Skrivet av: Torbjörn Svensson | 25 juni, 2018

Med eller utan skor.

De där skorna man har på sig är de man går i genom livet. Vare sig man byter, ändrar eller stannar upp så sitter de där och slits med den tid man vandrar på denna jord. Jag varken ser och hör när jag går mina steg på stigen genom livet. Hörseln och synen har ingen betydelse för vart jag sätter fötterna, utan det är mina tankar, själ och jaget som sätter den ena foten framför den andra som tar mig någonstans. Någonstans.

”Varför gå där alla andra har gått, varför följa stegen någon annan tagit. Då är det ju inte mina steg längre.”

Något gnager där bakom. Kanske kan man kalla det kulisserna, det som så fint vänder sig mot världen utanför? Åtminstone är det en fasad m, det där samhället vi alla växer upp och tror på.

Jag var blott ett litet barn när fick se fasaden krackelera för första gången. Sprickorna i fasaden som fick baksidan att vittra. Utförskapet ledde till mobbning och vips så insåg jag att det där samhället som vi växer upp med att tro på, inte fanns där.

Jag minns min farmor och farfar. Enkla människor, men med en gammal syn på livet. Värmen fanns där, likt en skyddande ängel, men ängeln som tappade sina fjädrar när min hörselnedsättning förnekades. Skorna går genom högt gräs, och blir mer slitna av det ojämna underlaget. Att bry sig och förneka på samma gång, att ta ifrån någon identitet samtidigt som man får den där värmen. Barnet inom mig minns och blir förvirrad, för vad var det jag egentligen skulle känna? En förvirring som höll i sig till dagen då min farmor begravdes, för vad var det jag egentligen skulle känna?

”Vandringen känns bara mer obekväm och lusten att ta av mig mina skor är överhängande. Flagor av tyg lossnar från skorna och det ena skosnöret börjar tvinna upp sig i en slags desperat frigörelse.”

Plötsligt tar det slut. Jag sitter här i min stol och summerar. Tre avslag på mina ansökningar om att få vara människa, och de där sprickorna som finns i fasaden visar sig vara avgrundsdjupa raviner. Personer sitter i kommunen och på myndigheter och bestämmer att jag inte skall få gå något mer i mina skor. Mitt liv är inte värt deras liv, vare sig att jag skall vara människa, pappa eller anhörig. Att tro på att man skall få vara som vem som helst är nu förgånget och den där promenaden verkar nu ha lett till en återvändsgränd.

”När tyget faller av. När skosulans gummi slitits ner och är full av hål. När inget annat än skosnörena håller ihop de slitna skorna, likt rötter som håller den sista jorden på plats. När snöret som håller de sista bitarna på plats brister. Hur skall jag då kunna gå vidare?”

Hon gråter när hon ser klippet. Min paddling över Öresund blev ett videoklipp och i slutet av filmen. så gråter min dotter när hon ser mig krama om henne på Ekobryggan efter målgång. Hon bär omkring på en sorg att inte få träffa mig, sin pappa, och varje gång hon ser klippet där vi kramas så påminner det henne om att vi förlorat varandra. Jag frågar henne om hon förstår att varför vi inte ses, och hon nickar. Hon vet att det beror på att det finns folk som bestämmer och inte tycker att mitt och mina barns liv inte har samma värde. Dem som bestämmer, säger hon och tårarna faller nerför kinden. De som inte går i de trasiga skorna, eller torkar tårarna som faller. Sprickorna i fasaden som avgrundsdjupa raviner blir verkliga för henne också, och det där samhället vi borde växa upp i tycks rasat ner i en av dem. Hur kommer hennes skor att se ut när hon vuxit upp? De skor som redan tycks ha spruckit på sina ställen. Vad kommer hon och hennes lillebror att välja för stig att trampa upp genom djungeln som växer sig tät? Kommer skorna att hålla, och kommer vägen att leda framåt?

”Så går snöret av med ett hårt snäpp. Allt som hölls ihop av det faller ut i tusen bitar och kvar finns inget. Kvar står jag och ger upp. Sjunker ner på knäna och låter hela min existens säcka ihop i en hög på marken. Så hör jag ljudet. Avlägset inombords. Skratten som följs åt av ”högre, pappa, högre”. Det är en flicka och en pojk. Bilderna börjar bläddra fram. Flickans blonda hår faller ner i ansiktet när hon svävar fram genom rymden. Nej, inte rymden, det är en gunga. Bredvid henne finns pojken, också svävandes i sin gunga. Hans leende sträcker sig med skräckblandad förtjusning av att vara så högt uppe. Men ändå sträcker sig den lilla handen uppåt i skyn och skriker ”högre, högre pappa!”. Mina barn, mina änglar. Kärleken.

Låter mina knutna nävar trycka mig uppåt igen. Mina knän slår i backen och jag känner något annat. En doft som letar sig in och jag känner hur håret reser sig. Fast det är värme. Och något annat. Kärlek. Sträcker mig framåt och jag känner hur mina händer plötsligt rör sig över ett ansikte, där i intet. För varje drag med fingrarna så träder hennes ansikte fram. Sofia. Kärleken. Så kommer den sista orken och ståendes ser jag gruset och smutsen falla av mig. Den ena foten sätts framför den andra och plötsligt är vandringen igång igen. Utan skorna och med smärtande fötter så tas steg för steg, in bland de slingrande träden. Framåt.”

Jag tror att min bild av hur samhället ser ut är väldigt tydlig för hur man kan som människa falla genom systemet när man inte passar in i mallen. När man plötsligt blir en kostnad och fördomarna får härska, så tappas man på den delen som gör en till det man är – en människa. Jag har mött otaliga handläggare, politiker och tjänstemän, med insikten av att ingen vill hjälpa. Ingen vill stötta eller leva upp till att det samhälle vi säger oss vilja ha, skall vara för alla. Små människor är de, som egentligen inte har ett endaste dugg koll på vad livet egentligen innebär, och låter egoism och fördomar styra före det som eg egentligen borde vara deras roll – en tjänare av samhället och mänskligheten. Kampen fortgår och kostnaden i liv fortsätter. Men kärleken i att se det där leendet eller känna den där varma handen på mig är det som får mig att orka. Barnen som kurar ihop sin i min famn när vi ses, kramarna som aldrig riktigt slutar. Kyssen från Sofia när allt annat slutar existera. Kärleken.

Tron på att den grundläggande biten att alla har samma värde, är det som får mig att gå framåt.

Med eller utan skor.

Annonser
Skrivet av: Torbjörn Svensson | 28 maj, 2018

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, part six

33611660_1964286553606077_8342624564005568512_o-2.jpg

”Ok, då räknar jag ner! 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 NU!” Med handflatan slår jag ner i bryggan för att signalera min start. Nu är det dags att lämna tryggheten i Helsingörs småbåtshamn. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur kan jag inte vara nervös när jag skall ta mig över ett av världens tuffaste sund, i en kajak? Jag vet inte, ärligt talat, men jag ser något denna vackra sommardag. Jag ser mina barns ansikten. Där långt borta, långt bortom syn och hörsel, står mina barn och väntar på sin pappa. Sin pappa som skall paddla över Öresund. 

