Skrivet av: Torbjörn Svensson | 17 maj, 2020

Fönsterglas och fingertoppar.

Mitt liv med dövblindhet, och den resa jag gör, är ett tydligt besked att man aldrig vet vad som skall hända i framtiden.

Corona kom helt hux flux och alla blev plötsligt medvetna om hur sårbara vi är, vårt samhälle, men också den ensamma människan i sig.  

Bakom de stora glasskivorna på min inglasade balkong, sittandes försjunken i min ena fåtölj av konstrotting, så applåderar jag åt hjältarna. Inte bara människorna inom sjukvården, utan även alla andra människor som gör sitt yttersta för att rädda liv. Forskarna bland annat, som jobbar dygnet runt för att finna svar, lösningar och kunskap om det okända – denna mikroskopiska ting som svävar runt i luften och skapar så mycket besvär. 

När applåden klingar av så tänker jag en extra tanke åt dessa barn och kvinnor som råkar ännu värre ut när de inte har möjligheten att fly undan det våldsamma hemmets verklighet. Ytterligare en tragedi i denna soppa. 

Så läser jag kommentarerna om vilken stor påfrestning det är att vara i karantän. Att vara isolerad under några veckor, inte få vara fri, inte vara en del av den där världen utanför. Det dyker upp ett litet stråk av bitterhet där vid fingertopparna när jag skriver ner mina tankar om dessa meningar. Jag tänker att det jag och många andra har, en livslång karantän, en livslång isolation, är något som inte får gehör. Mänskligt lidande i ett större perspektiv när några veckors karantän och isolation sätts mot ett helt liv i andras händer, välvilja, eller frånvaron av den. Det får mig att dra ett djupt krampaktigt andetag där bakom fönsterglaset. 

Att låta bitterheten ta över är farligt. För livet skall vara mer värt än så, och fingertopparnas vibration av ilska rinner ut till ett molande för att till slut stanna. Utanför rutan finns världen, och den kanske kan ta med sig lärdomar genom denna kris. Min stora förhoppning är att två saker får störst plats i samhället efter pandemin. Mänsklighet och miljön. 

Mänsklighet genom att vi börjar ta hand om varandra och inser att alla skall ha lika stora rättigheter och friheter.
Miljön genom att den skall få sin rättmätiga chans att vara levande, för om vi har missat det så har vi inget annat ställe att ta vår reträtt till. För har man svårt att föreställa sig om hur det skulle vara att pusha vår värld över den där kanten så rekommenderar jag ett besök på biblioteket, eller dess digitala motsvarighet, och låna hem boken Under the Dome av Stephen King. 

Men så önskar jag att nästa gång jag eller någon annan höjer rösten om hur det är att vara isolerad, ofrivilligt sådant, att människor minns denna period och hur det kändes trots att det bara var en ytterst kort tid. Kanske kan man med sin egna erfarenhet haja till och tänka efter att det inte var så värst trevligt och så borde ingen annan ha det. Börjar vi tänka så, så finns det faktiskt en ärlig chans att vi kanske börjar jobba lite mer aktivt för att ingen skall hamna utanför. 

Tills dess det kanske sker så sitter jag där i min fåtölj, blickar ut genom inget och tänker, funderar och andas. Jag önskar att det kunde få ett slut, det där hemska döendet som pågår i världen. Samtidigt så reflekterar jag hur i den mest mättnadsfyllda tragedin så finns det även positiva saker. Luften smakar plötsligt annorlunda, den har blivit så mycket renare på ett sätt som jag bara känner när man befinner sig på väldigt avlägsna platser. Rapporterna om utsläpp och luftkvalitet visar mycket positiva siffror över hela världen. Andra sjukdomar har sjunkit ner drastiskt i statistiken i samband med de nya hygieniska rutiner vi har tagit på oss. Plötsligt har andras välmående blivit en prioriterad fråga, en fantastiskt fin mänsklig aspekt i det hela. 

I denna pandemi, denna världsomspännande kris, så drar mina tankar iväg till mina yngre tonår och första mötet med symbolen Yin & Yang. I en bok om Kinas historia blev jag väldigt fascinerad av just denna symbol som har stora och många betydelser, men för mig ett tydligt tecken på att det måste finnas balans i allt och inget är definitivt. I det ljusa finns alltid något mörkt, och i det mörka finns alltid något ljust. 

Med tanken kvar i symboliken så ser jag att det verkligen finns samma upplevelse idag. Det jag nu väntar på, här funderandes i min fåtölj, är att hur världen skall komma ur denna bubbla, och vilka nya positiva saker som kan komma ur den. Jag har lärt mig att inte förutsätta saker eller förvänta mig saker, men drömma kan man alltid göra. Kanske kan drömmen innehålla en stor dos klokhet, mänsklighet och frihet? Kanske. Tills dess så sitter jag här och väntar, och fångar de där fina sakerna med fingertopparna. 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: