Skrivet av: Torbjörn Svensson | 11 juli, 2021

När röken skingras

Tangenterna trycks ned, en och en. Tankarna som snurrar runt i huvudet behöver bli till något mer än bara tankar.

Kvällen innan kom panikångesten på besök, och allt annat som svävade runt blev istället till en kamp om att få luft och mota bort tankarna att dödens kalla grepp om strupen var på riktigt.
Några timmar senare, när pulsen började hitta sig ner till lite mer sansade nivåer och röken från den pyrande cigarren slingrar sig runt ens mörbultade huvud, så skingrar sig den andra röken inne i medvetandet och tankarna kommer åter igen. Livet sipprar tillbaka för denna gång och andetagen låter sig tas igen.

Jag är inte oförstående varför det blir så här. Pressen, stressen och utmaningarna att få leva ett värdigt liv hopar sig som alltid, och det finns alltid något som drar åt snaran lite hårdare.
Jag är fullt införstådd med att om du som läser inte själv upplevt denna situation, med utanförskap, diskriminering, isolation och ofrihet – så blir det svårt att förstå vad jag pratar om. Och det är helt ok. För livets erfarenheter blir igenkänningar och förståelsen blir till grunden bara om man själv upplevt dem. Men det jag kan göra är att ta den där känslan och tillföra något, använda den och försöka hitta saker som för det sjunkande skeppet framåt en bit till.

För mig handlar det mycket om att förvalta det man får, oavsett om det är något positivt eller negativt. I detta fall blir det ett tillägg till karaktären som jag just nu skriver om, ett mänskligt drag som får huvudpersonen att reagera inför den oerhörda press han utsätts för. För det kan jag med en stark igenkännande känsla relatera till.

Winston Churchill pratade om sin ”black dog” när de svårare perioderna dök upp i livet, jag kallar dem för ”sprickan”. Olika namn och olika bakgrunder men känslan och den pyrande cigarren från Romeo Y Julieta delar vi.

Jag skriver några fler bokstäver innan trötthetens svamlande känsla dyker upp och jag lägger ifrån mig tangentbordet. Känner mig nöjd över att kunna ge händelsen många målande och beskrivande ord, men vet innerst inne att när läsaren låter sig svepas med av berättelsens känsla så måste personen vandrat den vägen själv för att till fullo känna vad bokstäverna står för. För utan en ”spricka” eller en ”black dog” vid sin sida så kan man nog inte riktigt förstå innebörden av det man har framför sig. Och det är, som sagt, helt ok, för om livet är så snällt mot dig så är det bara fantastiskt.

Skulle du dock få besök av sprickan, glöm inte att den enda som kan hindra dig från att sippra igenom till mörkret – är dig själv. Ge aldrig upp.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: