Skrivet av: Torbjörn Svensson | 28 maj, 2017

Bortom världen.

313CC18D00000578-3448019-image-a-13_1455549493678

Jag sitter där och känner mig som världens ensammaste individ. Ord flyter förbi, blickar utbyts och min lilla ö på ensamhetens hav känns så där vansinnigt liten och trång. En hand dyker upp på min arm och jag rycker till lite lätt. Där var du ja, och jag hade inte en aning om att du fanns där. Jag får en annan varm hand i min, kanske finns där ett leende och en blick. För säkerhets skull så låter jag ett leende dyka upp i mitt förvirrade ansikte, men det är inget som mitt hjärta vill. Jag känner bara att jag inte är värd något.

Några dagar tidigare så vibrerade det till i min ficka. Med van hand åker telefonen upp och jag startar zoom-funktionen. Med stora vita bokstäver så dyker texten upp.

”Hej Torbjörn! Som det ser ut idag så har vi inte tolk till dig den 28 maj i Malmö kl 12.45-16.00.”

Va? Läste jag rätt? Tar upp min iPad och läser genom ord för ord och inser att det är precis vad det står. ”Men jag bokade för nästan fyra veckor sedan”, säger jag tyst med förvåning i min röst. Läser igen och känner att min förvåning övergår i ilska. Ilska över att återigen behöva stå tillbaka för andras beslut. Ilska över att återigen befinna mig i situationen att andra bestämmer när jag skall få vara delaktig eller inte. Andra som bestämmer över mig, va?!

Det är inte första gången det händer, att jag inte får dövblindtolk till viktiga situationer, och jag känner varje gång att det är som ett slag i magen. Dels för att jag inte får vara en som alla andra, i att vara en del av samhället. Men också för de är min livlina till den övriga världen, den bro till den värld alla andra lever i. En dövblindtolk hjälper inte bara till med kommunikationen. Nej fan, de skapar ju hela min värld genom sina händer. När handen åker in i min så går min värld från att vara en liten ö till att bli en hel kontinent. Vips, magi.

Jag låter min iPad glida ur händerna och kastar huvudet bakåt där i min stol. Hej vita innertak, nu ses vi igen. Det vita är bara vitt, men jag finner mig alldeles för ofta tittandes på det med tankarna fyllda av bekymmer. Denna gång med huvudet fullt av utanförskap. Så sitter man där och funderar, vänder och dividerar. Jag vill åka, för det är min brors dag. Men jag vet precis hur det blir, jag sitter där som en öde ö på ett ensamt hav. Runt omkring mig sker världen men jag själv ser bara genom ett sugrör. Till slut så fattade jag ändock beslutet att åka, för var det egentligen något annat jag ville? Nej. Jag tycker att man dyker upp på sådana händelser, punkt, För det här är min bror. Min bror. Jag åker. Med en duns trillar min iPad ner på golvet och jag svär åt min oaktsamhet. För jag befann mig inte där. Jag var utanför, igen.

Uppfattar jag att de skrattar? Det gör de. Åt mig? Nej…eller? Sluta vara så jäkla paranoid. Le Torbjörn, se inte sur ut, försvinn inte, det är inte deras fel att du sitter här isolerad. Utanför. En hand dyker upp på min arm, min mamma vill säga något, förklara något. Hon kämpar på med att teckna med sina få tecken som hon kan i min hand och berätta något. Jag uppfattar delar av vad hon berättar men förstår inte sammanhanget. Det är som små ord som svävar runt på ytan av det där havet som omger mig. Inget sammanhang, ingen logik och jag sitter där och låter min hjärna jobba något helt fruktansvärt för att försöka pussla ihop de små intrycken till något vettigt. Är det rätt? Jag vet inte, och jag hatar den här känslan. Känslan av att känna sig dum, att inte veta ens vad man skall svara på. Är det ens rätt denna gång? Eller sa jag något helt annat och upplevs som om jag inte har alla hästarna hemma? De säger saker jag aldrig får veta, och gör saker jag aldrig får se. Jag sitter där som en ö, i mitt hav av intet och längtar efter mina dövblindtolkar. Längtar efter en hand i min som blir min trygga bro från utanförskapet. Försöker vara glad och tacksam över att vara där men känner inget annat än en sak.

Jag känner mig bara så jävla värdelös.

”Hold me up into the light

Fix the cracks and fix them right

Keep the pieces in the drawer

Keep them there forever more

May come in use for some day

Recycle this shit in some way

And all that I have to say

Don’t let them throw me away”

(Korn – Throw me away)

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 16 maj, 2017

Väck mig

Ibland vaknar jag och tänker ”vilken märklig dröm jag hade”. Ur de grå dimmorna som hjärnan skapat så finner jag att natten innehöll drömmen att jag håller på att förlora synen. Oftast följer en iskall rysning efter denna kvardröjande tanke. Det är en rysning som löper upp längs med ryggraden och in i skallbenet. Som på sin väg lyfter alla hårstrån den passerar likt elektricitet som löper ut från ett laddat åskmoln.

Täcket känns tungt när bröstkorgen höjer sig vid andetagen. Jag ligger kvar där i sängen i det kompakta mörker som omger mig. Blinkar lite med ögonlocken för att försöka komma igång med synen och bli av med nattens grumlingar.

Det är snart dags att slänga ut benet utanför sängkanten, stiga upp strax innan väckarklockan ringer och göra mig iordning för att så ta mig ut på vägarna. Låta dagen bli ytterligare en i mängden där jag gör mitt jobb som lastbilschaufför och så njuta av att få utföra sysslan. Men rysningen släpper inte. Innanför skallbenet börjar en liten klocka att plinga och insikten släpper likt en stor svart säck med dödvikt mot ett hårt golv. Duns.

Det var ingen dröm.

Att hantera ett syn- och hörselbortfall mitt i livet är en utmaning, inte minst på det psykiska planet. Saker förändras väldigt drastiskt och man inser att saker och ting blir aldrig som förr.

I mitt fall så är skiljelinjen så enormt tydlig på hur livet såg ut före och efter min diagnos med dövblindhet. Som dag och natt. Men det är en kamp jag tar, och en erfarenhet som ger mig möjlighet att verkligen förstå livets grundläggande principer. Vad som är värt att fokusera på för att ta till sig och lära sig av. Men även vad som helst bara skall lämnas kvar i dammet efter mina fotsteg jag tar på min lilla snirkliga stig som leder mig genom livet.

Men så kommer man till en ny sväng på den där stigen. Det är när man tillslut inser att det finns inget annat än att börja använda hjälp för att klara sin vardag. När man till slut tar till sig modet och försöker förlika sig med att jag måste ta emot hjälp för att klara av vissa saker som jag tidigare aldrig behövt be om förut. Då man tillslut sitter där mitt emot handläggaren och låter djupet ur ångesten formuleras i att nu är det ett måste för mig att ta emot det stöd jag behöver. Så får man avslag. Det sociala samhällsnät man trodde fanns, finns inte där. Chocken sitter hårt inom dig och viskar: ”du är inte värd något”.

Jag brukar förklara med att det inte är synens förtvinande, eller hörselns dalande som ger mig ångest om nätterna. Nej, jag har fattat att det är min lott i livet och försöker ta till de positiva delar som faktiskt finns i denna situation. Tro mig, de finns faktiskt, hur otroligt det än låter. En vän till mig som lider av en annan åkomma som slutligen tar hens liv förklarade så här: ”Det är så fruktansvärt tungt samtidigt som livet ibland är så galet roligt att leva”. Precis så är det.

