde paddla över Öresund och vara dövblind samtidigt. Extremt coolt! Det var en mycket intressant föreläsning och jag har faktiskt lärt mig en del. Hoppas han fortsätter kämpa för sina barn att få träffa dem oftare! Jag tyckte han verkade som en väldigt trevlig person och jag fick veta extremt mycket mer om hur det är att vara blind och döv.”

”Min spontana tanke är att det var en otroligt bra föreläsning. Torbjörns föreläsningssätt är väldigt bra då han blandar humor och allvar på ett mycket välfungerande sätt. Jag tror att jag talar för alla som närvarade när jag säger att föreläsningen var otroligt emotionell, samtidigt som den var fascinerande och inspirerande. Torbjörn har, med sin otroliga historia, visat att ingenting är omöjligt, så länge man tror att man kan. Den drivkraft han besitter är få förunnad och bör uppskattas.

När jag gick till föreställningen var jag inställd på att den skulle vara intressant och ganska deppig, vilket den var. Men den hade fortfarande tydliga inslag av humor och, framför allt, hopp. Att bara för att livet tar en oväntad vändning så betyder inte det att livet är över, bara att man ska få se världen ur ett nytt perspektiv, i Torbjörns fall är det genom en tolk bakom honom och en bredvid honom.

Jag kan varmt rekommendera föreläsningen, Torbjörn lär ut och talar på ett sätt som gör att man vill lära sig mer, att man vill höra allt om det och förstå. Och jag tror att jag börjar förstå mer om hur det är att leva med en funktionsvariering och hur jag, som icke-nedsatt kan hjälpa på ett sätt som fortfarande inkluderar de funktionsvarierade på ett bra sätt.”

”Det var häftigt hur han levt sitt liv innan och hur han gör allt för att ha det kvar som han hade det innan. Det med hur han vill ha frihet och hur han lyckas hitta nya sätt är väldigt inspirerande. Jag tyckte att hans historia var väldigt tung men den öppnade upp många tankegångar. Ett exempel var hur bra han kunde sköta så många saker så snabbt trots sin dövblindhet, att han så snabbt kunde hitta alla knappar på datorn. Att han lyckades åka kajak och att han nu ska cykla är väldigt imponerande. Det är mycket att lära sig, att lära sig åka kajak utan att kunna få instruktioner visuellt eller muntligt måste vara väldigt svårt men framför allt att han vet var han ska åka någonstans. En så stor förändring måste vara svårt för en och även att inte få träffa sina barn så mycket. Jag tror att han är en inspiration för många — blinda, döva, dövblinda men också alla andra. Jag trodde inte att dövblinda bara satt stilla och gjorde ingenting men jag trodde verkligen

inte man skulle kunna åka skidor, paddla eller cykla. Jag lärde mig väldigt mycket nytt idag och det gav verkligen mycket.”

”Nu vet jag hur det är att vara blind döv jag visste inte så mycket om att vara döv eller blind för den delen. Jag tyckte att när Torbjörn berättade hur han levde var intressant för att det är coolt det som han har gjort och det inspirerar mig mycket att folk inte bara ger upp för dem inte kan se eller höra. Jag fick också se hur han lever sitt liv fast i hans perspektiv som jag gillade. Det som jag funderar just nu på är hur jag hade gjort om jag hade varit i den situationen.”

”jag tyckte det var väldigt intressant att höra hur hans liv utspelar sig. Hur han kan se glädjen i livet med all hjälp trots att han har en sådan stor funktionsnedsatthet. Jag tror inte det var någon som skulle kunna föreställa sig innan föreläsningen vilka möjligheter det finns idag att leva ett liv som kan liknas med många andras.”

”Jag visste inte innan att svenskar hade så mycket fördomar om blinda och döva personer. Innan föreläsningen så trodde jag att Sverige hade kommit rätt långt med att döma alla lika, men sen så berättade han det om att Sverige inte har haft en regel om att dövblinda ska ha röda markeringar på sina stavar, medan stora delar av världen hade det. Det var bland annat på grund av alla fördomar som han inte kunde träffa sina barn lika ofta som en förälder utan funktionsvariationer.”

”Jag tänker egentligen bara på hur stark han är. Han gjorde även att man fick reda på hur det faktiskt fungerar att vara dövblind. Han berättar även på hur andra behandlar honom och det är många fördomar som är väldigt hemska. Det jag tyckte var hemskast var att bara mamman fick ta hand om barnen tack vare vårt samhälle idag. Jag lärde mig även att Sverige behandlade personer med funktionsnedsättning så illa för man säger ofta hur bra de behandlas i Sverige.”

”Jag tycker att föreläsningen var bra och intressant. Något jag lärde mig var att det svenska samhället inte tog så bra hand om personer med funktionsvariationer som jag trodde. Trots att det var ett tungt ämne var det bra att han hade med lite humor i föreläsningen. Det var intressant att inte bara höra om alla saker han missar som jag tänkt på tidigare, utan även vad han kan göra nu.”

”Jag insåg att det svenska samhället inte fungerar så bra som jag har trott. Det finns mycket som behövs utvecklas för att alla ska få vara en lika stor del av samhället. Föreläsningen var väldigt inspererande och det var bra att Torbjörn lyckades kombinera allvar med humor. Det är härligt att se att han fortsätter kämpa och vägrar inse att han inte kan.”

”Jag tycker att det var ett väldigt inspirerande föredrag. Jag trodde att Sverige var bättre på att hantera funktionsvariationer. Jag tycker att det är väldigt sorgligt att Sverige inte är mer accepterande när det gäller funktionsvariationer.”

”Jag blev chockad över hur svårt det är för personer med funktionsvariation att komma in och bli accepterad i samhället. Jag fick se Sverige från en annan vinkel då det alltid har varit landet för mig där alla hjälper alla, men Torbjörn fick även fram Sveriges svagheter och får oss att se från ett annat perspektiv. Jag blev även riktigt inspererad över att han kan se det ljusa i det mörka och fortfarande ha en positiv inställning trots att hans liv rasade samman och att han var tvungen att ge upp sitt yrke.”

”Man blir väldigt ställd när man får höra om Torbjörns historia, den väcker mycket känslor. Föreläsningen var riktigt bra och man var med hela tiden för att inget var långtråkigt utan det var väldigt intressanta saker man blev informerad av som fångar ens intresse. När jag fick höra att en blind-döv man skulle komma och ha föreläsning så trodde jag att den skulle bara vara om negativa saker, för det är den första tanken man får när man hör att någon är blind-döv. Men han blandade föreläsningen med humor och allvar på ett bra sätt som bara gör historien bättre. Man får ett helt annat intryck om hur det är att vara blind-döv på så många olika perspektiv, när man känner hur ens liv bara förstörs men att hoppen finns kvar om man väljer att kämpa för det, som Torbjörn gör. När han berättade att han hade paddlat kanot mellan Öresund och att han skulle cykla blev jag riktigt fascinerad och börjar tänka att verkligen inget kan stoppa en och att man ska fortsätta kämpa.”

”Detta har väckt många tankar men främst att det är väldigt coolt att bara höra om denna kombinationen av funktionsvariationer, men när det kommer så nära en så fattar man faktiskt hur världen ser ut för människor som lever såhär. Jag blev väldigt fascinerad över hur lycklig han kan lyckas vara med sina funktionsvariationer och att han lyckades hitta en mening i sitt liv. Det är väldigt sorgligt hur han inte får träffa sina barn på grund av sina funktionsvariationer men att han fortfarande kämpar så mycket för det är väldigt inspirerande.”

”Jag visste inte innan att svenskar hade så mycket fördomar och att det var så pass svårt att leva med en funktionsvariation i Sverige. Jag fick också bättre inblick på hur det är att leva med en funktionsvariation i Sverige. Jag förstod också att man kan fortsätta leva sitt liv trots att man har fått en funktionsvariation.”

”Jag tycker föreläsningen var väldigt bra och gav mig mycket större förståelsen över hur det faktiskt är att leva med dövblindhet. Den fick mig även att reflektera över att Sverige faktiskt kanske inte är så bra på att behandla folk lika även om dem har funktionsvariationer. Han inspirerade och blandade allvaret med humor. Han visade att man aldrig ska ge upp även om livet känns svårt och hans kämparglöd var väldigt inspirerande.”

”Jag är väldigt imponerad över de prestationerna som har utfört. Jag blev t.ex. väldigt imponerad över att han lyckades paddla över Öresund trots sin funktionsnedsättning. Jag hade nog inte klarat även att jag kan se och höra. Jag hoppas verkligen att Torbjörn kan få träffa sina barn oftare. Jag lärde mig mycket om funktionsnedsatta idag. Jag blev imponerad över hur bra Torbjörn pratade och att han såg allt som hände i rummet tack vare sina tolkar.”

”Jag funderar på hur det hade varit att ha en familjemedlem med någon funktionsvariation. Om det t.ex. hade varit dövblindhet hade det ju varit smidigt om familjen kunde teckenspråk, men om man, som Torbjörn, fick det mitt i livet kan det ju vara svårt för alla “inblandade” att lära sig teckenspråk. Det var ungefär det jag funderade på under hela föreläsningen. Mina intryck av Torbjörn var att han är en väldigt rolig person, han var duktig på att prata och att få fram det han menade. Det var såklart även fascinerande hur mycket han lyckats åstadkomma trots livshinder han stött på. Hans två tolkar hjälper ju honom i vardagen. Jag kan tänka mig att den tolken som tecknar på hans rygg, är hans “ögon” och den andra, som tecknar i hans hand, är hans “öron”.”

”Jag kan känna att jag har fått en HELT annan bild på funktionsnedsättningar, Jag tänker inte på samma sätt om de som jag gjorde innan. Jag har fått mer förståelse för hur svårt och tufft det är ibland, och hur mycket de faktiskt behöver kämpa för sina rättigheter, vilket är så sjukt! Jag fastnade mest för slutet, det här med hans barn att han nästan aldrig fick träffa de för att han hade en funktionsnedsättning! Han var så duktig på föreläsningen, han skötte de så bra! Jag blev väldigt förändrad när jag hörde honom tala!”

”Jag börjar att tänka rätt så mycket på min egna hörselnedsättning. Det är inte så farligt för tillfället men jag har opererats två gånger förut. Och min hörsel börjar enligt mig själv och mina vänner bli sämre med tiden. Så just nu håller jag på att vänta på ett svar från något väldigt komplicerat test, som väldigt få i Sverige har gjort. Men en sak jag hakade upp mig på när han pratade var att han gjorde det med inlevelse. Så personligen var det som om att jag verkligen kunde känna hur han hade tänkt och känt under den här perioden. Men jag började också då att tänka på andra saker. Som att min hörsel kanske försämras med tiden. Och min mamma har glasögon. ”

”Jag tyckte att den här föreläsningen var väldigt bra och det gav mig en uppfattning om hur man kan klara livet även om det är svårare. Någonting som gjorde intryck på mig var att han gjorde så mycket saker som jag aldrig skulle klara av t.ex. att åka skidor på hög höjd och sedan också att han ska cykla från Treriksröset ända ner till Smygehuk på en tandemcykel. Han imponerade på mig väldigt mycket för att jag skulle inte våga föreläsa om jag hade en sådan funktionsnedsättning. Jag tyckte att det är otroligt att han pratade så bra som han gjorde och under tiden han pratade så kunde han förstå helt vad vi i publiken gjorde.”

”Hans föreläsning gjorde ett starkt intryck på mig. Det där om att han paddlade kajak över ett sund fick mig att känna: WOW! Han visade att även om man är dövblind så är livet inte helt kört.”

”Att vad som en händer med dig ska du fortsätta kämpa, inget ska stoppa dig och det är mycket viktigt. De är något som jag har lärt mig efter denna föreläsningen och jag blev även inspirerad av Torbjörn att fortsätta kämpa med det jag tycker är roligt. För så som han har det och allt han gör är faktiskt ganska coolt. Han gör saker som jag aldrig hade

vågat men dessutom så gör han det utan och se och höra vilket är jätte fräckt. Och även att inte skoja om sånna här saker, tex vissa säger ibland ”Du är cp-skadad” men det är faktiskt en allvarlig sak som man inte ska skoja om. Att man tänker till innan man säger något.”

”Jag tyckte det vara coolt med de som tolkade med de på ryggen att han fatta när någon gäspa för hon sa det på ryggen till han.”

”När han stod och pratade glömde man bort hans nedsättningar och det var som att lyssna på vem som helst. Torbjörn var liksom så bra på att prata och framföra även fast han varken kunde se eller höra, det var så fascinerade och fint att se.”

”Det är dåligt att så många har så många fördomar om funktionshinder.”

”Hans positiva attityd mot situationen var dock väldigt inspirerade. Nästan allt han gör är för att visa att om man får rätt hjälp, kan man åstadkomma nästan allt. Han tog dock också upp att inte många får den hjälpen och att man måste stötta dom människorna om man kan. ”

”Jag blev lite chockerad när jag hörde att han fortfarande gjorde och testade på nya saker, men jag tycker det är bra att han visar att man kan göra allt även om man har funktionsnedsättningar, och jag tycker det är väldigt synd att det är så tabubelagt om man har en funktionsnedsättning för att alla har rätt till den hjälp och det stöd som de behöver. Det är också bra att han tog upp att man inte ska kategorisera människor för alla är lika värda och det kan bryta ner en människa väldigt mycket om man får höra många elaka kommentarer och så, jag tror att han fick många att inse att de inte är bra att vara taskig utan att man borde respektera alla för den man är.”

”Han var en väldigt inspirerande och glad person, hans personlighet smittade av sig.”

”Den gav en bra bild om hur vi har behandlat folk med svårigheter som en borttappad hund. Medans de är riktiga människor. Sen lite om hur vi bör kommunicera. Själv tänkte jag att det han har got igenom var förfärligt, men han tar tjuren i hornen och har gjort fantastiska saker. Även de saker som har uppmuntrat honom. Jag tänkt även på i tisdags då jag skulle hem från träningen via tåg då en person kom med en sådan stav. Den var bara vit så jag kunde prata med henne. Hon skulle på samma tåg som jag. Jag märkte att hon inte visste var dörren så jag gjorde en snabb presentation och lede henne igenom dörren. Denna presentation var en bra lära för alla och nu tror jag att vi alla kan vara villiga att se dom nu som en människa och inte en borttappad hund.”

”Jag tror många som hört föreläsningen känner sig lite extra berörd om hur samhället verkligen är. Jag tycker det var bra att just vi fick ha föreläsningen då det är vi som är ska göra skillnad när vi blir äldre. ”

”Han är väldigt stark som lyckades vända sitt liv och kan tänka på sin funktionshinder men humor och kunna skämta om det. Jag känner också att jag har mer förståelse för folk men funktionshinder och hur det kan kännas för dom. Jag har mer förståelse hur livet kan förändras drastiskt av att man får ett funktionshinder”

”Jag hade inte riktigt tänk på att det fanns blind-döva personer innan föreläsningen…stor inspiration eftersom han kunde åka skidor, kommunicera (b.l.a. med hjälp av ryggen!!) … Då slog det mig att man inte ska ge upp hur än förutsättningarna ser ut och tänka positivt!”

”Han visade att ingeting i princip var omöjligt”

”Det som påverkade mig mest var hur han beskrev hur svårt det är att bli accepterad och behandlad lika, vilket han tryckte väldigt hårt på och att det behövs förändras.”

”…han vek sig inte och fortsatte med att liv ändå. Fast på andra sett. Han lärde sig olika strategier för att kommunicera med andra. Han lärde sig hur man läser av teckenspråk i andras händer och hur man kan kommunicera med tecken som blir ritade i ryggen vilket jag tycker är superhäftigt”

”Torbjörn var väldigt noga med att förmedla att samhället inte är anpassat för folk med funktionshinder. Att Sverige som ses som ett så jämställt och bra land kanske inte alltid är det. Ingen i min närhet har något större funktionshinder därför har jag inte tänkt på detta så mycket. Men Torbjörn har rätt i de faktum att en person i rullstol eller en person med döv/blindhet ska kunna leva i ett samhälle precis som många andra. För just nu kan han t.ex inte ta sig fram på stan eller kommunicera med andra utan hjälp. Det här är en hjälp alla borde ha möjligheten att få. Detta tycker jag borde krävas, speciellt i ett land som Sverige. Efter föreläsningen känner man sig verkligen tacksam över det man har.”

”Intressant att höra att han inte skyllde på att det var hans funktionsnedsättningar som stoppade honom utan att det var systemet/samhället som hindrade honom med att det tex inte var anpassat eller hjälpte personer med funktionsnedsättningar. ”

”Jag blev väldigt fascinerad över hur han med hjälp av sin tolk kunde veta vad som hände i rummet. Det är ganska otroligt när man tänker efter att han t.ex kan veta att någon gäspar med hjälp av en gest på ryggen. Jag blev även väldigt inspirerad av honom när han berättade om vad han hade åstadkommit som t.ex att han hade paddlat över Öresund och att han var den som hade infört en käpp med röd markering för de som var både döva och blinda i Sverige.”

”Det var kul och intressant att få se någon så motiverad och positiv till livet även om man stöter på hinder”

”Men en sak som var väldigt synd var att han inte får vara pappa på halvtid. Det är sjukt orättvist, han har lika mycket rätt att ha dem varannan vecka som en person med icke funktionsnedsättning. Om hans barn ungås med honom kommer de ju lära sig att prata med honom som tolkarna gör, jag hoppas verkligen att han får igenom att han kan bli pappa på halvtid.”

”Det fick mig att tänka innan jag tänker hur det är för andra som kanske sitter i rollstol eller något.”

”Det jag tycker är synd är att alla inte accepterar folk med funktionsnedsättningar som behandlar honom på ett diskriminerande sätt.”

”Han var väldigt bra på att få alla att lyssna”

”Han vågade ställa sig framför en massa människor som han inte såg eller kunde höra och förklarade bättre än de flesta hade gjort om sitt liv. Kanske för att hörseln och synen ersatts med något annat. ”

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 25 juni, 2018

Med eller utan skor.

De där skorna man har på sig är de man går i genom livet. Vare sig man byter, ändrar eller stannar upp så sitter de där och slits med den tid man vandrar på denna jord. Jag varken ser och hör när jag går mina steg på stigen genom livet. Hörseln och synen har ingen betydelse för vart jag sätter fötterna, utan det är mina tankar, själ och jaget som sätter den ena foten framför den andra som tar mig någonstans. Någonstans.

”Varför gå där alla andra har gått, varför följa stegen någon annan tagit. Då är det ju inte mina steg längre.”

