Med eller utan skor.

De där skorna man har på sig är de man går i genom livet. Vare sig man byter, ändrar eller stannar upp så sitter de där och slits med den tid man vandrar på denna jord. Jag varken ser och hör när jag går mina steg på stigen genom livet. Hörseln och synen har ingen betydelse för vart jag sätter fötterna, utan det är mina tankar, själ och jaget som sätter den ena foten framför den andra som tar mig någonstans. Någonstans.

”Varför gå där alla andra har gått, varför följa stegen någon annan tagit. Då är det ju inte mina steg längre.”

Något gnager där bakom. Kanske kan man kalla det kulisserna, det som så fint vänder sig mot världen utanför? Åtminstone är det en fasad m, det där samhället vi alla växer upp och tror på.

Jag var blott ett litet barn när fick se fasaden krackelera för första gången. Sprickorna i fasaden som fick baksidan att vittra. Utförskapet ledde till mobbning och vips så insåg jag att det där samhället som vi växer upp med att tro på, inte fanns där.

Jag minns min farmor och farfar. Enkla människor, men med en gammal syn på livet. Värmen fanns där, likt en skyddande ängel, men ängeln som tappade sina fjädrar när min hörselnedsättning förnekades. Skorna går genom högt gräs, och blir mer slitna av det ojämna underlaget. Att bry sig och förneka på samma gång, att ta ifrån någon identitet samtidigt som man får den där värmen. Barnet inom mig minns och blir förvirrad, för vad var det jag egentligen skulle känna? En förvirring som höll i sig till dagen då min farmor begravdes, för vad var det jag egentligen skulle känna?

”Vandringen känns bara mer obekväm och lusten att ta av mig mina skor är överhängande. Flagor av tyg lossnar från skorna och det ena skosnöret börjar tvinna upp sig i en slags desperat frigörelse.”

Plötsligt tar det slut. Jag sitter här i min stol och summerar. Tre avslag på mina ansökningar om att få vara människa, och de där sprickorna som finns i fasaden visar sig vara avgrundsdjupa raviner. Personer sitter i kommunen och på myndigheter och bestämmer att jag inte skall få gå något mer i mina skor. Mitt liv är inte värt deras liv, vare sig att jag skall vara människa, pappa eller anhörig. Att tro på att man skall få vara som vem som helst är nu förgånget och den där promenaden verkar nu ha lett till en återvändsgränd.

”När tyget faller av. När skosulans gummi slitits ner och är full av hål. När inget annat än skosnörena håller ihop de slitna skorna, likt rötter som håller den sista jorden på plats. När snöret som håller de sista bitarna på plats brister. Hur skall jag då kunna gå vidare?”

Hon gråter när hon ser klippet. Min paddling över Öresund blev ett videoklipp och i slutet av filmen. så gråter min dotter när hon ser mig krama om henne på Ekobryggan efter målgång. Hon bär omkring på en sorg att inte få träffa mig, sin pappa, och varje gång hon ser klippet där vi kramas så påminner det henne om att vi förlorat varandra. Jag frågar henne om hon förstår att varför vi inte ses, och hon nickar. Hon vet att det beror på att det finns folk som bestämmer och inte tycker att mitt och mina barns liv inte har samma värde. Dem som bestämmer, säger hon och tårarna faller nerför kinden. De som inte går i de trasiga skorna, eller torkar tårarna som faller. Sprickorna i fasaden som avgrundsdjupa raviner blir verkliga för henne också, och det där samhället vi borde växa upp i tycks rasat ner i en av dem. Hur kommer hennes skor att se ut när hon vuxit upp? De skor som redan tycks ha spruckit på sina ställen. Vad kommer hon och hennes lillebror att välja för stig att trampa upp genom djungeln som växer sig tät? Kommer skorna att hålla, och kommer vägen att leda framåt?

”Så går snöret av med ett hårt snäpp. Allt som hölls ihop av det faller ut i tusen bitar och kvar finns inget. Kvar står jag och ger upp. Sjunker ner på knäna och låter hela min existens säcka ihop i en hög på marken. Så hör jag ljudet. Avlägset inombords. Skratten som följs åt av ”högre, pappa, högre”. Det är en flicka och en pojk. Bilderna börjar bläddra fram. Flickans blonda hår faller ner i ansiktet när hon svävar fram genom rymden. Nej, inte rymden, det är en gunga. Bredvid henne finns pojken, också svävandes i sin gunga. Hans leende sträcker sig med skräckblandad förtjusning av att vara så högt uppe. Men ändå sträcker sig den lilla handen uppåt i skyn och skriker ”högre, högre pappa!”. Mina barn, mina änglar. Kärleken.

Låter mina knutna nävar trycka mig uppåt igen. Mina knän slår i backen och jag känner något annat. En doft som letar sig in och jag känner hur håret reser sig. Fast det är värme. Och något annat. Kärlek. Sträcker mig framåt och jag känner hur mina händer plötsligt rör sig över ett ansikte, där i intet. För varje drag med fingrarna så träder hennes ansikte fram. Sofia. Kärleken. Så kommer den sista orken och ståendes ser jag gruset och smutsen falla av mig. Den ena foten sätts framför den andra och plötsligt är vandringen igång igen. Utan skorna och med smärtande fötter så tas steg för steg, in bland de slingrande träden. Framåt.”

Jag tror att min bild av hur samhället ser ut är väldigt tydlig för hur man kan som människa falla genom systemet när man inte passar in i mallen. När man plötsligt blir en kostnad och fördomarna får härska, så tappas man på den delen som gör en till det man är – en människa. Jag har mött otaliga handläggare, politiker och tjänstemän, med insikten av att ingen vill hjälpa. Ingen vill stötta eller leva upp till att det samhälle vi säger oss vilja ha, skall vara för alla. Små människor är de, som egentligen inte har ett endaste dugg koll på vad livet egentligen innebär, och låter egoism och fördomar styra före det som eg egentligen borde vara deras roll – en tjänare av samhället och mänskligheten. Kampen fortgår och kostnaden i liv fortsätter. Men kärleken i att se det där leendet eller känna den där varma handen på mig är det som får mig att orka. Barnen som kurar ihop sin i min famn när vi ses, kramarna som aldrig riktigt slutar. Kyssen från Sofia när allt annat slutar existera. Kärleken.

Tron på att den grundläggande biten att alla har samma värde, är det som får mig att gå framåt.

Med eller utan skor.