Det som ger mig ångest om nätterna är att inte få vara en som alla andra. Att inte få vara jämställd med den övriga befolkningen eller att få känna mig delaktig. Isolation. När man inte får stödet att klara sin vardag så blir det ett enormt hårt slag mot det som vi alla förtjänar, att vara en fri människa. 

Orsaken är politiskt ekonomiska beslut, att man låter kostnaden stå före de mänskliga rättigheterna, samt låta okunskap besluta. När beslutsfattare hellre blundar än ser, då är det jag som ser mer och förstår bättre. Det är en mardröm som är långt värre än att vara dövblind och den är också en annan sak som får mig att ibland aldrig vilja stiga upp där från sängen i mörkret.

Den är verklig.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 12 maj, 2017

Att lita på.

Du måste tro på dig själv. 

När man har dövblindhet så använder man gärna de sinnen som fungerar bra, så som känsel, smak och lukt. Jag vet att det finns en myt om att blinda och dövblinda skulle på något vis ha bättre lukt, smak och känsel när synen och hörseln inte finns. Men min uppfattning är att det inte är så enkelt. Jag tänker att det inte automatiskt skulle innebära supersinnen när man inte ser eller hör, utan jag tror det är att man är mer medveten om informationen som man kan hämta därifrån. Sen är ju allt i grund och botten en träningssak. Tränar man till exempel luktsinnet så är det logiskt att man då blir snabbare på att avgöra informationen man får och behandla den.

Men det är alltid en stor skillnad att födas med dövblindhet, eller som i mitt fall – att få den i vuxen ålder. Jag har fått gå den tuffa vägen för att lära mig använda de sinnen som hos mig är fullt fungerande för att så avlasta den bristande synen och hörseln. Det är en utmaning kan jag lova, framför allt med syndelen. Visste du att sinnena som man använder, när man ser och hör, är olika viktiga för din uppfattning av omvärlden? Du uppfattar din omvärld med 80% syn, 15% hörsel och de resterande 5% fördelat på känsel, doft och smak. Så synen är verkligen en enormt stor faktor i att hantera alla intryck, och därmed också naturligtvis det svåraste att kompensera.

När man börjar traska den där övergången, från att hantera större delen av informationen via syn och hörsel, till att börja använda de sinnen som normalt står för 5% av vår uppfattning, så är det lätt att man börja vackla. Så var det för mig i alla fall. Det var en tid som jag inte visste hur jag ens skulle kunna hantera denna infon med så knapphändiga sinnen, som jag kände det då. Paniken knackade då innanför min tinning och ångesten snörpte åt hjärtat, när jag frenetiskt försökte göra allt för att förstå det jag kände. Men jag kämpade ändock på. Jag valde att ta till mig ett främmande språk, teckenspråket, och omvandla det till taktil kommunikation via mina händer och kropp. Jag valde att kämpa på med att känna på allt jag behövde förstå, att lukta och använda den infon jag kunde förstå från det.

Till slut kom jag till en gräns där jag inte längre kunde hålla på att försöka lära mig förstå omvärlden utan att helhjärtat omfamna det. Det gick inte att kämpa på med att fånga in informationen via sinnena och samtidigt känna tvivel om det verkligen stämde det jag kunde utläsa av det. Så jag bestämde rakt mig upp och ner för att börja lita på mig själv och de instinkter jag har. Jag valde att ta den informationen jag kunde få in via känsel, doft och smak, och försöka bygga en värld av det. En värld som jag kände var en riktig sådan.

Då plötsligt lossnade det en massa kilar ur mina kugghjul och de började snurra på fortare än någonsin. När jag inte längre tvivlade på vad jag kunde uträtta med de 5% jag hade att tillgå så kändes det som att de växte till 30, 40, ja nästan 50%. Sen när dövblindtolkarnas intåg skedde i mitt liv så utvecklades detta till en förståelse av om världen som jag kände att jag aldrig tidigare hade varit en del av.

När det hade gått en tid efter den lossnade kilen så kunde jag bara sitta där i min röda soffa och summera. Den viktigaste lärdomen var att man måste tro på sig själv och lita på att det man upplever med de fungerande sinnena faktist är sant. Vilket kan vara väldigt svårt därför att synen och hörseln är så enormt dominerande som sinnen. Men det går. Givetvis blir det fel ibland och på något sätt kan man kanske aldrig fylla helt upp den värld av intryck en fungerande syn och hörsel kan ge. Men det är ett komplement, och det är min värld, ingen annans. Dessutom, vilken seende och hörande kan säga att allt de ser och hör alltid stämmer…?

Men så kommer det viktigaste verktyg jag har, som sitter där inga sinnen når. Magkänslan. Där känner man verkligheten och där finns svaret.

Det gäller bara att lita på den.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 januari, 2017

Blod.

Vi håller på att förblöda, vi som har dövblindhet. Vart vi än vänder oss i dag så möts vi av oförståelse och begränsningar. Beslutsfattare rycker ifrån oss de insatser som vi behöver och begränsar våra möjligheter att få vara en del av allt annat.

På något sätt så dödar man oss. Kanske inte med en kniv i hjärtat eller med en pistol mot tinningen, men på ett själsligt sätt. Beslutsfattare, politiker och tjänstemän väljer att inte förstå, att inte ens vilja förstå vikten av det stöd vi behöver. Vi som är i sista ledet, vi som lever med dövblindheten, får alltid ta konsekvenserna av detta.

När man inte får komma ut, vara en del av samhället, eller ens få möjligheten att utvecklas, ja då dödar man oss. Livslusten försvinner där mellan de fyra väggar som samhället bygger runt oss. Jag står i en pöl av mitt egna blod som rinner från de sår jag får av bemötandet, striderna och kamperna för mina rättigheter.

Det finns historier från förr om hur man låste in personer med dövblindhet i källare med jordgolv. Där fick de sitta, undangömda från samhället som inte ville ha dem, och räkna sina minuter av sitt liv. På något sätt så ser jag att källaren med jordgolv har bytts ut mot en liten etta med plastmatta och rinnande vatten från en kran. Annars är dessa fyra väggar idag precis samma fängelse som den där källaren var då.

Forskning visar på att hur man mår inombords också påverkar hur vi mår fysiskt och hur länge vi lever. Personer som är olyckliga och deprimerade lever också kortare liv och blir därmed också sjukare. Detta är fakta och finns att läsa om med några enkla klick på internet.

Men gå en promenad då, umgås med människor som gör dig glad då, tänker du kanske. Sträva efter mål i livet, hitta på nya utmaningar och utvecklas.

Men det är ju just det som man stoppar genom att inte se till att vi också får vara en del av samhället. Att ta bort personlig assistans, ledsagning, stöd med barnen eller möjligheten till att få använda dövblindtolk är precis som att trycka in kniven i hjärtat. Att göra det svårt eller omöjligt att få dessa insatser, att bygga hinder åt personerna som behöver hjälpen är som att trycka in avtryckaren på pistolen.

Enda skillnaden är att man inte dör direkt, utan att man förblöder till döds.

Många som jag pratar med om detta, personer som inte har dövblindhet, upplever en stor hopplöshet i ämnet. ”Man kan som vanlig person ändå inte göra något” är en vanlig mening jag får höra. Men jag ser det inte så. Jag ser att vi alla människor i detta land har ett ansvar att se till att alla är en del av samhället och har det bra. Ser du en familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare lida så kan du påverka. Du kan säga ifrån att det inte är ok på många sätt. Dela en artikel på sociala medier, skriv ett mail till en politiker, skriv ett brev till en tjänsteman, ställ dig på ett torg och vråla. Påminn alla andra att ingen är skyddad från livets överraskningar och vem som helst kan hamna i den sits som jag hamnat i. Påminn de folkvalda om att det är du som avgör vem som sitter där och styr skutan, att det är dina förvärvade pengar som de förvaltar och styr över.

Tills dess, om den dagen av rättvisa kommer, så kämpar jag och många andra på att stoppa blödningen. Omgivning, vänner och familj som gör sitt bästa för att hindra den där pölen att bli större. Kämpar på för att stoppa varje droppe.

Innan tiden rinner ut. 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 31 december, 2016

Gott nytt år!

Nu sitter jag här, med några få timmar kvar av det gångna året och summerar. Jag ser tillbaka på det år som har förmodligen varit ett av de mest intensivaste någonsin i mitt liv. Att ta steget att flytta bort från ett gemensamt hem och ett äktenskap, till att försöka bygga upp ett nytt liv var en sådan intensiv händelse. I kölvattnet av att flytta så innebar det också att massa nya kamper startades för att få den hjälp man behöver för att få vardagen att funka. En kamp som genererade mycket uppmärksamhet, både i medier och i folkmun, men som i verkligheten inte alls gav det som vi alla hoppades på. Nu säger jag alla, för det är inte bara jag i min situation, utan jag har två väldigt fantastiska barn som vill ha sin pappa, samt familj och vänner som vill ha Torbjörn i sitt liv. Det är nog det som jag faktiskt sörjer mest under det gångna året att det system jag hade hoppats på inte fanns där för att ge mig möjligheten att leva som fullvärdig samhällsmedborgare.

Men detta år har också inneburit en massa nya möjligheter och framgångar. Jag fick möjligheten att följa med på resan med Kännbart ytterligare ett år och med alla de fantastiska upplevelser det innebär. Jag har även fått med mig väldigt mycket minnen från mina barn, mina nära och kära. Det är fantastiskt hur människor kan utvecklas och anpassa sig efter livets märkligheter. Varje ögonblick som är värt att spara har  jag också vårdat ömt och placerat i det minnesfack där jag spar de viktigaste händelserna. Tacksam för alla dessa möten med personer, både nya som gamla, där jag fått känna mig delaktig.

Under året som gått har jag även själv utvecklats i en rasande fart där insikterna har nästan avlöst varann. Jag har nu förstått att den viktigaste kunskapen får du när du väljer att umgås med omsorg. När man umgås med personer som låter en få utvecklas och stöttar en, då kan man nästan växa till oändliga höjder.

Men den absolut viktigaste läxan jag har lärt mig är att tro på mig själv, öppna mitt sinne och våga. Dessa viktiga nycklar har genererat en utgiven bok och ett antal konstverk, men jag har också fått växa inombords.

Det går inte att enkelt klassificera 2016 som ett positivt eller negativt år, utan jag väljer att kalla det för ett väldigt intensivt sådant. Varje positiv del bär jag med mig, tacksam över att få uppleva. De negativa bitarna låter jag istället bygga upp en erfarenhet som kommer innebära att framtida motgångar inte blir lika tuffa. Oavsett vad, så är jag tacksam över att få finnas här på denna jord, leva med en fantastiskt familj, ha mina fina barn och omges av världens bästa personer. Sen förglömmer jag inte heller Dig kära läsare, för att du läser mina ord och delar mina upplevelser. Det är fantastiskt att få vara någon som Du vill läsa om och jag är tacksam över att Du finns. Är det något jag vill ge dig, som en ”sista minuten present” innan klockan slår, så är det att aldrig missa ett ögonblick att leva. Oavsett om det är en jorden runt resa du gör eller om du sitter på en filt och häller upp en varm choklad åt dina barn, så glöm aldrig bort att vara Där och Nu. Njut och upplev, stressa inte.

Önskar Dig kära läsare ett fantastiskt Gott Nytt År, vi ses nästa år med nya textrader från denna skärm. Ta hand om Dig!

Vid tangentbordet

//Torbjörn

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 27 december, 2016

Bortom solnedgången

Så var den äntligen här, min nya bloggbok Bortom solnedgången! Efter att ha under lång tid pysslat ihop den så finns den nu ute i handeln och jag är så tokigt stolt över att ha lyckats bli klar med den. Det är en förlösande känsla att kämpa så med något och sedan se ett slutresultat. Hur blev resultatet? Jo, det får ni ta reda på när ni läser den! Den finns att köpa här.

solentro_C0099804P_2016-12-14_cover.jpg

 

 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 22 december, 2016

Den röda soffan

Julen står inför dörren. Alla planerar denna tid och väldigt många stressar sig igenom denna månad för att så egentligen pusta ut när det hela är över. Den där julefriden tycks bara existera några minuter på julaftonen mellan julklappsmassaker, matlagning och Kalle Ankas jul. Säkerligen är det inte så för alla, men för mig som står på avstånd och observerar så upplever jag det så. Varför stressar vi oss själva så för att få frid?

Så sitter jag här i min lilla röda soffa och summerar min upprinnelse till jul. En fantastisk månad i och att jag fick möjligheten att hugga gran med mina barn. Det var värt mycket att få stå där bland stickande barr och med karakteristisk grandoft som fyllde upp mina näsborrar. Den varma känslan jag fick av mina ungar som knatade förbi längs med benen och utrop som ljöd genom den lilla granodling vi befann oss på. En magisk stund och ett ögonblick av gemenskap, värme och nuet.

Men december månad har också inneburit en fortsatt kamp i att få det jag är berättigad till. Det är en dyster inkorg på min mail, med svarta textrader som läcker ut ur skärmen i form av droppande bläckplumpar. På något sätt går ändå livet vidare och de små segrar jag tar är så viktiga. Inte bara för mig utan även för många andra som befinner sig i min sits.

Tillbaka här i min lilla röda soffa så tänker jag framåt. Om några dagar så skall jag fira julen med mina barn hos mitt ex. Fyra timmar för att vara exakt, för det är antalet timmar jag får dövblindtolk till denna stund. Där kommer min stress av att under fyra timmar så skall jag vara så mycket mer än tolkanvändare. Jag skall vara en pappa, Torbjörn och en individ kring en ny situation då det är första julen som skild. Sitter här i min lilla röda soffa och skrockar lite. Fyra timmar är vad jag får för att vara en del av den där världen som alla andra lever i. Det är lite lustigt, tycker jag, att jag skall buga, tacka och hålla mössan i handen för de små bitar av samexistens som jag får.

Under den där granen i huset skall det ligga paket fyllda med glädje. Det kommer inte ligga något där till mig, vilket vi har bestämt sedan tidigare. Men om det skulle finnas något litet paket, vitt med röda snören, så skulle jag så gärna vilja att det innehöll ett dokument med den enkla meningen: ”Du får härmed all hjälp du har behov utav, för att vara en del av samhället som familjefar, samhällsmedborgare och som Torbjörn.”

 

Givetvis inser jag att det inte kommer att ske, men ändock en viktig önskan. Skulle en mer realistisk önskan existera, om vad paketet skulle innehålla, så skulle det vara en möjlighet att få skapa. Jag fick för några dagar sedan möjlighet att besöka en ateljé. Under denna korta vistelse i denna miljö så föll en pusselbit på plats i mitt inre. En pusselbit som innehåller den vilja jag har att skapa, vara kreativ och uppnå mål. Att fylla ett syfte. Jag märker att när jag skriver, skapar konstverk, spelar instrument så försvinner verkligheten för en stund. Bakom en datorskärm, några verktyg och ett par trumpinnar så försvinner det där obefintliga ledstråket runt husknuten. Känslan av egenvärde är total. 

 

Så om paketet skulle finnas där, så skulle jag vilja se en egen ateljé vecklas ut. En skaparverkstad där mitt inre är större än alla hinder i världen. Där penseldrag målar över alla droppande svarta bokstäver. Där trumslagen mot skinnet överröstar varje ekande avslag om hjälp, och där en skapelse av gamla käppdelar får mig att växa större än okunskap och trångsynthet.

 

Men tills dess jag kanske får uppleva den önskan jag har, så sitter jag här i min lilla röda soffa. Väntar på ett sms som aldrig kommer. Men vet ni vad? Jag överlever. För jag skulle aldrig vilja att min julmånad skulle innebära 31 dagar av stress för att finna frid. Jag kan sitta här och ta den där koppen kaffe med lite kardemumma i, dricka små klunkar och låta fantasin flöda fritt. Jag kan alltid sitta här och drömma om att få en bättre framtid, men om jag inte gör det bästa av det jag har nu så kommer hellre aldrig framtiden att infinna sig.

Jag får ju trots allt fyra timmar.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 16 december, 2016

Mormor

Så kommer jag att tänka på henne. Min mormor. Tänker på gulnande papper som ligger i en papplåda, fyllda med minnen, och och värme. Välsnirklade bokstäver som etsar sig in i mitt sinne varje gång jag läser dem. Hon är borta nu, men på något sätt är hon ännu mer närvarande i mitt sinne. 
Min mormor var en mycket öppensinnad kvinna, som gick med högrest huvud utan att på något sätt utge sig vara förmer. En stolt kvinna som tog livet som det kom utan att på något missa något. Hon var tuff den där, på rätt sätt. Överlevde två barn, uppfostrade fyra, flyttade otaligt antal gånger och anpasssade sig efter omgivande förhållande. Hon satsade på kärleken, då hon fann min morfar i väldigt ung ålder. Valde att satsa på det när hennes familj inte var av samma åsikt. När morfar hade dött bort, så var det som att han ändå fanns kvar där bredvid henne eftersom hon respektfullt vårdade hans minne och deras tid tillsammans. Trots att jag var väldigt ung när morfar gick bort så fick jag ändå uppleva honom genom min mormor. Det beundrar jag så enormt mycket och det är samma tankar jag har om mitt eget kärleksliv, att kunna dela den där gemenskapen så det fortsätter långt efter att vi blivit till aska. Glömmer aldrig hur mormor strök handen över den lilla säng de delat och sa att de aldrig behövde större på grund av deras närhet. En säng som jag tror var blott 110 cm bred. 

När jag plockar fram de där breven från vår brevväxling så inser jag så många saker. Jag ser vartifrån jag har fått min öppenhet, min känsla för att inte utgå med stängt sinne inför nya saker. Men jag ser också vartifrån jag fått mitt skrivande. Att läsa min mormors ord på det bleknande pappret är som att läsa något jag själv skrivit. 

Jag minns även hur uppskattad jag var när jag kom på besök. Inte på ett överdrivet sätt utan bara varmt välkommen. Minns de olika kök jag satt i och njöt av att vara i hennes närvaro. Att få bli lyssnad på, att mina intressen var lika viktiga trots vår ålderskillnad. Jag minns hennes kärlek till musiken, och hennes favorit Mozart. Precis sådan som jag är, bara med skillnaden att jag har en Korn -plansch (hårdrocksband) uppsatt på väggen istället för Mozart. Det fanns aldrig något ”äh det där är skit” för mormor, utan hon var genuint intresserad av hur man levde sitt liv. Varje gång jag kom på besök så plockades listan fram. En handskriven lapp där det stod olika saker och ord som hon uppfattat genom olika medier, men som mormor inte visste vad det var. Man kan säga att jag fick vara en bro mellan min generation och hennes, och jag beundrade henne så enormt mycket för det.

När hennes svägerska dog, med en cigarett mellan hennes fingrar vid sitt köksbord så sa mormor att hon ville dö precis på samma sätt. Sittandes där vid sitt köksbord, rakt upp och ner, fast med skillnaden att det inte skulle vara en cigarett utan en penna mellan hennes fingrar. Jag minns detta så tydligt och tycker verkligen att det definierar vem hon var. Sen när jag är så gammal och skröplig och fulltföljt min uppgift på jorden så vill jag dö precis så. Fast med ett tangentbord i min famn. 
Saknar dig mormor och jag minns Dig.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 23 november, 2016

Hemsida

Du har väl inte missat att jag numera har en egen hemsida? Där kan du hitta lite smått och gott om mig, vad jag sysslar med och även kontakta mig. Välkomna!

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 20 november, 2016

Mörkersteg

”Jag måste kissa.” 

Orden kommer som små lätta rörelser i mina händer. De små barnfingrarna formas där i det kompakta mörker som en midnatt innebär och mina händer tolkar vad som sägs.

”Ok” svarar jag med min yrvakna röst och vi båda stiger ograciöst upp från sängen. Hennes hand dyker upp efter några steg och stoppar mig så jag inte går på henne längs med vägen till ytterdörren. Mina skor står där de alltid står och jag låter mina fötter sjunka ner i dem. Känner hur det sipprar in luft från den öppna ytterdörren och vet att hon är redan ute på trappen, så jag vänder mig mot dörröppningen och stiger över tröskeln ut i det fria. Den höga kalla luften slår emot mina oskyddade kroppsdelar och jag huttrar till av kontrasten mot täckets värmande atmosfär. Jag misstänker att hon också upplever samma sak och jag känner hur trätrappans vibrationer ökar i takt. Små långsamma steg byts ut mot fler och i ett snabbare tempo. Så försvinner vibrationerna jag känner under mina fötter och jag vet att hon är nu nere på marken. Jag låter min vänstra hand sväva ut efter det handtag jag inte ser men som jag vet finns där. Kallt stål möter varm hud och jag låter min kroppshydda ta steg ut i mörkret. Den lilla planlagda stigen dyker upp under mina fötter och jag följer den genom en evighet av kallt mörker och plötsligt stannar jag upp och lägger ut handen. Dörren. Tar i det lilla handtaget och ser att det sipprar ut lite ljus innan jag släpper den igen så dörren glider långsamt igen. Skär av det lilla ljus som strålade ut. Jag står kvar där ett tag, med handen mot dörrspringan. Den kalla luften börjar nu göra sig ordentligt påmind och jag känner hur mina hårstrån på min kropp börjar så smått skaka i ett huttrande. Känner plötsligt till hur det vibrerar till av när hon hoppar ner från toasitsen där inne och backar ett halvt steg så jag skall inte få dörren i ansiktet när den lilla raketen som min dotter är stormar ut i kylan igen. Så känner jag vindpusten och direkt efter det något som sveper snabbt förbi mina ben. Jag vänder mig om och börjar traska tillbaka mot stugan i en rutin jag förmodligen gjort miljontals gånger. Handtaget dyker upp igen och jag sveper in min huttrande existens upp för trappan igen. Låter handen svepa framför mig efter några steg så inte hon glömt dörren på glänt. Finner vad jag söker och stegar in igen över tröskeln, in i värmen. Men det är inte varmt nog utan efter att skyndsamt stängt dörren efter mig, tagit av mig skorna, så stegar jag med bestämda steg mot sängen. Väl framme kryper jag ner under mitt täcke och drar upp det upp över öronen. Efter en liten stund vänder jag mig om på sidan och låter handen känna hur hon ligger där bredvid mig. Hon rör till sig lite kort för att så signalera att hon förstår att jag lagt mig i sängen. Min ena arm lägger jag om henne och hennes små fingrar dyker upp på ovansidan av min hand med två korta tappande med pekfingret och sen ett svep. ”Allt är ok” säger hon där i mörkret med dessa rörelser. Andetag blir långsammare, hjärtslag slår saktare, kroppsvärmen stiger och den bittra kylan lämnar oss.

Drömmar. 

Older Posts »

Kategorier