Något gnager där bakom. Kanske kan man kalla det kulisserna, det som så fint vänder sig mot världen utanför? Åtminstone är det en fasad m, det där samhället vi alla växer upp och tror på.

Jag var blott ett litet barn när fick se fasaden krackelera för första gången. Sprickorna i fasaden som fick baksidan att vittra. Utförskapet ledde till mobbning och vips så insåg jag att det där samhället som vi växer upp med att tro på, inte fanns där.

Jag minns min farmor och farfar. Enkla människor, men med en gammal syn på livet. Värmen fanns där, likt en skyddande ängel, men ängeln som tappade sina fjädrar när min hörselnedsättning förnekades. Skorna går genom högt gräs, och blir mer slitna av det ojämna underlaget. Att bry sig och förneka på samma gång, att ta ifrån någon identitet samtidigt som man får den där värmen. Barnet inom mig minns och blir förvirrad, för vad var det jag egentligen skulle känna? En förvirring som höll i sig till dagen då min farmor begravdes, för vad var det jag egentligen skulle känna?

”Vandringen känns bara mer obekväm och lusten att ta av mig mina skor är överhängande. Flagor av tyg lossnar från skorna och det ena skosnöret börjar tvinna upp sig i en slags desperat frigörelse.”

Plötsligt tar det slut. Jag sitter här i min stol och summerar. Tre avslag på mina ansökningar om att få vara människa, och de där sprickorna som finns i fasaden visar sig vara avgrundsdjupa raviner. Personer sitter i kommunen och på myndigheter och bestämmer att jag inte skall få gå något mer i mina skor. Mitt liv är inte värt deras liv, vare sig att jag skall vara människa, pappa eller anhörig. Att tro på att man skall få vara som vem som helst är nu förgånget och den där promenaden verkar nu ha lett till en återvändsgränd.

”När tyget faller av. När skosulans gummi slitits ner och är full av hål. När inget annat än skosnörena håller ihop de slitna skorna, likt rötter som håller den sista jorden på plats. När snöret som håller de sista bitarna på plats brister. Hur skall jag då kunna gå vidare?”

Hon gråter när hon ser klippet. Min paddling över Öresund blev ett videoklipp och i slutet av filmen. så gråter min dotter när hon ser mig krama om henne på Ekobryggan efter målgång. Hon bär omkring på en sorg att inte få träffa mig, sin pappa, och varje gång hon ser klippet där vi kramas så påminner det henne om att vi förlorat varandra. Jag frågar henne om hon förstår att varför vi inte ses, och hon nickar. Hon vet att det beror på att det finns folk som bestämmer och inte tycker att mitt och mina barns liv inte har samma värde. Dem som bestämmer, säger hon och tårarna faller nerför kinden. De som inte går i de trasiga skorna, eller torkar tårarna som faller. Sprickorna i fasaden som avgrundsdjupa raviner blir verkliga för henne också, och det där samhället vi borde växa upp i tycks rasat ner i en av dem. Hur kommer hennes skor att se ut när hon vuxit upp? De skor som redan tycks ha spruckit på sina ställen. Vad kommer hon och hennes lillebror att välja för stig att trampa upp genom djungeln som växer sig tät? Kommer skorna att hålla, och kommer vägen att leda framåt?

”Så går snöret av med ett hårt snäpp. Allt som hölls ihop av det faller ut i tusen bitar och kvar finns inget. Kvar står jag och ger upp. Sjunker ner på knäna och låter hela min existens säcka ihop i en hög på marken. Så hör jag ljudet. Avlägset inombords. Skratten som följs åt av ”högre, pappa, högre”. Det är en flicka och en pojk. Bilderna börjar bläddra fram. Flickans blonda hår faller ner i ansiktet när hon svävar fram genom rymden. Nej, inte rymden, det är en gunga. Bredvid henne finns pojken, också svävandes i sin gunga. Hans leende sträcker sig med skräckblandad förtjusning av att vara så högt uppe. Men ändå sträcker sig den lilla handen uppåt i skyn och skriker ”högre, högre pappa!”. Mina barn, mina änglar. Kärleken.

Låter mina knutna nävar trycka mig uppåt igen. Mina knän slår i backen och jag känner något annat. En doft som letar sig in och jag känner hur håret reser sig. Fast det är värme. Och något annat. Kärlek. Sträcker mig framåt och jag känner hur mina händer plötsligt rör sig över ett ansikte, där i intet. För varje drag med fingrarna så träder hennes ansikte fram. Sofia. Kärleken. Så kommer den sista orken och ståendes ser jag gruset och smutsen falla av mig. Den ena foten sätts framför den andra och plötsligt är vandringen igång igen. Utan skorna och med smärtande fötter så tas steg för steg, in bland de slingrande träden. Framåt.”

Jag tror att min bild av hur samhället ser ut är väldigt tydlig för hur man kan som människa falla genom systemet när man inte passar in i mallen. När man plötsligt blir en kostnad och fördomarna får härska, så tappas man på den delen som gör en till det man är – en människa. Jag har mött otaliga handläggare, politiker och tjänstemän, med insikten av att ingen vill hjälpa. Ingen vill stötta eller leva upp till att det samhälle vi säger oss vilja ha, skall vara för alla. Små människor är de, som egentligen inte har ett endaste dugg koll på vad livet egentligen innebär, och låter egoism och fördomar styra före det som eg egentligen borde vara deras roll – en tjänare av samhället och mänskligheten. Kampen fortgår och kostnaden i liv fortsätter. Men kärleken i att se det där leendet eller känna den där varma handen på mig är det som får mig att orka. Barnen som kurar ihop sin i min famn när vi ses, kramarna som aldrig riktigt slutar. Kyssen från Sofia när allt annat slutar existera. Kärleken.

Tron på att den grundläggande biten att alla har samma värde, är det som får mig att gå framåt.

Med eller utan skor.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 28 maj, 2018

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, part six

33611660_1964286553606077_8342624564005568512_o-2.jpg

”Ok, då räknar jag ner! 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 NU!” Med handflatan slår jag ner i bryggan för att signalera min start. Nu är det dags att lämna tryggheten i Helsingörs småbåtshamn. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur kan jag inte vara nervös när jag skall ta mig över ett av världens tuffaste sund, i en kajak? Jag vet inte, ärligt talat, men jag ser något denna vackra sommardag. Jag ser mina barns ansikten. Där långt borta, långt bortom syn och hörsel, står mina barn och väntar på sin pappa. Sin pappa som skall paddla över Öresund. 

Vattnet är oroligt. Jag känner hur kajaken följer med vågorna, upp och ner, för att så rycka åt sidorna. Mitt balanssinne jobbar på högvarv och jag låter mitt muskelminne jobba på med paddeltagen. Ett i taget, framåt och mot mitt mål. En våg sköljer över, en till, och kajaken skär igenom det flygande vattnet. Jag känner genom kroppen vibrationerna från stora motorer. Insikten kommer likt en våg att just nu är jag ute på en motorväg, en sådan för väldigt stora båtar. Men ändå är jag inte rädd. Jag vet att runt mig så har jag världens bästa stöd i form av en fantastisk dövblindtolk/kanotist och ett proffs som paddlar. Så jag låter vibrationerna gå igenom mig och paddlar på. Vågorna flyttar kajaken åt olika håll, och stundtals så kränger det till ordentligt. Men jag tuffar på, låter motorn i mig jobba på i jämnt tempo för att beta av sträckan. Ett paddeltag i taget. 

Så plötsligt är allt bara lugnt. Kajaken slutar att röra sig i takt med vågorna och den tidigare vinden tonar bort. Min tolk paddlar upp bredvid mig och tecknar att nu är vi inne i norra hamnen, och folk står och hejar och tjoar. Jag ser dem inte men jag känner dem. Det känns att de finns där och för mitt inre så försöker jag visualisera dem. Känna deras stöd som sträcker sig över vattnet mot mig. Så hamnar jag vid bryggan till slut, vrålar ut all kärlek, känsla av seger och saknad när jag sträcker ut mina knutna nävar mot skyn. Känner den hårda bryggan mot min hand och slår till den. Det är mycket folk här, säger min tolk, och jag känner ”ta mig tusan” det. Märker att mina barn är där, och hela min kropp fylls av deras värme när de rusar in i min famn. Så kramar jag om dem. Gud vad jag älskar er, Alva och Hugo. 

När jag får reda på att det tog en timma att ta sig över så tänker jag att det inte kan stämma. Det kändes som det var ett helt liv jag levde när jag paddlade över. Minnesfragment från när jag höll mina barn i min famn första gången. Från när jag satt mitt emot min läkare och han berättar för mig att jag skall bli blind. Utmaningen att få Deafblind Challenge att bli verklighet. Från när jag fick den första kyssen av min flickvän. Minnet av att få mitt första avslag från Höganäs kommun om att jag inte skulle få hjälp att leva mitt liv. Sorgen över att förlora mina barn, genom att samhället inte finns där. Fragment från alla viktiga saker i mitt liv dök upp där vid varje paddeltag, och känslorna som hängde med varje våg. Friheten som tryckte sig in genom varje cell i min kropp. Att jag fick bestämma över mitt liv mitt ute på havet, att jag tar mina tag med andetag som är fyllda av mänsklig värdighet – frihet. 

Så står jag där i den gassande solen, omgiven av människor som jag älskar och tycker om, genomsvettig av att ha genomgått världens tuffaste utmaning. Stolt och gråtfärdig på samma gång. Fri och lycklig men med sorgens vetskap att imorgon är det över, då är jag inte fri längre. Men just då, just nu, där i det lilla ögonblick som kallas livet så är jag ingen annan, inget mer och inget än bara just Torbjörn.

Jag vill så genuint tacka alla mina sponsorer, för att de trodde på min tanke om Deafblind Challenge. Jag kunde inte ha haft bättre sponsorer! Men inte heller att förglömma de personer som runt omkring mig stöttat mig genom detta, familjen, flickvän, vänner och eldsjälar. Utan er så hade aldrig Deafblind Challenge blivit av, så jag är så tacksam för ert stöd!

Vill man kontakta mig för att få ta del av mitt äventyr via en föreläsning så kan man göra det på kontakt@torbjornsvensson.com

 

Länkar till artiklar/inslag från Deafblind Challenge:

Dövblinde Torbjörn Svensson korsade Sundet i kajak – Helsingborgs Dagblad.

Torbjörns viktiga tur över Öresund – SR P4 Malmöhus

 

 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 24 maj, 2018

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, part five

Så sitter jag här nersjunken i min soffa. Memorerar varje ord jag skall skriva i det som blir detta blogginlägg. En dag kvar, nej till och med mindre än det. Det som dök upp som en idé för ett år sedan är nu en dag bort. Allt som vuxit fram, all kamp, alla tårar och svett. Bakslagen i mitt liv som fått evenemanget att växa. Svårigheten att träna, för det blev ju endast sex tillfällen som jag har kunnat träna inför paddlingen. Engagerade människor, fantastiska sponsorer och händelser som format evenemanget, och fått det att gå i rätt riktning. Känslan av att få genomföra något tack vare att personer tror på mg och min idé. Tårarna som faller när jag inser att jag inte kommer få träffa mina barn, att jag skall dömas till ett liv i isolation, för att min kommun, landsting och stat tycker att jag kostar för mycket. Glädjen när jag fått sitta i min kajak och bara känna mig fri för en sekund. Tankarna flyger omkring, svävar och virvlar in i varandra för att så skiljas åt igen. Soffan känns mjuk och hård på samma gång, som om den strålar ut känslorna inför imorgon. Imorgon, dagen med ett stort I. Dagen då ett år blir nu, dagen då jag skall försöka bemästra ett sund, det tuffast sundet. Jag SKALL ta mig över, jag skall! Spelar ingen roll att jag fått så lite träning som jag har fått – för det är så mitt liv ser ut, inte fritt. Men imorgon är jag fri, för en stund och jag kommer njuta av varje paddeltag. Frihet.

EVENEMANGSINFO:

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018! 

Varmt välkommen till en paddling utöver det vanliga. Torbjörn Svensson kommer bli den första någonsin med dövblindhet att ta sig, i en kajak, över ett av världens svåraste sund – Öresund. Det gör han för att uppmärksamma dövblindas situation i Sverige och för att visa att med rätt stöd är ingenting omöjligt!

Var: Ekobryggan Helsingborg (Norra hamnen, framför Dunkers kulturhus).
När: den 25:e maj kl 13-15 (paddlingen beräknas starta från Helsingör ca kl 13:30).

Arrangemanget är teckenspråkstolkat!  

 

Tävling! ”Hur lång tid kommer det att ta?”

Var: Ekobryggan.

När: kl 13-13:30

1 pris: ICA Presentkort, värde 2000kr!

”I samarbete med @icakvantumhoganas så kan man under Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018 tävla om ett ICA-presentkort värt 2000kr! Hur gör man för att vara med i tävlingen? Jo, den 25:e maj mellan kl 13-13:30 på plats på Ekobryggan i Norra hamnen, Helsingborg, så letar man upp mig Sofia (på bilden) och lämnar den tid du tror att Torbjörns paddling kommer att ta från Helsingör till Helsingborg. Den som har rätt tid eller närmast vinner presentkortet!”

 

 

Per i Viken i samarbete med ICA Kvantum Höganäs kommer att bjuda på sin klassiska korv med  bröd, med dricka och   tilltugg under evenemanget. 

Obs! Begränsat antal på 100 st, max en per person.

 

Under evenemanget kommer Jesper Jeppissh Pihl från Black  Music Group och Höganäs Musikkår att erbjuda musikunderhållning.

 

Vill du få uppleva taktil handmassage och samtidigt stödja ett gott ändamål? Kolla då hit! Kerstin Dahl kommer på plats vid Ekobryggan den 25:e maj kunna erbjuda ”gratis” (25kr) taktil handmassage. Detta gör hon i samarbete med Förbundet Sveriges Dövblinda då kostnaden på 25kr för massagen går oavkortat till fonden Mama Magnus som riktar sig till barn och ungdomar med dövblindhet i Östafrika. Detta tycker jag är ett fantastiskt initiativ och jag hoppas att många av er som kommer testar på massagen för denna lilla summa, för det väldigt viktiga ändamålet!

 

Har du behov av ledsagning/assistans under Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018? Kolla då in här! Sundsgårdens Folkhögskola utanför Helsingborg kommer med elever från assistentlinjen kunna erbjuda ledsagning, stöd och vara behjälpliga under evenemanget den 25:e maj. Har man en synnedsättning, dövblindhet, rörelsehinder – så kan man få ledsagning till och från Helsingborgs Central under evenemanget. Eleverna, som kommer bära svarta tröjor med texten ”assistentlinjen”, kan handalfabetetoch enkla tecken, och kommer göra sitt bästa för att man skall få en trygg ledsagning. Vill du boka ledsagning eller undrar du något om assistanslinjen, maila då till anna.karlsson@stud.sundsgarden.se eller ring/sms till 0733266957. Obs! Senaste dag för bokning av anmälan är den 24:e maj!

Vi som stöttar DEAFBLIND CHALLENGE HELSINGÖR – HELSINGBORG 2018©

”Aterra erbjuder upplevelser och försäljning av kajak och upplevelseprodukter. Vi vill tillgodose den moderna människans behov av upplevelser, att komma igång med såväl vardagsnära äventyr som lite mer avancerade upplevelser. Vi vill hjälpa dig att ta första, andra och tredje steget till ditt nya liv. Aterra erbjuder försäljning av kurser inom äventyrs och upplevelserelaterade sporter.”


 

”Hör med oss först! Vi är mer än bara ett tryckeri.”


 

”Vi är specialister inom it-säkerhet. Det är vårt fokus varje dag, året runt och dygnet runt. Därför kan vi säga att vi är bland de bästa- om inte den absolut bästa- i världen på det vi gör. Men det handlar inte bara om att skydda sig från hot, utan man måste även få utveckla sitt företag och sin verksamhet för att bibehålla konkurrenskraft. Vi säkerställer att ni får göra ert jobb med trygghet. När ni litar på oss blir vardagen lättare för er.”

 


”Hos Solentro skapar man busenkelt sin egen bok – enkelhet, kreativitet och skapande ligger i fokus när du gör din egen bok. Solentro bokskapartjänst är helt webbaserad och ingen nedladdning av program behövs – lycka till med din bok!”

 


”Förbundet Sveriges Dövblinda  är en partipolitiskt och religiöst obunden intresseorganisation. FSDB ska utifrån principen om alla människors lika värde arbeta för rätten till full delaktighet, jämlikhet, självständighet och självbestämmande för personer med dövblindhet på alla områden i samhället. Ända sedan bildandet har FSDB också haft en viktig funktion för att bryta den isolering som kan följa av dövblindhet.”

 


”Iris Hjälpmedel erbjuder hjälpmedel både för personer med synnedsättning samt dövblindhet. ”Bra för alla men nödvändiga för en del” är mottot. Läs mer här www.irishjalpmedel.se”

 


”Tryck T-shirt tryck hos tshirt.nu – tshirt tryck och kläder med ditt eget textiltryck -Alltid till bästa pris på tshirt.nu!
Vi trycker ditt eget tryck, BILDER, TEXTER m.m. på allt! Vi trycker på ljusa, färgade och mörka tröjor! Minsta antal 1 st!”

”Välkommen till ICA Kvantum, din matbutik i Höganäs. Allt du behöver för vardagsmat och fest – färskvaror, frukt och grönt, mejeri och chark.”

 


”Vi lever på kvalitet och vi ser alltid till att du som konsument får det där lilla extra som man så gärna strävar efter. Vi tillverkar allt med högsta kvalitet på alla våra färska råvaror och tillsammans med kunnig personal kan man inte få bättre produkter!”

 


 

Kerstin Dahl Certifierad diplomerad Taktipro™ taktil massör, undersköterska 

Taktipro taktil massage, en mjuk omslutande beröring av huden, omtanke och lyhördhet för individens integritet och behov. Behandlingen skapar balans i kropp och själ.                        Etik och bemötande är viktiga delar av metoden, närvaro och koncentration, att med ett lyhört bemötande se till hela människan.
Taktil massage är en erkänd komplementär metod och grundas på forskning och beprövad erfarenhet. 

För tidsbokning och information ring eller skicka sms: 0761–884242
mail: kerstin.dahl@live.se
Besöksadress: Ängelholm, även hembesök.

 


 

Film & Foto med drönare

För privatpersoner & företag

Besök view120.se

 


 

”Fotografen i Helsingborg med modern studio och med naturen inpå knuten. Erbjuder egentillverkning och några av branschens bästa produkter. Välkomna!”

 


 


 

”Scandlines seglar hela dygnet och har alltid öppet i shopen och café ombord!”

 


 

Older Posts »

Kategorier