Stålsträngar.

Min gamla elbas hänger där på väggen inne i ena hörnet av vardagsrummet. Dess svarta skepnad bryts av de silverfärgade stålsträngar som löper hela vägen upp för dess avlånga hals. Den hänger där likt ett spöke, en rest från forntiden, som en rest från liv som jag inte längre lever. Ibland tar jag ner den och låter mina fingrar löpa över strängarna och känna hur vibrationerna skapas för att tunnas ut likt ringar på en stilla vattenyta. Jag har alltid uppskattat musik och detta instrument har med sina mörka toner alltid fått mig att känna mig i samklang med ljuden den skapar. Som om att strängarna innehåller långt mycket mer än enkla toner till en låt. Livets toner.

Jag har under ett antal år fått den ovärdeliga möjligheten att ha psykologsamtal i och med min dövblindhet. Eller nu formulerade jag mig fel eftersom det är egentligen inte dövblindheten som gör att jag behöver avlasta mitt inre, min disharmoni på livets stålsträngar. Nej orsaken som döljer sig bakom trasig syn och hörsel är något långt mer allvarligare än så. Det handlar om samhället vi lever i, du och jag. Under åtta år av vandrande genom mörkrets stig så har varje spricka varit kantat av avslag, diskriminering och motgångar. Istället för att hålla balansen med nya spelregler så har jag istället fått kämpa för att undvika att trilla ner i ett mörker jag aldrig kan resa mig upp ur igen.

För vad gör dessa motgångar mot en, vad skapar de för känsla att bära med sig inombords? Vad skapar ropet på hjälp när svaret blir ett kallt nekande? Det skapar att man känner sig oerhört liten, att man inte är värd något.

När jag föreläser så pratar jag ofta om de oerhört viktiga grundstenarna för ett välmående samhälle – jämställdhet, rättvisa och tillgänglighet för alla dess medborgare. Men alltför ofta så hamnar jag i snåret att berätta om ens mänskliga värde och dess egentliga betydelse. Åhörarna lyssnar intresserat, men bak i mitt huvud så vet jag att den upplevelsen måste man själv ha i sin ryggsäck för att verkligen förstå dess innebörd. När man lever ett liv fyllt med självklarheter så är tonerna av ett liv utan dem lika främmande som månens baksida.

När jag får komma ut utanför hemmets fyra väggar för en stunds upplevelser så njuter jag av varje sekund, även om sakerna jag gör verkar vara väldigt triviala. Den där promenaden, kaffet på uteserveringen eller tramptagen bak på tandemcykeln längs med en vindkantad landsväg blir som om att det är första gången jag upplever det. Som att bli utsläppt från ett osynligt men ytterst verkligt fängelse. Det blir ibland en krock med den jag upplever detta med, oavsett vem det än är där vid min sida just då.

Den där friheten är ju självklar när man lever ett vanligt liv utan begränsningar. För hur kan man tycka ett en kaffe på en uteservering är som en lottovinst, att en promenad runt kvarteret är som att resa jorden runt, när man kan göra det närsomhelst? För att det är precis så det känns när man inte får leva ett fritt värdigt liv. Men om man har den möjligheten hela tiden så kan jag förstå att den där promenaden inte är så märkvärdig, och visst smakade kaffet rätt alldagligt? Det är den väsentliga skillnaden, mellan dig och mig, att jag inte har lyxen att tröttna på något självklart.

Väldigt många upplever svårigheter i livet, jag vågar påstå de flesta av oss, men oftast är stunderna begränsade till perioder av den. Då blir det mer att hantera den perioden, att bearbeta och diskutera, men också att låta det kapitlet avslutas och läggas bakom en. Men när perioden istället fortsätter utan att egentligen finna ett slut så ändras spelreglerna helt. För nu sker det hela tiden, utan avbrott. ”Det är som att alltid vara i stridsläge, alltid redo att slåss, alltid redo att det smäller” sa en annan i samma situation till mig för några år sedan, och jag kan inget annat än att hålla med. Även om jag lägger mig i sängen en hel dag så är det aldrig riktig vila eftersom stressen finns där inne, slår på strängarna och låter tonerna av oro ljuda genom huvudet. För det är precis så det känns att få avslag hela tiden, att kämpa för att få leva ett värdigt liv. När man väl lyckas vinna en strid, en kamp att få någon insats, så vet man om att det kan lika gärna försvinna igen. Detta eftersom personerna som idag beslutar om och ger dessa insatser är inte längre inställda på att du som människa skall få leva ett bra liv – utan istället att spara pengar. Kan man slippa ge dig ditt riktiga värde så kommer det alltid i första hand, för idag är pengarna viktigare än ett liv.

”Det är ungefär samma för cancerpatienter att hantera, stressen över att aldrig veta om man är fri från den” säger min psykolog. ”Du får aldrig det där lugnet för du vet att det i nästa stund kan vända igen”.

När jag pratar med psykologen så kommer det naturligtvis tårar ibland tillsammans med den där molande klumpen av värdelöshet inombords. Men ibland i diskussionen om känslan av ens värde så kommer det ett svart skynke över ens tankar som får allt att stanna upp likt ett ofullbordat andetag. Där sitter en oerhört välformulerad Torbjörn som plötsligt inte finner sina egna ord. Att behöva uppleva känslan att inte kunna bestämma över sitt egna liv, är inget jag önskar min värsta fiende, än mindre att känna sig fullständigt värdelös. Det finns inga tårar som kan tvätta bort det faktumet att det inte slutar.

Jag är fullständigt övertygad om att dövblindheten skulle vara ett långt mycket enklare utmaning att hantera om jag slapp att känna mig värdelös på grund av alla avslag. Missuppfatta mig rätt – att ha dövblindhet är utmanade, men om jag fick känna att mitt liv är lika mycket värt som vem som helst så skulle uppgiften att hantera den inte kännas oövervinnerlig.

När jag tänker på den svarta elbasen så letar sig mina tankar ofta iväg till hur viktig musik kan vara för människor. Det är fascinerande att några fingrar mot en stålsträng kan genera känslor av lycka, sorg, samhörighet, förståelse och igenkännande. Kanske kommer musiken jag skapar i denna text att träffa dina öron, kanske slingrar sig tonerna ner sig om hjärtat och väcker det till insikt. För vad behöver du veta med dessa ord, vad behöver du inse och ta med dig? Att om du själv strävar efter ett rättvist och jämställt samhälle, så kommer det att finnas där för dig när Du behöver hjälp.

För det enda vi alla vill, är att vara fria.

Slutord:

Vill man göra något för att upplysa denna situation så får man väldigt gärna dela tv-serien ”Utan syn och hörsel, så jävla rättslös”. Gärna på alla sätt och vis (muntligt, mail, sociala medier) till så många som möjligt för att lyfta situationen som många lever i. Varje person som tittar är en mer som får se – och ett steg i rätt riktning att skapa kunskap. Tacksam för all hjälp. Länk:

https://www.svtplay.se/utan-syn-och-horsel-sa-javla-rattslos

Vänligen,

Torbjörn Svensson