Vattnet är oroligt. Jag känner hur kajaken följer med vågorna, upp och ner, för att så rycka åt sidorna. Mitt balanssinne jobbar på högvarv och jag låter mitt muskelminne jobba på med paddeltagen. Ett i taget, framåt och mot mitt mål. En våg sköljer över, en till, och kajaken skär igenom det flygande vattnet. Jag känner genom kroppen vibrationerna från stora motorer. Insikten kommer likt en våg att just nu är jag ute på en motorväg, en sådan för väldigt stora båtar. Men ändå är jag inte rädd. Jag vet att runt mig så har jag världens bästa stöd i form av en fantastisk dövblindtolk/kanotist och ett proffs som paddlar. Så jag låter vibrationerna gå igenom mig och paddlar på. Vågorna flyttar kajaken åt olika håll, och stundtals så kränger det till ordentligt. Men jag tuffar på, låter motorn i mig jobba på i jämnt tempo för att beta av sträckan. Ett paddeltag i taget. 

Så plötsligt är allt bara lugnt. Kajaken slutar att röra sig i takt med vågorna och den tidigare vinden tonar bort. Min tolk paddlar upp bredvid mig och tecknar att nu är vi inne i norra hamnen, och folk står och hejar och tjoar. Jag ser dem inte men jag känner dem. Det känns att de finns där och för mitt inre så försöker jag visualisera dem. Känna deras stöd som sträcker sig över vattnet mot mig. Så hamnar jag vid bryggan till slut, vrålar ut all kärlek, känsla av seger och saknad när jag sträcker ut mina knutna nävar mot skyn. Känner den hårda bryggan mot min hand och slår till den. Det är mycket folk här, säger min tolk, och jag känner ”ta mig tusan” det. Märker att mina barn är där, och hela min kropp fylls av deras värme när de rusar in i min famn. Så kramar jag om dem. Gud vad jag älskar er, Alva och Hugo. 

När jag får reda på att det tog en timma att ta sig över så tänker jag att det inte kan stämma. Det kändes som det var ett helt liv jag levde när jag paddlade över. Minnesfragment från när jag höll mina barn i min famn första gången. Från när jag satt mitt emot min läkare och han berättar för mig att jag skall bli blind. Utmaningen att få Deafblind Challenge att bli verklighet. Från när jag fick den första kyssen av min flickvän. Minnet av att få mitt första avslag från Höganäs kommun om att jag inte skulle få hjälp att leva mitt liv. Sorgen över att förlora mina barn, genom att samhället inte finns där. Fragment från alla viktiga saker i mitt liv dök upp där vid varje paddeltag, och känslorna som hängde med varje våg. Friheten som tryckte sig in genom varje cell i min kropp. Att jag fick bestämma över mitt liv mitt ute på havet, att jag tar mina tag med andetag som är fyllda av mänsklig värdighet – frihet. 

Så står jag där i den gassande solen, omgiven av människor som jag älskar och tycker om, genomsvettig av att ha genomgått världens tuffaste utmaning. Stolt och gråtfärdig på samma gång. Fri och lycklig men med sorgens vetskap att imorgon är det över, då är jag inte fri längre. Men just då, just nu, där i det lilla ögonblick som kallas livet så är jag ingen annan, inget mer och inget än bara just Torbjörn.

Jag vill så genuint tacka alla mina sponsorer, för att de trodde på min tanke om Deafblind Challenge. Jag kunde inte ha haft bättre sponsorer! Men inte heller att förglömma de personer som runt omkring mig stöttat mig genom detta, familjen, flickvän, vänner och eldsjälar. Utan er så hade aldrig Deafblind Challenge blivit av, så jag är så tacksam för ert stöd!

Vill man kontakta mig för att få ta del av mitt äventyr via en föreläsning så kan man göra det på kontakt@torbjornsvensson.com

 

Länkar till artiklar/inslag från Deafblind Challenge:

Dövblinde Torbjörn Svensson korsade Sundet i kajak – Helsingborgs Dagblad.

Torbjörns viktiga tur över Öresund – SR P4 Malmöhus

 

 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 24 maj, 2018

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, part five

Så sitter jag här nersjunken i min soffa. Memorerar varje ord jag skall skriva i det som blir detta blogginlägg. En dag kvar, nej till och med mindre än det. Det som dök upp som en idé för ett år sedan är nu en dag bort. Allt som vuxit fram, all kamp, alla tårar och svett. Bakslagen i mitt liv som fått evenemanget att växa. Svårigheten att träna, för det blev ju endast sex tillfällen som jag har kunnat träna inför paddlingen. Engagerade människor, fantastiska sponsorer och händelser som format evenemanget, och fått det att gå i rätt riktning. Känslan av att få genomföra något tack vare att personer tror på mg och min idé. Tårarna som faller när jag inser att jag inte kommer få träffa mina barn, att jag skall dömas till ett liv i isolation, för att min kommun, landsting och stat tycker att jag kostar för mycket. Glädjen när jag fått sitta i min kajak och bara känna mig fri för en sekund. Tankarna flyger omkring, svävar och virvlar in i varandra för att så skiljas åt igen. Soffan känns mjuk och hård på samma gång, som om den strålar ut känslorna inför imorgon. Imorgon, dagen med ett stort I. Dagen då ett år blir nu, dagen då jag skall försöka bemästra ett sund, det tuffast sundet. Jag SKALL ta mig över, jag skall! Spelar ingen roll att jag fått så lite träning som jag har fått – för det är så mitt liv ser ut, inte fritt. Men imorgon är jag fri, för en stund och jag kommer njuta av varje paddeltag. Frihet.

EVENEMANGSINFO:

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018! 

Varmt välkommen till en paddling utöver det vanliga. Torbjörn Svensson kommer bli den första någonsin med dövblindhet att ta sig, i en kajak, över ett av världens svåraste sund – Öresund. Det gör han för att uppmärksamma dövblindas situation i Sverige och för att visa att med rätt stöd är ingenting omöjligt!

Var: Ekobryggan Helsingborg (Norra hamnen, framför Dunkers kulturhus).
När: den 25:e maj kl 13-15 (paddlingen beräknas starta från Helsingör ca kl 13:30).

Arrangemanget är teckenspråkstolkat!  

 

Tävling! ”Hur lång tid kommer det att ta?”

Var: Ekobryggan.

När: kl 13-13:30

1 pris: ICA Presentkort, värde 2000kr!

”I samarbete med @icakvantumhoganas så kan man under Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018 tävla om ett ICA-presentkort värt 2000kr! Hur gör man för att vara med i tävlingen? Jo, den 25:e maj mellan kl 13-13:30 på plats på Ekobryggan i Norra hamnen, Helsingborg, så letar man upp mig Sofia (på bilden) och lämnar den tid du tror att Torbjörns paddling kommer att ta från Helsingör till Helsingborg. Den som har rätt tid eller närmast vinner presentkortet!”

 

 

Per i Viken i samarbete med ICA Kvantum Höganäs kommer att bjuda på sin klassiska korv med  bröd, med dricka och   tilltugg under evenemanget. 

Obs! Begränsat antal på 100 st, max en per person.

 

Under evenemanget kommer Jesper Jeppissh Pihl från Black  Music Group och Höganäs Musikkår att erbjuda musikunderhållning.

 

Vill du få uppleva taktil handmassage och samtidigt stödja ett gott ändamål? Kolla då hit! Kerstin Dahl kommer på plats vid Ekobryggan den 25:e maj kunna erbjuda ”gratis” (25kr) taktil handmassage. Detta gör hon i samarbete med Förbundet Sveriges Dövblinda då kostnaden på 25kr för massagen går oavkortat till fonden Mama Magnus som riktar sig till barn och ungdomar med dövblindhet i Östafrika. Detta tycker jag är ett fantastiskt initiativ och jag hoppas att många av er som kommer testar på massagen för denna lilla summa, för det väldigt viktiga ändamålet!

 

Har du behov av ledsagning/assistans under Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018? Kolla då in här! Sundsgårdens Folkhögskola utanför Helsingborg kommer med elever från assistentlinjen kunna erbjuda ledsagning, stöd och vara behjälpliga under evenemanget den 25:e maj. Har man en synnedsättning, dövblindhet, rörelsehinder – så kan man få ledsagning till och från Helsingborgs Central under evenemanget. Eleverna, som kommer bära svarta tröjor med texten ”assistentlinjen”, kan handalfabetetoch enkla tecken, och kommer göra sitt bästa för att man skall få en trygg ledsagning. Vill du boka ledsagning eller undrar du något om assistanslinjen, maila då till anna.karlsson@stud.sundsgarden.se eller ring/sms till 0733266957. Obs! Senaste dag för bokning av anmälan är den 24:e maj!

Vi som stöttar DEAFBLIND CHALLENGE HELSINGÖR – HELSINGBORG 2018©

”Aterra erbjuder upplevelser och försäljning av kajak och upplevelseprodukter. Vi vill tillgodose den moderna människans behov av upplevelser, att komma igång med såväl vardagsnära äventyr som lite mer avancerade upplevelser. Vi vill hjälpa dig att ta första, andra och tredje steget till ditt nya liv. Aterra erbjuder försäljning av kurser inom äventyrs och upplevelserelaterade sporter.”


 

”Hör med oss först! Vi är mer än bara ett tryckeri.”


 

”Vi är specialister inom it-säkerhet. Det är vårt fokus varje dag, året runt och dygnet runt. Därför kan vi säga att vi är bland de bästa- om inte den absolut bästa- i världen på det vi gör. Men det handlar inte bara om att skydda sig från hot, utan man måste även få utveckla sitt företag och sin verksamhet för att bibehålla konkurrenskraft. Vi säkerställer att ni får göra ert jobb med trygghet. När ni litar på oss blir vardagen lättare för er.”

 


”Hos Solentro skapar man busenkelt sin egen bok – enkelhet, kreativitet och skapande ligger i fokus när du gör din egen bok. Solentro bokskapartjänst är helt webbaserad och ingen nedladdning av program behövs – lycka till med din bok!”

 


”Förbundet Sveriges Dövblinda  är en partipolitiskt och religiöst obunden intresseorganisation. FSDB ska utifrån principen om alla människors lika värde arbeta för rätten till full delaktighet, jämlikhet, självständighet och självbestämmande för personer med dövblindhet på alla områden i samhället. Ända sedan bildandet har FSDB också haft en viktig funktion för att bryta den isolering som kan följa av dövblindhet.”

 


”Iris Hjälpmedel erbjuder hjälpmedel både för personer med synnedsättning samt dövblindhet. ”Bra för alla men nödvändiga för en del” är mottot. Läs mer här www.irishjalpmedel.se”

 


”Tryck T-shirt tryck hos tshirt.nu – tshirt tryck och kläder med ditt eget textiltryck -Alltid till bästa pris på tshirt.nu!
Vi trycker ditt eget tryck, BILDER, TEXTER m.m. på allt! Vi trycker på ljusa, färgade och mörka tröjor! Minsta antal 1 st!”

”Välkommen till ICA Kvantum, din matbutik i Höganäs. Allt du behöver för vardagsmat och fest – färskvaror, frukt och grönt, mejeri och chark.”

 


”Vi lever på kvalitet och vi ser alltid till att du som konsument får det där lilla extra som man så gärna strävar efter. Vi tillverkar allt med högsta kvalitet på alla våra färska råvaror och tillsammans med kunnig personal kan man inte få bättre produkter!”

 


 

Kerstin Dahl Certifierad diplomerad Taktipro™ taktil massör, undersköterska 

Taktipro taktil massage, en mjuk omslutande beröring av huden, omtanke och lyhördhet för individens integritet och behov. Behandlingen skapar balans i kropp och själ.                        Etik och bemötande är viktiga delar av metoden, närvaro och koncentration, att med ett lyhört bemötande se till hela människan.
Taktil massage är en erkänd komplementär metod och grundas på forskning och beprövad erfarenhet. 

För tidsbokning och information ring eller skicka sms: 0761–884242
mail: kerstin.dahl@live.se
Besöksadress: Ängelholm, även hembesök.

 


 

Film & Foto med drönare

För privatpersoner & företag

Besök view120.se

 


 

”Fotografen i Helsingborg med modern studio och med naturen inpå knuten. Erbjuder egentillverkning och några av branschens bästa produkter. Välkomna!”

 


 


 

”Scandlines seglar hela dygnet och har alltid öppet i shopen och café ombord!”

 


 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 11 maj, 2018

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, part four.

 

 

IMG_0276.jpgSaltstänk. Små droppar som flyger över mitt ansikte och rinner ner för de varma kinderna. En våg sköljer över däck och omringar mig runt höften för att så glida undan igen ner i havet. Varje paddeltag känns som en resa genom tid och rymd. Vågorna kommer ur intet och lyfter upp kajaken för att så tippa ner den när vågtoppen istället blir en vågdal. Nästa våg sköljer över kajaken igen och de flygande dropparna träffar återigen ansiktet för att så dansa ner förbi läpparna. Vattnets saltsmak blir tydlig, men det finns något mer som smakar i droppen, något som framträder bortom sältan. Det smakar frihet.

Några timmar senare så kommer en reporter att fråga mig om jag är rädd eller nervös. Nej, svarar jag och tänker på den biten som många nog känner är den farligaste – båtarna. Med tanke på att jag inte ser de stora fartygen så kan jag inte heller vara rädd för dem. Men skall jag vara ärlig så är det en sak som jag känner lite oro inför, och det är om min paddling inte genererar tillräckligt mycket uppmärksamhet. Inte på mig som person, utan för syftet med paddlingen – att vi alla är människor och att vi skall ha rätt stöd i livet för att få vara fria. Det är en väldigt viktig bit med hela äventyret, att belysa och informera – för att så visa att vi finns.

Plötsligt vrider hela kajaken till sig ordentligt och jag börjar okontrollerat tippa över åt ena sidan. Det djupa suget av överraskning dyker upp i magen och jag spänner till mig av rörelsen. Snabbt slår jag ner med paddeln hårt i vattnet och lyckas med nöd och näppe hindra mig från slå runt. Dropparna i ansiktet byts ut mot andra beska droppar, de som kommer från svetten. Jag tränger undan känslan i magen och fokuserar igen. I med paddeln och fortsätt, ett, två, tre, fyra… 

Vid träningarna så märker jag tydligt att mitt av Ushers syndrom påverkade balanssinne är den största utmaningen. Speciellt om vågorna träffar från sidan eller bakifrån, så blir rörelsen ihop med min dåliga balans en riktig utmaning.

Så det är därför jag är här ute på vattnet, kämpandes bland vågor och vind. Tränar för att kunna klara av överfarten som nu stundar om några veckors tid. Men är det tillräckligt? Vid en snabb huvudräkning om hur många tillfällen jag kommer få möjlighet att träna, så kommer jag fram till att det är sex tillfällen med totalt 18 timmar i kajaken. Vilket egentligen är helt absurt med tanke på vilken utmaning jag har framför mig.

Men det är så min situation ser ut att inte få den hjälp och stöd jag behöver, och varför skulle min paddling vara ett undantag från det faktumet? Bättre att fokusera på det som faktiskt blir av, och jobba vidare mot målet. Att ta sig över.

Det vibrerar plötsligt till på min vänstra arm. Kort och distinkt så dyker det upp en ettrig liten vibration som ger mig informationen att paddla lite mer åt vänster. Jag låter min paddel ta några extra tag på höger sida för att så låta kajaken svänga lite lätt åt vänster. När jag tror att det är lagom så börjar jag mina inarbetade paddlingsrörelser igen, och betar av sträckan bit för bit. Själva rörelsen som jag gör är egentligen ett slags muskelminne då jag inte ser paddelbladen gå ner i vattnet. I mitt inre så ser jag det som att jag boxar någon framför mig, så upplever jag paddlingen. Det är en härlig blandning av monoton rörelse med känslan som paddeln ger ifrån sig. Lagom motstånd, och likt ett lätt regn så droppar det ner från bladen varje gång de lämnar vattenytan. Jag känner ingen mer vibration från den vänstra armen och känner mig nöjd med min korrigering av riktningen. Framåt mot vinden. Fri som den. 

Den där vibrationen har sitt ursprung från hjälpmedlet Ready-Ride, som jag tacksamt fått låna av Parivash Ranjbar (http://www.pariception.se) till paddlingen. För bakom mig, i en annan kajak, sitter min dövblindtolk Lena. I sin hand håller hon en sändare där hon kan trycka på fyra olika knappar för att så styra min färd över vattnet. Framåt, stopp, vänster och höger är valen hon kan göra och med olika längd på signalerna så kan hon även styra mig väldigt exakt. Varje knapp skickar en signal till en mottagare. Från denna mottagare så går det fyra kablar som leder till fyra vibratorer och dessa sitter fast på fyra ställen på min kropp. En på vardera arm, en uppe på bröstet och en nere på magen. Detta underbara hjälpmedel, som är det första som jag känner är ett renodlat hjälpmedel för personer med dövblindhet, ger mig och tolken en enormt fördel i att styra mig rätt. Tillsammans med den andra tekniken med signaler i form av slag med paddeln mot min kajaks akter, ger mig en känsla av kontroll. När inte det räcker till, så kommer det taktila teckenspråket in och ger de sista pusselbitarna. På många sätt så känns det som jag håller på att lägga ett gigantiskt pussel, som när det är färdigt, kommer vara Öresund mellan Helsingör och Helsingborg. Bit för bit skapar vi sundet.

Vinden avtar och vågorna med det. Jag inser att vi passerat de stora stenhögarna som är vågbrytare intill stranden. Framför mig ligger sandstranden och är förmodligen full med folk som ligger och njuter av de värmande solstrålarna denna varma dag. Jag tänker en kort tanke om hur det måste se ut när jag kommer in där i full mundering med torrdräkt, flytväst och med en kajak med massa loggor på. Kanske tittar några av de solbadande människorna nyfiket på oss där vi glider in från havet. Kanske ser någon texten längst fram på min kajak och undrar ”Vad står det på sidan? Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, vad är det för något?”. 

Med en liten mjuk inbromsning stoppar sanden min framfart och där sitter jag med min gröna kajak och känner hur solens strålar känns så varma, så levande.

Det som känns helt fantastiskt är just sponsorernas stöd. Utan dem så hade jag aldrig haft möjlighet eller resurser till att genomföra hela detta evenemang. Det gör mig så glad att de tror på mig och tanken med denna paddling. Att man ger mig möjligheten att genomföra det, när jag inte annars hade kunnat ta mig på utmaningen. Men framför allt ger mig friheten.

Större delen av min vardag så behöver jag hjälp. Hjälp med ledsagning, syntolkning och kommunikation. Så även om jag vet att det finns människor runt omkring mig just där ute på havets blåa existens, just då, så är det ändå en fantastisk känsla att få ta sig fram för egen maskin. 

Vara fri. 

Missa inte min paddling över sundet den 25:e maj vid Ekobryggan Helsingborg. Mer information om själva evenemanget hittar du på www.torbjornsvensson.com/deafblind-challenge-helsingor-helsingborg-2018/

 

Länkar till artiklar om paddlingen:

Helsingborgs Dagblad – ”Han skall korsa sundet – utan syn och hörsel”

Lokaltidningen Helsingborg – ”Dövblinde Torbjörn paddlar över sundet”

 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 31 mars, 2018

Hjälpmedelstest 2

Detta blogginlägg är sponsrat av Iris Hjälpmedel. Respektive produkt som omnämns i texten är klickbar länk och leder till produktens sida på Iris hjälpmedels hemsida.

Då var det dags att avhandla två andra hjälpmedel och denna gång så hamnar vi i köket. Jag har fått möjlighet att testa en nivåindikator för glas eller kärl med ton och vibration, plus en taktil timer.

Vi börjar med den taktila timern. Precis som en vanlig timer så dess syfte att vid till exempel matlagning hålla koll på tiden. Det är ett hölje med vit plast och svarta siffror/urtavla. Längs med urtavlans kant så finns det förhöjda stycken som markerar varje 10:e minut, förutom de sista 10 minuterna som det finns markeringar för varje 2,5 minut. Den ljuder och vibrerar när tiden gått ut. Det första intrycket är att den verkligen är taktil, men rätt snabbt så upptäcker jag att den är för vass och hård. När jag läser igenom manualen så blir jag klar över varför, det här är en timer som är till för personer med både nedsatt syn och nedsatt känsel. Jag som har väldigt känsliga fingrar reagerar direkt att den är för ”ruffig” men jag förstår till fullo att den fyller sin funktion för en individ som har problem med att känna taktila saker. För mig personligen så känner jag att istället för timern så kan jag använda min smartphone för samma funktion.

Sen så kom den lilla gula nivåindikatorn in i mitt kök och vilken fantastisk överraskning det var! Den är till för att meddela nivån i glas och muggar när man häller upp dryck. Med synnedsättning så är det lätt hänt att man både missar och häller för mycket eller för litet. Oftast så använder jag ett finger i koppen när jag häller upp för att ha koll på hur mycket det är i, men när man har gäster så kan det vara lite smått osmakligt att göra så. Men med nivåindikatorn så blir det plötsligt mycket enklare. Häng den över kanten på glaset, lägg ett finger på den och så vibrerar den när drycken når sensorerna, ungefär 3 cm kanten. Det som är riktigt coolt är att den har två nivåer, för en sensor är litet kortare. När den kortare sensorn känner av drycken så vibrerar den ännu mer intensivare. Detta är fantastiskt om man vill ha glaset ännu mer fyllt eller som jag brukar använda det till – kaffe med mjölk. Då häller jag först upp kaffet till den första nivån, och sen mjölk till nästa nivå och så har jag min perfekta kopp! Nivåindikatorn har verkligen hittat sin plats hos mig, och denna känner jag är en riktig höjdare att ha i köket! Den ljuder också efter olika nivåer, men det har inte mina öron uppfattat, trots styrkan. Men vibrationerna är så tydliga att där har jag den effektivaste funktionen.

Syntolkning bild: två saker placerade på ett grått underlag. Till vänster i bild, den vita timern som är ungefär lika stor som en kopp, med sina svarta siffror och streck. Till höger i bild, en vit kaffekopp med en dödskalle på. Hängandes på kanten av koppen, med sina metallpiggar nerstuckna i koppen finns den s gula nivåindikatorn som är i storlek som en halv tändsticksask.

Om jag skulle sammanfatta med positiva respektive negativa aspekter om varje produkt så skulle det se ut så här:

Taktil timer:

+ Lätt att avläsa.

+ Enkelheten.

– För vass och hård för känsliga användare.

– Plastig.

Nivåindikatorn:

+ Nätt och behändig

+ Väldigt tydlig i sina vibrationer

– Inget minus än!

Hoppas ni som läser får nytta av mina reflektioner, och håll utkik efter fler hjälpmedelsrecensioner här på bloggen!

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 7 mars, 2018

Hjälpmedelstest

Detta blogginlägg är sponsrat av Iris Hjälpmedel. Respektive produkt som omnämns i texten är klickbar länk och leder till produktens sida på Iris hjälpmedels hemsida.

Nu är det dags för ett nytt kapitel i bloggen – test av hjälpmedel!

Först ut så är dags att avverka ett av de absolut viktigaste hjälpmedel jag har – den vita käppen.

Sedan jag för fem år sedan började med vit käpp,, så har jag främst använt en modell som heter Ultraflex från det tyska företaget Comde. Det är för övrigt denna käppmodell som fick namnet KITT av mig, ett namn som har hängt med alla de käppar som jag har använt sedan dess. Varför just namnet KITT? Jo, när jag fick min absolut första vita käpp och skulle ta del av det nya livet som synskadad så gick det samtidigt på tv en 80-tals serie vid namn Knight Rider. I denna serie, vars huvudrollsinnehavare var ingen mindre än Baywatch-stjärnan David Hasselhoff, så fanns det en smart talande bil vid namn KITT som skulle hjälpa stjärnan ur olika faror och kniviga situationer. Förvisso ingen höjdarserie vill jag understryka, men jag kände att min nytillkomna vita käpp skulle utföra ett liknade jobb som bilen KITT och därmed fick den också heta samma.

Det som jag har upplevt varit bäst med denna käpp är vikten, då jag tycker den är lätt och ger bra känsla från underlag upp till handen – samt att den är vikbar. Självklart har jag under årens lopp modifierat den så den passar mig bättre. Trähandtaget som man får är det en fin känsla i, men med tanke på hur otroligt mycket stötar man utsätts för så har jag valt att tejpa handtaget med grepptejp (som man vanligtvis använder till racketsporter) för att lindra stötarna mot händerna. En annan fördel med detta är att jag får bättre grepp om käppen i olika situationer och att handtaget inte upplevs som svettigt vid höga temperaturer. Den största nackdelen med käppen är det elastiska snöre som skall hålla ihop käppen. Efter en viss tids användning så blir det naturligtvis lite slitet och slappt, vilket innebär att käppen tappar sin känslighet då den blir mer sladdrig. Detta försöker jag motverka med att inte låta den vara ihopfälld när jag har den hemma, utan att den får stå utfälld.

Längst ner på käppen så använder jag en rullande doppsko, som ger mig möjligheten att känna av hem markytan istället för att försöka ”tappa” med käppen. Det är en bra doppsko, som ger bra känsel upp i käppen utan att göra avkall på känslighet. Orsaken till att jag envisas att använda den lilla storleken på doppskon beror på att jag tycker den ger bäst känslighet mot markytan. Nackdelen är att den slits ner rätt så fort. När den gör det så blir formen mer som en kon, och spetsen har en tendens att fastna i det mesta man stöter i. En doppsko brukar jag räkna med skall hålla ca 3-4 månader intensivt användande.

Nu de senaste veckorna så har jag fått en möjlighet att testa en helt ny doppsko som ännu inte kommit ut på marknaden. Denna skiljer sig väldigt mycket från min nuvarande då den är gjord i materialet korund. Korund, som är en mineral med aluminiumoxid, skall hålla betydligt längre än den doppsko som jag vanligtvis använder, och därmed skall vara mer ekonomisk. Det jag märker direkt är att den är betydligt tyngre än den vanliga. Väl på käppen och med mina svepande rörelser så märker jag att vikten belastar mina underarmar på ett ovant sätt, och om det är en träningssak eller ett långsiktigt problem kan jag inte än utröna på de veckor jag använt den. Hårdheten ger också en annan upplevelse. På en slät fin yta så är den väldigt bra till uppfatta små detaljer – en riktigt fin känsla, men när den råkar ut för den typ av beläggning som är vanligast i detta land, ruffig asfalt – så är den helt enkelt för hård. Den genererar alldeles för hårda stötar och jag känner hur det kommer i längden bli skadligt för mina händer.  En annan sak som skiljer denna åt är en rund ring av gummi som finns i mitten av doppskon. Vad syftet är riktigt med den kan jag inte riktigt förstå, även om jag märker att den dämpar smällarna när man slår i doppskon mot till exempel kanter, väggar och så vidare.

 

img_4906.jpg
(Syntolkning bild: närbild på doppskon i korund upphållen i luften. Den är röd längst ut, ca hälften av doppskon, sen sitter det en gummiring på mitten och till sista hälften är den silvrig . Sen följer käppens nedre del i silvrig aluminium och med röd markeing på käppen. Bakgrunden är en utemiljö med stenlagd trotsar, samt asfalterad väg.)

 

Om jag skulle sammanfatta med positiva respektive negativa aspekter om varje produkt så skulle det se ut så här:

Ultraflex teknikkäpp:

+ Vikten.
+ Känsligheten.
+ Vikbar/justering.

– Slitaget på snöret som håller ihop käppen.
– Trähandtagets hårdhet.
– Aluminiumets nackdel med skador.

 

Rullande doppsko:

+ Känsligheten.
+ Rullbarheten.
+ Stötdämpande material.

– Kullagrets förmåga att kärva när det kommer in sand/smuts.
– Nedslitningen.

 

Doppsko i korund:

+ Håller länge.
+ Hög känslighet mot slät och jämn yta.

– För hård mot ojämn yta.
– Tung.

 

Hoppas ni som läser får nytta av mina reflektioner, och håll utkik efter fler hjälpmedelsrecensioner här på bloggen.

PST!

Ni har väl inte missat att den röda tejpen som jag sätter på mina vita käppar innebär att man som användare har en kombination av syn- och hörselnedsättning? Mer om det kan du läsa här (klickbar text).

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 18 februari, 2018

Fartvind

bild-003.jpg

Nu bär det av. Hjälmen låg kvar bredvid motorcykeln, svart och nästan med en djup skuld som speglar sig i den svarta ytan (vad håller du på med Torbjörn!?). Jag lät motorn vakna till liv. En V-twin som vaknar ur tystnad och plötsligt existerar inget annat. Mullret som fortplantar sig upp genom sittdynan, genom ramen av stål rakt upp genom kroppen. Några korta ryckningar i gasreglaget och motorn svarar direkt med snabba varv. Så gör jag det som jag alltid gjort sedan barnsben, jag ger gas, möter upp med kopplingen och så iväg. Jag vet att det jag gör är olagligt, Att körkortet numera är ett minne blott är något som ropar genom ekot i hjärnan. Men att jag dessutom sitter på min motorcykel utan det som jag aldrig någonsin annars slarvar med – den svarta hjälmen. Men något väldigt mörkt inombords säger med tydlig röst ”det spelar ingen roll”. Det är nästan som dess svarta tunga talar intill mitt öra, och en iskall känsla drar genom min kropp. Om några timmar kommer motorcykelns blivande ägare och då kommer detta vrål vara ett minne blott, ett eko från förr, en smärta från då.

Väl ute på den lilla asfalterade landsvägen så låter jag gasen dras på för fullt. Växlandet sker utav automatik när min vänstra fot trycker upp varje växel i sitt läge, en procedur som den gjort många gånger förut. Asfalten börjar försvinna allt snabbare under motorcykeln och luften framför mig blir svår att andas tack vare fartvindens massiva tryck. Tårar börjar komma av vindens tryck mot ögonen (eller är de äkta?) när jag börjar närmar mig en av två snäva kurvor på den lilla smala vägen. Båda är så kallade dolda kurvor då de har bebyggelse intill vägkanten, så vad som kommer därefter är man fullständigt ovetandes om. Det kan vara fritt men det kan lika gärna bli ett möte. Stål mot stål. Den första kurvan tar jag så hårt jag nästan känner de utstickande buskarna vidröra min hjässa. Något skrapar till under min högra fot och långstans bakom i huvudet så skriker den lilla rösten ”fotpinnen!”. Vid detta läge så skulle den Torbjörn som kört hela sitt liv på två hjul, släppa på gasen. Men i den kvävande luften och den genom dimman av tårar så gör jag inte det (gasa!). Nästa kurva kommer direkt och jag kastar ner maskinen åt vänster för att skära igenom kurvan i full karriär. Den vänstra fotpinnen tar i direkt med ett instinktivt skrap som letar sig upp längs mitt ben. En tanke att ett mötande fordon här skulle innebära att jag skulle dö på fläcken (jag bryr mig inte!) dyker upp men tanken följs bara av en känsla av absolut intet. Men det kommer inget möte och jag drar förbi den lilla gården i en enorm hastighet. Direkt efter kurvan kommer det en lång raksträcka kantat av åkrar, och det är som att luften försvinner. Det svartnar till för mina ögon och ispiggarna trycker till i hela kroppen. Jag släpper på gasen och låter hojen rulla fritt en stund innan jag låter mina fingrar krama om frambromsen. Min högra fot trycker ner fotbromsen och låter de sista meterna lämnar jag ett svart spår från det av bromsen låsta bakhjulet. Ute i vägkanten så står jag bara. Fötterna trycker ner gruset och hela motorcykeln känns plötsligt som om den vägde flera ton. De tårar som kom från den hårda vinden är nu tårar av sorg som löper ner över mina kinder. Jag kommer aldrig få köra mer igen! Aldrig! Fan ta dig! Fan ta livet! Där står jag med absolut sista gången. Sista.

Ett tag senare så ställer jag motorcykeln intill den svarta hjälmen. Dess svarta yta är nu fylld med skuld. Det känns som den nästan kastar all sin skrikande existens över mig. (VAD GJORDE DU!?) Skuld över att jag gick över gränsen. Jag vänder bort blicken och känner hur ispiggarna rör sig genom benmärgen igen. Vad sysslade jag med!? (Du vill inte längre! Titta hur värdelös du är! Du har förlorat ALLT!) Jag stiger av hojen och låter mina steg gå ifrån den. Det känns som om jag lämnar allt och mitt liv bakom med den. Allt.

Jag gick en promenad nyligen, tillsammans med min flickvän, och då plötsligt dök detta minne från sex år sedan upp. Skuldkänslan som gömt detta minne har börjat dra sig tillbaka och jag ser på detta tillfälle som rätt naturlig reaktion på en väldigt tuff situation, Givetvis är inte att offra sitt liv ett alternativ, ett vettigt sådant. Men jag kan verkligen förstå mig själv i situationen. Där är jag mitt i livet och får beskedet att jag skall bli blind. Jag skulle plötsligt ge upp den frihet som definierat mitt liv så tydligt, ge upp det som jag älskade mest att göra – körandet. Jag som fick min första motorcykel när jag var fem år gammal. Det en liten vit cross av märket Puch, med automatlåda och häftiga dekaler på plastkåporna. Det första tillfället som jag fick känna motorn under mig och åka iväg är oförglömligt, även om just den gången slutade med att jag åkte rakt in i mina föräldrars komposthög. Jag som sedan dess haft två hjul som min passionerade hobby och avverkat otaliga mil genom land och rike för att få leva med friheten inristat i hjärtat. Plötsligt skulle allt det där bara sluta. ”Poff” borta. Du får inte längre, din syn tar din frihet och du kommer aldrig mer få göra det du älskar. Klart att jag hamnade i mörkret då. Men jag klättrade mig uppför igen och idag ser jag inte att min syn tagit min frihet. Nej där ligger istället ansvaret på det samhälle som vi alla lever i. Det är ett stängt sådant när jag och andra som behöver hjälp och stöd inte får denna, att få vara fria, att få vara människor. När min hemkommun eller mitt samhälle säger nej ”ditt liv är inte värt något, för pengarna som du skulle kosta är mer värda” så är det som att jag i full karriär faktiskt möter en bil i kurvan. Smack. 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 6 februari, 2018

Deafblind Challenge Helsingör -Helsingborg 2018, Part 3.

IMG_4774

Så står jag där med min dövblindtolk. Blickar ut över det glittrande vattnet i vintersolen. Det är 110 dagar kvar till mitt livs utmaning. Sluter mina ögon och tänker mig bort, låter dagdrömmandet lyfta iväg mig från tid och rum. Jag sitter där mitt ute på havet. Visualiserar hur kajaken skär igenom det blå vattnet. Ser svepande virvlar av vatten som roterar runt av mina paddeltag, små droppar som faller ner från paddelns blad för att landa i det stora blå igen… 

Jag har märkt att de stora utmaningarna med detta äventyr ligger i att ens komma ut ur mitt fängelse, läs lägenhet, och träna. Jag märker hur beroende jag är av andra och hur tydligt det blir att jag saknar det stöd jag behöver för att klara mig i min vardag. Jag fick frågan en gång ”hur gör du när mjölken tar slut”? Snabbt tänkte jag att jag fixar det, jag dricker vatten istället tills jag får möjligheten att handla nästa gång. Men efter en runda till i tankarnas värld så förstod jag poängen i frågan. Mjölken är slut när den är slut. Så är nog även min tro på att min egna hemkommun skall fixa den där rättigheten att kunna få köpa det där mjölkpaketet, precis som om jag var vem som helst.

Nåväl, jag befinner mig där jag befinner mig och nu är nästa steg taget för att kunna komma vidare med målet att kunna ta mig över sundet den där vackra dagen 25:e maj 2018. Jag har tack vare mina föräldrar lyckats införskaffa mig en roddmaskin, som nu står på min lilla inglasade balkong. Så otroligt skönt att kunna få komma igång med träningen, att känna att man tar små steg framåt i rätt riktning. Jag har ju en förhoppning om att kunna ta mig över med bra fysiska egenskaper, inte bara som en rund boll som flyter. Dock även om den sistnämnda meningen roar mig stundtals, med min livliga fantasi. Det som också roar mig är att jag kan tydligt visualisera hur det måste se ut utifrån, utanför min lägenhet, när jag sitter där och ror på min roddmaskin. Eftersom min balkong är inglasad så bör rimligtvis endast mitt huvud synas då det hamnar i jämnhöjd med underdelen av glaspartiet. Så om man står nere på gatan och tittar upp så lär synen som möter en vara ett huvud som glider fram och tillbaka på balkongens stålkant. Som någon makaber variant med den huvudlösa riddaren, och ja – detta bjuder jag gladeligen mina grannar på.

Jag vill tacka de som stöttar mig i min resa, jag har kommit långt inombords tack vare er. Jag är så tacksam att ni är med och visar att det både finns hopp och möjligheter att uppnå det mesta. Ni stöttar med att alla har samma värde och rättigheter, även gruppen med dövblindhet. Vill man veta mer om vilka Ni är, så kika in på hemsidan här (klickbar text).

 

,,,eller så är det ett hiskeligt oväder. Vågor som slår över kajaken, vatten som vildsint kastar sig mot allt det möter. En blytung himmel, med vindar som drar och sliter i en för att så försöka kasta ner en i det kalla mörka vattnet. Vågorna bryts i skumfyllda kanter för att så falla ner i havets upproriskhet. Där sitter jag fast i kajakens sittbrunn och sliter med varje paddeltag, tuggar mig igenom varje våg, genom varje ursinne. Men jag kommer ta varje paddeltag, kämpa mig igenom varje våg, genom varje kastvind för det jag kämpar för är så otroligt viktigt. Det kallas frihet,

Så öppnar jag ögonen igen. Tid har förflutit och tolkens hand dyker plötsligt upp på min axel. Det är kallt denna vackra vinterdag, stundtals bitande. Den vackra blå himlen med sin varma sol träffar min hy och jag är kvar i något som smakar underbart. Att man kan smaka på det precis som en vacker vinterdag, friskt, livligt och starkt.

Frihet.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 15 januari, 2018

Backspegel

Jag letade igenom mina papper för intyg till ett överklagande när jag fann mina journaler från början av min syn och hörselresa. Sitter och känner hur verkligt allt blir, och samtidigt är det väldigt overkligt. När jag tittar på undersökningen 2012, den som skulle ge mig min diagnos, så ser jag att jag då hade 20 graders syn på stora fältet och 5-7 grader på det lilla. Idag är det stora fältet 5-7 grader, och det känns som att något eller någon stampade gasen i botten och lämnade kvar något som jag aldrig hann se i backspegeln. När jag överblickar mina audiogram så ser jag hur min hörsel över åren försämrats med 30 decibel. 30! Men aldrig någon som sa: ”oj, vänta lite – det här måste vi kolla närmare på”. Nej istället ”tjong” in med starkare hörapparater, tack och hej.

Är jag bitter? Jag vet inte. På något sätt kan jag se hur annorlunda mitt liv hade sett ut med diagnos som jade kommit tidigt i mitt liv. Se i backspegeln jag aldrig fick titta i.

Men på andra sidan av det där myntet så finns det något som jag aldrig tidigare sett. Jag ser tydligheten i det suddiga. På något vis är jag mer här än någonsin. Jag har fått gåvan att våga, och den gåvan vill jag förvalta så väl jag bara kan. Visst är vardagen helt galen ibland. Då och då tror jag på riktigt att jag kommer ”checka ut” i isolationens och avhumaniserandets tecken. Alla dessa kränkande kamper för mitt egna värdes skull. Galet. Men så kommer den där lilla solglimten, det lilla varma. En hand på min, ett glädjefullt besked och ett nu som som aldrig blir då eller framtid. För några dagar sedan så satt min lille son i mitt knä, tryckte sig mot mig och la sin lilla hand på min. Långsamt och väldigt försiktigt så lät han sitt lilla finger röra sig över min hands ovansida. Små nätta rörelser, smekningar över handryggens känsliga ovansida. Där satt jag och bara var, i nuets lysande stund. Det var bara en lätt liten omedveten beröring. Men på något sätt så var det som att hans lilla fingers smekning bara sa att ”allt kommer att ordna sig pappa”.

Allt kommer att ordna sig.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 25 november, 2017

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018. Part 2

Dagarna räknas ner. Jag börjar med smått panikartad känsla inse att den långa tid som är till den 25:e maj, dagen D, inte är speciellt lång. Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018 närmar sig med stormsteg, likt en rusande vind över vattnet.

Det har visat sig att den största utmaningen inte kommer vara paddlingen över sundet, utan att få till möjligheten att öva innan. Bristen på stöd jag behöver i form av ledsagning, assistent och dövblindtolkar gör att själva träningen tycks vara evenemangets Mount Everest. Fast är jag egentligen förvånad? Nej, för det är precis så det är i min vardag. Isolationen, den ofrivilliga, gör att jag inte har samma rättigheter. Men nog om den delen, för en kul nyhet har jag faktiskt.

För en månad sedan så fick jag första möjligheten att att testa tillsammans med min dövblindtolk. Det var en blåsig och kylig oktoberdag, en sådan som får en att vilja kura ihop under en varm filt framför en öppen eld och en kopp värmande te i handen. Men där stod vi i norra hamnen i Helsingborg, fullt påklädda med torrdräkter och utrustning som vi fick låna från Aterra kajakbutik. Även om jag inte befann mig inomhus framför den där värmande brasan så fann jag istället en annan värmande eld. En sådan som brinner passionerat innanför bröstet och som effektivt stänger ute all annan kyla. På plats var även Leif Davidsson, som äger kajakbutiken. Leif är ett proffs på paddling och också en av dem som är med och stöttar äventyret, vilket jag är väldigt tacksam för. Syftet med denna första träff var att försöka lösa en utmaning – kommunikationen. Eftersom mitt sätt att ta in information är via taktilt teckenspråk och socialhaptisk kommunikation så måste vi fokusera på det.

Väl i kajakerna, med vattnet skvalpandes över däck och vinden vinandes kring våra kroppar så ser vi att det kan faktiskt fungera. Men det är en utmaning och ibland kan jag låta tanken dyka upp ”vad tusan håller jag på med! Paddla över ett av världens tuffaste sund!?”. Men när man sitter i kajaken och kämpar med att hålla balansen så hinner man inte ägna den där tanken någon större uppmärksamhet. Man är i nuet och bara kämpar på.

Balansen är väldigt viktig när man sitter i kajaken, speciellt om det är vågor som det var denna dag. Insikten dök upp om att det blir en utmaning att både hantera paddeln och teckna taktilt när vi ligger intill varandra utan att slå runt. Men efter lite klurande så kom jag fram till två saker:

Ett – vi använder paddellinor som gör att paddeln är fäst i kajaken. På detta vis kan man lägga ifrån sig paddeln i vattnet utan att den försvinner.

Två – med den hand jag inte taktilar med håller jag i sargen på tolkens kajak. Då blir två kajaker en stabil flotte och vi kan fokusera på att kommunicera. Där känner jag att vi fått en hållbar lösning, i den direkta kommunikationen. Det är en otroligt häftig känsla med vetskapen att vi taktilar mer eller mindre sittandes på vattenytan.

När vi sitter där guppandes över våg och under vind så dyker nästa frågetecken upp. Hur skall tolken få kontakt med mig när vi paddlar? Vi insåg snabbt att det inte går att paddla bredvid varandra, för när man paddlar så sätts bladet i på sidan och det omöjliggör för tolken att kunna paddla så nära att jag kan känna hen. Om jag sätter i paddeln och den träffar en annan kajak så slår jag runt direkt, och det vill jag inte. Men hur gör vi då? I min värld existerar inte tolken ens även om hen paddlar bara någon meter från mig. Då kom jag på det! Hen skall paddla bredvid mig men snett bakom med sin för bakom min sittbrunn. Om hen paddlar snett bakom mig så kommer inte mina paddeltag i vägen för tolkens kajak. Där, utan risk, så är hen inom räckhåll för att kunna använda något väldigt viktigt – känseln.

Hur då? Jo när hen paddlar där kommer hen kunna slå på kajakens akter med sin paddel. Kajaken är som en stor resonanslåda och otroligt lätt att känna slagen vibrera genom plasten och upp i min kropp.Två slag är ett ja, ett slag är nej. Ett slag utan föregående diskussion innebär stopp och kommunikation. Då stannar jag upp så tolken kan komma upp jämsides för att kommunicera. So far, so good och denna del behöver vi träna in så den sitter klockrent. På dagen D finns inga marginaler och då måste dessa delar verkligen sitta till 110%. Annars är vi ute på djupt vatten, både bokstavligt och kommunikativt.

Den andra utmaningen är att följa den som paddla framför mig. Den person som kommer välja väg över och vara ledfyren. Jag har diskuterat detta länge och väl för att slutligen komma fram till en, vad jag tror är en hållbar lösning – varselväst. Jag har kvar ca 5 graders syn på höger öga. Det är som att titta genom ett sugrör, smalt och litet. Jag är dessutom mörkerblind, det vill säga att jag ser absolut inget när det är det minsta dunkelt. Plus att jag är bländningskänslig, eller som jag kallar det – ljusblind. Detta innebär att jag ser inte ett skvatt när ljuskällor riktas mot mig. Om det är motljus så ser jag allt som en vit vägg. Eller om en lampa lyser åt  att håll så blir det samma resultat. Att till exempel sitta inomhus med fönster mot mig innebär att jag ser inget, varken ute eller inne.

Men när jag har ljuset i ryggen och det är tillräckligt ljust så kan jag använda det lilla sugrör till synfält som jag har. Därför är paddlingen planerad till eftermiddagen då solen kommer befinna sig bakom mig under hela sträckan. Framför mig skall då personen ha en varselväst på sig som jag lokaliserar med synen och håller fast vid. Detta är ett svårt moment då det räcker att jag tittar en kort sekund några centimeter åt sidan för att tappa bort ledaren. Om detta kommer att ske så är min tanke att jag stannar upp och låter min tolk rikta in mig rätt igen. I detta moment krävs det att det är så bra förutsättningar som möjligt, och vikten ligger nu vid att hitta en så bra färg som möjligt. Det finns några olika färger på varselvästar och där måste jag finna den som sticker ut mest, fungerar bäst med min syn och inte smälter in i någon bakgrund. Vill man få en känsla av hur det är, så ta ett sugrör och kika på ett valfritt material.

Väl uppe på land igen, med hjärtat bultandes hårt i bröstet och ett leende som sträcker sig så långt att mungiporna nästan möts i nacken, så känner jag plötsligt det där som jag inte känt på många år. Frihet. Den kyliga vinden tycks dra hårdare förbi oss men inom mig rasar en storm av känslor. Frihet. Frihet. Frihet! Minnen av motorcyklarna jag körde, friheten att bestämma över sitt egna liv, sveper över mitt sinne och jag känner sorgblandad känsla dyka upp igen. Ett djupt andetag, ett som är fyllt med frisk hög höstluft, och jag låter frihetskänslan trycka undan de andra tyngre känslorna en stund. Jag står där och bara är. Det rusar genom min kropp, livet. För en stund levde jag på riktigt igen. Förståelsen att med rätt hjälp så får jag lov att vara fri igen. Min ögonlock sluts till och ett andetag senare är jag tillbaka till nuet igen.

Många timmar senare, placerad i ensamhetens fängelse igen så kommer tåren av det sorgligt djupa i den insikten. Tystnad. Frihet. Isolation. Sorg. Kamp.

Nu är det förmodligen så att vissa som läser detta tänker tanken ”är han en idiot?”. Nej, men modig är kanske rätt ordval. Det är ett farligt uppdrag, med många faror som kan uppstå. Men jag gör detta för en väldigt viktig sak – mänskliga rättigheter. Jag, med andra som befinner sig i samma situation, får inte det stöd som vi skall ha. Diskriminering, isolation och förtryck är min vardag och det krävs något riktigt drastiskt att lyfta denna situation när inget annat tycks hjälpa.

Så jag tar ett djupt andetag, kastar mig ut och hoppas att jag kommer i hamn med glädjen att kunnat genomföra det. Men ännu viktigare, kanske den viktigaste biten av dem alla. Den där biten som jag kommer jag ha med i bröstet, i hjärtat. Något som jag aldrig vill förlora igen.

Friheten.

”Vill man stötta mig, sponsra eller möjliggöra träningen/evenmanget så kontakta gärna mig på kontakt@torbjornsvensson.com

Man kan även läsa här mer på min hemsida.

 

Older Posts »

Kategorier