Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 november, 2019

Sipprande ljus.

Dessa fördömda mönster. Cirklar som man traskar om och om igen. Det enda man gör är att inse att de tidigare spåren man gått i är djupare och ännu mer trasiga. Fötter som släpar. Ostadigare för varje varv, samtidigt som spåret blir än djupare, än mer fasthållande. Snart kan man inte längre stiga ur då spåren nu blivet en djup fåra i marken. Dammet yr av de tunga släpande fotstegen. Runt, runt och runt kring den eviga cirkeln. 

Tystnaden här på bloggen kommer av en stor orsak. Att skriva, speciellt ett blogginlägg tar enormt mycket energi av mig. Jag brukar räkna med ca två timmar för ett enkelt inlägg, och de två timmarna kräver mycket energi och även inspiration. Inspiration har jag och saker att skriva om. Men orken, nej den tryter. 

Vad skulle jag vilja göra? Jag skulle givetvis vilja skriva, skriva, skriva och skriva. Men det som jag får lägga fokus på nu mestadels, är mina kamper. Kamper för frihet, kamper för mina rättigheter, och kamper för att alla skall ha samma värde. Där måste jag prioritera, för oavsett hur mycket jag vill, så kommer alltid dövblindheten bestämma när det gäller energinivå och ork. 

Helt sanslösa saker har hänt under denna tid av tystnad. Jag har tagit mig genom hela landet på en tandemcykel som den första med dövblindhet att göra det. Deafblind Challenge Treriksröset – Smygehuk 2019 som blev ett nytt kapitel för rättigheter, kamp och äventyr. Allt som hände under dessa tre veckor av kämpande genom landet skulle behöva en skrivas i en roman för att göras rättvisa. Så jag låter mina föreläsningar skapa den där resan igen, och tillsammans med publiken så reser vi in i den världen som jag befann mig i under cyklingen. Mäktigt.

Så fick jag min efterlängtade konstutställning. Mina konstverk som växt fram ur min resa in i dövblindheten. Dessa trasiga vita käppar som växte från intet och blev en resa genom sorg och glädje, genom kamp och äventyr. Med detta växte så mycket fram, så mycket känslor, budskap och liknelser. När jag fick chansen att låta min konst få komma ut till allmänheten så blev min resa ännu större. Jag som aldrig studerat konst, jag som aldrig tidigare förstått vad konst handlat om, skulle nu plötsligt få ha en utställning. Ödmjukheten över livets snirkliga stigar infann sig snabbt med detta. Jag som mitt i min nya livssituation fick en ide och satte mig i ett garage och började bocka, böja och limma, skulle nu få dela med mig av mina upplevelser, mina verk.

Med mig har jag också alla besökarnas tankar och upplevelser. Det är en enormt stor känsla att förstå att min konst skapar tankar och känslor som inte är mina egna. Tacksam.

”Vilket verk tycker ni mest om” frågar jag mina barn när vi är i konsthallen. Hugo pekar och säger ”Sprickan”. Alva drar i handen, leder mig bort till ”Fången”. Jag får en varm kram och en puss. De förstår på ett sätt som ingen vuxen gör. 

Nätterna är jobbigast. Dagarna är som ett virrvarr av händelser. Bakom fyra väggar sker det saker som ingen annan kan riva ner eller ta sönder. Men när natten kommer så rasar också murarna av skydd. Skyddet som är de där praktiska sakerna som håller känslor och tankar stången. När mörkret kryper ner, så är det bara jag, täcket och kudden som finns. Jag har förlikat mig med att min sömn aldrig kommer vara den sömn jag egentligen skall ha. För att leva det liv jag lever innebär att jag måste också hantera samhällets baksida varje dag. Avslag efter avslag på insatser, fördomar och diskriminering i varje steg av samhället. Den första smällen kommer på dagen, den andra smällen kommer på natten, när de fyra väggarna blir än mindre och ljuset tycks inte leta sig in längre. De där spåren i marken blir än djupare av intet. Mörker.

Men är hela livet en kamp? Nej verkligen inte. Jag skulle lätt kunna låta hela livet vara en evighetslång kamp av tunga motgångar. Fokusera på det tunga, det mörka, den där cirkeln av evigt trampande. Men jag vill inte att mitt liv skall bara handla om det. Mitt skrivande handlar om att visa den verklighet jag lever, att visa vad det är som gör att det är så svårt att få vara fri i dagens samhälle och vara en en människa med samma rättigheter som alla andra. Men det innebär inte att i min egna bok, den där som skrivs i hjärtat, skall innehålla enbart sorg. För de sidorna skriver man själv, utan vare sig bläck eller tangentbord, med den berättelse man vill vara med om. 

Vänd ditt blad i din alldeles egna bok och du kommer se att den är tom. Du skriver den, ingen annan. Jag vill inte att min bok, oavsett hur tufft livet är mot mig, bara skall innehålla tunga saker. Nej i sprickorna sipprar ljuset igenom, och det ljuset vill jag fånga och lägga till i min text om livet. Min text skall inte bara handla om hur orättvist livet kan vara, utan även om de fördelar som faktiskt finns. För det gör det. I det lilla finns också det största, det har jag fått lära mig av denna galna resa som de senaste sju åren inneburit. Händer som möts, värme som sprids, känslor som växer från ens inre. Från där ljuset skapas. Vägar som korsas, på ett sätt som ingen förstår, men som verkar vara skrivna i en bok som aldrig tidigare lästs. Att inte bry sig om vilken text som skrivs, utan bry sig om den text man vill själv skriva. Att fånga det där lilla, det viktiga, det som egentligen spelar någon roll. 

Den där fördöämda cirkeln, Stegen som i ett annat liv gicks med förhoppning, har nu blivit fyllda med ångest och tyngd. Runt, runt och ner långt i marken sträcker sig nu den eviga cirkeln av intet. Men tillslut så stannar stegen. Med tunga släpande rörelser så tar sig de trötta benen upp ur den djupa fåran och släpar sig över kanten. Osäkerhet följer när stegen inte längre är fångna av det eviga trampandet till ingen nytta. Men så tas ett nytt steg. Sen ett till. Så börja en ny väg. Ut i det okända, men denna gång inte fången. Denna gång fri.

Mina texter lever vidare, både de som skrivs ner på papper och de som jag skriver i min livsbok. Jag kommer traska på, skriva om hur livet är i den sits jag befinner mig i. Men jag kommer aldrig heller missa möjligheten att fylla textraderna med de vackra sakerna som dyker upp, än mindre missa dem. För den bok jag har inom mig, måste få ett lyckligt slut.

Så när ljuset sipprar igenom så fångar jag det. 


Responses

  1. Glad att du dyker upp på bloggen igen! Jag läser via Feedly och har flera gånger funderat på om jag ska rensa bort denna och andra bloggar som inte haft någon aktivitet på länge, men jag rensade som tur är inte bort dig. Förstår att du inte kan prioritera skrivandet, men vill i alla fall säga att jag tycker det skulle vara intressant och nyttigt att läsa mer om cykelprojektet, även om det bara skulle bli småglimtar. Tack för att du berättar om ditt liv och din kamp!

  2. Finaste Tobbe! Du är en fighter och den största inspiration jag vet!❤🌟 Dessa oändliga kamper du får gå igenom och ändå väljer du att se positivt på livet. Såklart det där mörkret som gör sig påmind , också kommer att försvinna tillslut. Jag tror och hoppas att dina nätter även blir ljusa tillslut…och att du tillslut segrar över alla orättvisor! Jag hejar på dig och jag tror på dig! ❤🙌Som sagt rättvisan MÅ segra tillslut! Varmaste styrkekramarna! ❤❤❤ Ps. Du har VERKLIGEN ordets gåva så fortsätt skriv! Ds.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: