Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 januari, 2017

Blod.

Vi håller på att förblöda, vi som har dövblindhet. Vart vi än vänder oss i dag så möts vi av oförståelse och begränsningar. Beslutsfattare rycker ifrån oss de insatser som vi behöver och begränsar våra möjligheter att få vara en del av allt annat.

På något sätt så dödar man oss. Kanske inte med en kniv i hjärtat eller med en pistol mot tinningen, men på ett själsligt sätt. Beslutsfattare, politiker och tjänstemän väljer att inte förstå, att inte ens vilja förstå vikten av det stöd vi behöver. Vi som är i sista ledet, vi som lever med dövblindheten, får alltid ta konsekvenserna av detta.

När man inte får komma ut, vara en del av samhället, eller ens få möjligheten att utvecklas, ja då dödar man oss. Livslusten försvinner där mellan de fyra väggar som samhället bygger runt oss. Jag står i en pöl av mitt egna blod som rinner från de sår jag får av bemötandet, striderna och kamperna för mina rättigheter.

Det finns historier från förr om hur man låste in personer med dövblindhet i källare med jordgolv. Där fick de sitta, undangömda från samhället som inte ville ha dem, och räkna sina minuter av sitt liv. På något sätt så ser jag att källaren med jordgolv har bytts ut mot en liten etta med plastmatta och rinnande vatten från en kran. Annars är dessa fyra väggar idag precis samma fängelse som den där källaren var då.

Forskning visar på att hur man mår inombords också påverkar hur vi mår fysiskt och hur länge vi lever. Personer som är olyckliga och deprimerade lever också kortare liv och blir därmed också sjukare. Detta är fakta och finns att läsa om med några enkla klick på internet.

Men gå en promenad då, umgås med människor som gör dig glad då, tänker du kanske. Sträva efter mål i livet, hitta på nya utmaningar och utvecklas.

Men det är ju just det som man stoppar genom att inte se till att vi också får vara en del av samhället. Att ta bort personlig assistans, ledsagning, stöd med barnen eller möjligheten till att få använda dövblindtolk är precis som att trycka in kniven i hjärtat. Att göra det svårt eller omöjligt att få dessa insatser, att bygga hinder åt personerna som behöver hjälpen är som att trycka in avtryckaren på pistolen.

Enda skillnaden är att man inte dör direkt, utan att man förblöder till döds.

Många som jag pratar med om detta, personer som inte har dövblindhet, upplever en stor hopplöshet i ämnet. ”Man kan som vanlig person ändå inte göra något” är en vanlig mening jag får höra. Men jag ser det inte så. Jag ser att vi alla människor i detta land har ett ansvar att se till att alla är en del av samhället och har det bra. Ser du en familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare lida så kan du påverka. Du kan säga ifrån att det inte är ok på många sätt. Dela en artikel på sociala medier, skriv ett mail till en politiker, skriv ett brev till en tjänsteman, ställ dig på ett torg och vråla. Påminn alla andra att ingen är skyddad från livets överraskningar och vem som helst kan hamna i den sits som jag hamnat i. Påminn de folkvalda om att det är du som avgör vem som sitter där och styr skutan, att det är dina förvärvade pengar som de förvaltar och styr över.

Tills dess, om den dagen av rättvisa kommer, så kämpar jag och många andra på att stoppa blödningen. Omgivning, vänner och familj som gör sitt bästa för att hindra den där pölen att bli större. Kämpar på för att stoppa varje droppe.

Innan tiden rinner ut. 

Annonser
Skrivet av: Torbjörn Svensson | 31 december, 2016

Gott nytt år!

Nu sitter jag här, med några få timmar kvar av det gångna året och summerar. Jag ser tillbaka på det år som har förmodligen varit ett av de mest intensivaste någonsin i mitt liv. Att ta steget att flytta bort från ett gemensamt hem och ett äktenskap, till att försöka bygga upp ett nytt liv var en sådan intensiv händelse. I kölvattnet av att flytta så innebar det också att massa nya kamper startades för att få den hjälp man behöver för att få vardagen att funka. En kamp som genererade mycket uppmärksamhet, både i medier och i folkmun, men som i verkligheten inte alls gav det som vi alla hoppades på. Nu säger jag alla, för det är inte bara jag i min situation, utan jag har två väldigt fantastiska barn som vill ha sin pappa, samt familj och vänner som vill ha Torbjörn i sitt liv. Det är nog det som jag faktiskt sörjer mest under det gångna året att det system jag hade hoppats på inte fanns där för att ge mig möjligheten att leva som fullvärdig samhällsmedborgare.

Men detta år har också inneburit en massa nya möjligheter och framgångar. Jag fick möjligheten att följa med på resan med Kännbart ytterligare ett år och med alla de fantastiska upplevelser det innebär. Jag har även fått med mig väldigt mycket minnen från mina barn, mina nära och kära. Det är fantastiskt hur människor kan utvecklas och anpassa sig efter livets märkligheter. Varje ögonblick som är värt att spara har  jag också vårdat ömt och placerat i det minnesfack där jag spar de viktigaste händelserna. Tacksam för alla dessa möten med personer, både nya som gamla, där jag fått känna mig delaktig.

Under året som gått har jag även själv utvecklats i en rasande fart där insikterna har nästan avlöst varann. Jag har nu förstått att den viktigaste kunskapen får du när du väljer att umgås med omsorg. När man umgås med personer som låter en få utvecklas och stöttar en, då kan man nästan växa till oändliga höjder.

Men den absolut viktigaste läxan jag har lärt mig är att tro på mig själv, öppna mitt sinne och våga. Dessa viktiga nycklar har genererat en utgiven bok och ett antal konstverk, men jag har också fått växa inombords.

Det går inte att enkelt klassificera 2016 som ett positivt eller negativt år, utan jag väljer att kalla det för ett väldigt intensivt sådant. Varje positiv del bär jag med mig, tacksam över att få uppleva. De negativa bitarna låter jag istället bygga upp en erfarenhet som kommer innebära att framtida motgångar inte blir lika tuffa. Oavsett vad, så är jag tacksam över att få finnas här på denna jord, leva med en fantastiskt familj, ha mina fina barn och omges av världens bästa personer. Sen förglömmer jag inte heller Dig kära läsare, för att du läser mina ord och delar mina upplevelser. Det är fantastiskt att få vara någon som Du vill läsa om och jag är tacksam över att Du finns. Är det något jag vill ge dig, som en ”sista minuten present” innan klockan slår, så är det att aldrig missa ett ögonblick att leva. Oavsett om det är en jorden runt resa du gör eller om du sitter på en filt och häller upp en varm choklad åt dina barn, så glöm aldrig bort att vara Där och Nu. Njut och upplev, stressa inte.

Önskar Dig kära läsare ett fantastiskt Gott Nytt År, vi ses nästa år med nya textrader från denna skärm. Ta hand om Dig!

Vid tangentbordet

//Torbjörn

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 27 december, 2016

Bortom solnedgången

Så var den äntligen här, min nya bloggbok Bortom solnedgången! Efter att ha under lång tid pysslat ihop den så finns den nu ute i handeln och jag är så tokigt stolt över att ha lyckats bli klar med den. Det är en förlösande känsla att kämpa så med något och sedan se ett slutresultat. Hur blev resultatet? Jo, det får ni ta reda på när ni läser den! Den finns att köpa här.

solentro_C0099804P_2016-12-14_cover.jpg

 

 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 22 december, 2016

Den röda soffan

Julen står inför dörren. Alla planerar denna tid och väldigt många stressar sig igenom denna månad för att så egentligen pusta ut när det hela är över. Den där julefriden tycks bara existera några minuter på julaftonen mellan julklappsmassaker, matlagning och Kalle Ankas jul. Säkerligen är det inte så för alla, men för mig som står på avstånd och observerar så upplever jag det så. Varför stressar vi oss själva så för att få frid?

Så sitter jag här i min lilla röda soffa och summerar min upprinnelse till jul. En fantastisk månad i och att jag fick möjligheten att hugga gran med mina barn. Det var värt mycket att få stå där bland stickande barr och med karakteristisk grandoft som fyllde upp mina näsborrar. Den varma känslan jag fick av mina ungar som knatade förbi längs med benen och utrop som ljöd genom den lilla granodling vi befann oss på. En magisk stund och ett ögonblick av gemenskap, värme och nuet.

Men december månad har också inneburit en fortsatt kamp i att få det jag är berättigad till. Det är en dyster inkorg på min mail, med svarta textrader som läcker ut ur skärmen i form av droppande bläckplumpar. På något sätt går ändå livet vidare och de små segrar jag tar är så viktiga. Inte bara för mig utan även för många andra som befinner sig i min sits.

Tillbaka här i min lilla röda soffa så tänker jag framåt. Om några dagar så skall jag fira julen med mina barn hos mitt ex. Fyra timmar för att vara exakt, för det är antalet timmar jag får dövblindtolk till denna stund. Där kommer min stress av att under fyra timmar så skall jag vara så mycket mer än tolkanvändare. Jag skall vara en pappa, Torbjörn och en individ kring en ny situation då det är första julen som skild. Sitter här i min lilla röda soffa och skrockar lite. Fyra timmar är vad jag får för att vara en del av den där världen som alla andra lever i. Det är lite lustigt, tycker jag, att jag skall buga, tacka och hålla mössan i handen för de små bitar av samexistens som jag får.

Under den där granen i huset skall det ligga paket fyllda med glädje. Det kommer inte ligga något där till mig, vilket vi har bestämt sedan tidigare. Men om det skulle finnas något litet paket, vitt med röda snören, så skulle jag så gärna vilja att det innehöll ett dokument med den enkla meningen: ”Du får härmed all hjälp du har behov utav, för att vara en del av samhället som familjefar, samhällsmedborgare och som Torbjörn.”

 

Givetvis inser jag att det inte kommer att ske, men ändock en viktig önskan. Skulle en mer realistisk önskan existera, om vad paketet skulle innehålla, så skulle det vara en möjlighet att få skapa. Jag fick för några dagar sedan möjlighet att besöka en ateljé. Under denna korta vistelse i denna miljö så föll en pusselbit på plats i mitt inre. En pusselbit som innehåller den vilja jag har att skapa, vara kreativ och uppnå mål. Att fylla ett syfte. Jag märker att när jag skriver, skapar konstverk, spelar instrument så försvinner verkligheten för en stund. Bakom en datorskärm, några verktyg och ett par trumpinnar så försvinner det där obefintliga ledstråket runt husknuten. Känslan av egenvärde är total. 

 

Så om paketet skulle finnas där, så skulle jag vilja se en egen ateljé vecklas ut. En skaparverkstad där mitt inre är större än alla hinder i världen. Där penseldrag målar över alla droppande svarta bokstäver. Där trumslagen mot skinnet överröstar varje ekande avslag om hjälp, och där en skapelse av gamla käppdelar får mig att växa större än okunskap och trångsynthet.

 

Men tills dess jag kanske får uppleva den önskan jag har, så sitter jag här i min lilla röda soffa. Väntar på ett sms som aldrig kommer. Men vet ni vad? Jag överlever. För jag skulle aldrig vilja att min julmånad skulle innebära 31 dagar av stress för att finna frid. Jag kan sitta här och ta den där koppen kaffe med lite kardemumma i, dricka små klunkar och låta fantasin flöda fritt. Jag kan alltid sitta här och drömma om att få en bättre framtid, men om jag inte gör det bästa av det jag har nu så kommer hellre aldrig framtiden att infinna sig.

Jag får ju trots allt fyra timmar.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 16 december, 2016

Mormor

Så kommer jag att tänka på henne. Min mormor. Tänker på gulnande papper som ligger i en papplåda, fyllda med minnen, och och värme. Välsnirklade bokstäver som etsar sig in i mitt sinne varje gång jag läser dem. Hon är borta nu, men på något sätt är hon ännu mer närvarande i mitt sinne. 
Min mormor var en mycket öppensinnad kvinna, som gick med högrest huvud utan att på något sätt utge sig vara förmer. En stolt kvinna som tog livet som det kom utan att på något missa något. Hon var tuff den där, på rätt sätt. Överlevde två barn, uppfostrade fyra, flyttade otaligt antal gånger och anpasssade sig efter omgivande förhållande. Hon satsade på kärleken, då hon fann min morfar i väldigt ung ålder. Valde att satsa på det när hennes familj inte var av samma åsikt. När morfar hade dött bort, så var det som att han ändå fanns kvar där bredvid henne eftersom hon respektfullt vårdade hans minne och deras tid tillsammans. Trots att jag var väldigt ung när morfar gick bort så fick jag ändå uppleva honom genom min mormor. Det beundrar jag så enormt mycket och det är samma tankar jag har om mitt eget kärleksliv, att kunna dela den där gemenskapen så det fortsätter långt efter att vi blivit till aska. Glömmer aldrig hur mormor strök handen över den lilla säng de delat och sa att de aldrig behövde större på grund av deras närhet. En säng som jag tror var blott 110 cm bred. 

När jag plockar fram de där breven från vår brevväxling så inser jag så många saker. Jag ser vartifrån jag har fått min öppenhet, min känsla för att inte utgå med stängt sinne inför nya saker. Men jag ser också vartifrån jag fått mitt skrivande. Att läsa min mormors ord på det bleknande pappret är som att läsa något jag själv skrivit. 

Jag minns även hur uppskattad jag var när jag kom på besök. Inte på ett överdrivet sätt utan bara varmt välkommen. Minns de olika kök jag satt i och njöt av att vara i hennes närvaro. Att få bli lyssnad på, att mina intressen var lika viktiga trots vår ålderskillnad. Jag minns hennes kärlek till musiken, och hennes favorit Mozart. Precis sådan som jag är, bara med skillnaden att jag har en Korn -plansch (hårdrocksband) uppsatt på väggen istället för Mozart. Det fanns aldrig något ”äh det där är skit” för mormor, utan hon var genuint intresserad av hur man levde sitt liv. Varje gång jag kom på besök så plockades listan fram. En handskriven lapp där det stod olika saker och ord som hon uppfattat genom olika medier, men som mormor inte visste vad det var. Man kan säga att jag fick vara en bro mellan min generation och hennes, och jag beundrade henne så enormt mycket för det.

När hennes svägerska dog, med en cigarett mellan hennes fingrar vid sitt köksbord så sa mormor att hon ville dö precis på samma sätt. Sittandes där vid sitt köksbord, rakt upp och ner, fast med skillnaden att det inte skulle vara en cigarett utan en penna mellan hennes fingrar. Jag minns detta så tydligt och tycker verkligen att det definierar vem hon var. Sen när jag är så gammal och skröplig och fulltföljt min uppgift på jorden så vill jag dö precis så. Fast med ett tangentbord i min famn. 
Saknar dig mormor och jag minns Dig.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 23 november, 2016

Hemsida

Du har väl inte missat att jag numera har en egen hemsida? Där kan du hitta lite smått och gott om mig, vad jag sysslar med och även kontakta mig. Välkomna!

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 20 november, 2016

Mörkersteg

”Jag måste kissa.” 

Orden kommer som små lätta rörelser i mina händer. De små barnfingrarna formas där i det kompakta mörker som en midnatt innebär och mina händer tolkar vad som sägs.

”Ok” svarar jag med min yrvakna röst och vi båda stiger ograciöst upp från sängen. Hennes hand dyker upp efter några steg och stoppar mig så jag inte går på henne längs med vägen till ytterdörren. Mina skor står där de alltid står och jag låter mina fötter sjunka ner i dem. Känner hur det sipprar in luft från den öppna ytterdörren och vet att hon är redan ute på trappen, så jag vänder mig mot dörröppningen och stiger över tröskeln ut i det fria. Den höga kalla luften slår emot mina oskyddade kroppsdelar och jag huttrar till av kontrasten mot täckets värmande atmosfär. Jag misstänker att hon också upplever samma sak och jag känner hur trätrappans vibrationer ökar i takt. Små långsamma steg byts ut mot fler och i ett snabbare tempo. Så försvinner vibrationerna jag känner under mina fötter och jag vet att hon är nu nere på marken. Jag låter min vänstra hand sväva ut efter det handtag jag inte ser men som jag vet finns där. Kallt stål möter varm hud och jag låter min kroppshydda ta steg ut i mörkret. Den lilla planlagda stigen dyker upp under mina fötter och jag följer den genom en evighet av kallt mörker och plötsligt stannar jag upp och lägger ut handen. Dörren. Tar i det lilla handtaget och ser att det sipprar ut lite ljus innan jag släpper den igen så dörren glider långsamt igen. Skär av det lilla ljus som strålade ut. Jag står kvar där ett tag, med handen mot dörrspringan. Den kalla luften börjar nu göra sig ordentligt påmind och jag känner hur mina hårstrån på min kropp börjar så smått skaka i ett huttrande. Känner plötsligt till hur det vibrerar till av när hon hoppar ner från toasitsen där inne och backar ett halvt steg så jag skall inte få dörren i ansiktet när den lilla raketen som min dotter är stormar ut i kylan igen. Så känner jag vindpusten och direkt efter det något som sveper snabbt förbi mina ben. Jag vänder mig om och börjar traska tillbaka mot stugan i en rutin jag förmodligen gjort miljontals gånger. Handtaget dyker upp igen och jag sveper in min huttrande existens upp för trappan igen. Låter handen svepa framför mig efter några steg så inte hon glömt dörren på glänt. Finner vad jag söker och stegar in igen över tröskeln, in i värmen. Men det är inte varmt nog utan efter att skyndsamt stängt dörren efter mig, tagit av mig skorna, så stegar jag med bestämda steg mot sängen. Väl framme kryper jag ner under mitt täcke och drar upp det upp över öronen. Efter en liten stund vänder jag mig om på sidan och låter handen känna hur hon ligger där bredvid mig. Hon rör till sig lite kort för att så signalera att hon förstår att jag lagt mig i sängen. Min ena arm lägger jag om henne och hennes små fingrar dyker upp på ovansidan av min hand med två korta tappande med pekfingret och sen ett svep. ”Allt är ok” säger hon där i mörkret med dessa rörelser. Andetag blir långsammare, hjärtslag slår saktare, kroppsvärmen stiger och den bittra kylan lämnar oss.

Drömmar. 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 8 november, 2016

Ren kommunikation

Jag får ibland frågan hur det funkar att hela tiden ”hålla någon i handen” när jag använder dövblindtolk. Frågan är ofta med en syftning på att vara väldigt nära en person fysiskt. Det är en fråga som jag ofta hajar till när jag får, då jag inte riktigt kan se det annorlunda i det att göra så. För mig är det så naturligt att ha någon som tecknar med mig i handen och på kroppen. Det är helt enkelt min nyckel till den värld alla andra lever i. Med att ”hålla någon i handen” så syftas det ofta på det taktila teckenspråk jag använder i kommunikationen. Teckenspråk som man avläser med handen, kort och gott. Får även frågan ibland hur det upplevs att en tolk ritar på mig på kroppen för att ge information via socialhaptiska signaler, att ha någon annans hand på min kropp. 

För mig var det givetvis en stor sak att börja använda taktilt teckenspråk. Dels i att anamma en kommunikationsform som jag upplevde var väldigt komplicerad. Också i att komma en person så nära fysiskt som man faktiskt gör när man använder de olika taktila kommunikationsformerna. Men rätt så snart så gick jag från att känna en ovan känsla över närheten till att förstå vad det egentligen handlar om. Ren kommunikation. Det låter kanske konstigt, och speciellt i ett sådant land som Sverige där fysisk kontakt mellan två främmande människor inte är så vanlig. Det jag upplever i kontakten mellan tolk och mig är bara ren kommunikation. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man, ung eller gammal för det enda viktiga är att jag får in den information från den värld som jag annars är utesluten från.

För några veckor sen fick jag möjligheten att använda två manliga tolkar under ett par dagar. Det var inte första gången som jag hade manlig tolk, men det var första gången som jag hade det under en längre tid. Jag hade inga tankar om att det skulle vara jobbigt för mig, men tanken svepte givetvis över mig och det skulle vara jobbigt för de manliga tolkarna att jobba så nära med mig som man gör. Men rätt så snabbt föll samspelet på plats och jag kunde med en stolt känsla i mitt sinne konstatera att det fungerade utmärkt. I efterhand kände jag mig bara fånig som ens tänkt tanken att det skulle vara något bekymmersamt för mina tolkar att vara så nära mig när det återigen bara handlar om en sak. Kommunikation. Ovanligheten i att få manlig tolk beror på att det inom tolkvärlden är det 99 % kvinnor som jobbar. Varför det är så, vet jag inte. Men min misstanke är att det finns en missuppfattning om att yrket dövblindtolk skulle vara ett vårdyrke, ett yrke med fokus på omsorg. Så är det verkligen inte, kan jag intyga.

Det handlar bara om ren kommunikation.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 19 oktober, 2016

Begrava sin identitet.

skarmavbild-2016-10-19-kl-18-50-04

Någon trampar på en gren så den knäcks med ett knastrande ljud. Skogen ligger för övrigt tyst och tät denna gråa dag. Tunga moln döljer solljuset. Träden står med lagom avstånd, som en omskött skog brukar se ut. Det finns en hel del sly som visar att ingen på länge varit och skogat. Det blåser knappt, och de falnande gulbruna lövens dans denna höstdag ingen vind har att följa. På marken har mossan växt över det mesta, och det finns knappt någon plätt som har klarat sig undan mossans framfart. Man ser att endast blåbärsris har kunnat tävlat med mossan. Vingslag från en fågel hörs i fjärran.

Han dyker upp mellan träden. Hans tunga andetag och ansträngda kroppsrörelser visar att säcken han bär över axeln är tung. Det är en beigefärgad avlång tygsäck. En sådan säck som man använder för att frakta stora dyra mattor i. Men man ser snabbt att just denna säck inte innehåller någon dyr matta ifrån orienten. Genom formen på säcken, så ser man rätt snart att det är en människokropp som ligger däri. En avliden individ.

Den mödosamma uppgiften att bära på säcken gör att mannen är svettig i pannan. Svetten rinner ner från det kortklippta mörka håret, över pannans fåror och ner under de mörka solglasögonen han bär. Hans mörka skäggstubb glänser av svett. De svarta lackskorna sjunker vid varje steg ner i mossan och tystnaden bryts när grenar knäcks under vikten. Den mörka kostymen med den vita skjortan blir en ytterst stark kontrast till skogen. Han är lika malplacerad här som en guldfisk på Antarktis isvidder. Mannen visar med sin normalhöjd och storlek ändock en anonymitet, genom att se ut som vem som helst.

Den ena armen är lindad runt säcken för att kunna hålla den kvar över axeln. Den andra armen svajar längs med kroppens sida. I handen håller han en mörk rostig spade. Mannens kamp vidare i skogen ackompanjeras av de tunga andetagen, ljudet av de knäckta grenarna och prasslandet av säckens rörelser mot kostymen.

En bit in i skogen stannar så mannen upp. Han tittar sig runt en kort stund, släpper sedan ner spaden på marken. Spaden landar ljudlöst. Han sätter ner ena knäet på marken och lägger mjukt ner säcken med dess innehåll på mossan. Han sätter sig ner mellan spaden och säcken och sitter en stund med benen uppdragna och armarna vilandes mot knäna. Andetagen är till en början fortsatt tunga, men börjar efter en stund lugna ner sig till en mer normal rytm. Efter några minuter sträcker han ut handen efter spaden och använder sig av den för att stödja sig när han reser sig upp. Väl stående borstar han av byxorna och tittar ner på säcken. Efter en stund vänder han sig om och trycker ner spaden i marken med foten och börjar gräva.

Det tar en stund för honom att gräva upp ett tillräckligt stort hål i marken där säcken och dess innehåll skall ligga. Han stannar upp flera gånger, torkar sig i pannan och i nacken med en vit näsduk, som han har i en innerficka på kostymen. När gropen väl är färdig sätter han ner spaden i jordhögen, sätter sig på huk vid ena änden av säcken, sticker in armen i öppningen och drar ut två ihopsatta plankbitar. Han slänger brädbitarna på mossan bredvid gropen och knyter igen säcken. Han tar sedan tag i änden på säcken och släpar den mot gropen, backandes. Säcken trillar ner i gropen med en lätt duns, eftersom gropen inte är så djup. På marken, där säcken låg innan, skvallrar den tillplattade mossan om den tidigare vikten.

Mannen greppar spaden igen och börjar metodiskt fylla igen gropen. Jorden samlas över tyget och runt det främmande innehållet tills det är så mycket jord att säcken börjar bli övertäckt. Till slut är hela gropen igenfylld och en karakteristisk kulle av jord avslöjar att något ligger begravt här. Mannen lägger ifrån sig spaden, tar upp näsduken och torkar bort svetten igen. När näsduken har gjort sitt jobb stoppar han undan den, för att så börja plocka upp de plankbitar han tidigare slängde ifrån sig. Han rätar på sig och tittar på det han håller i händerna. På ena sidan står en textrad och plankorna är ihopsatta som ett kors. Han plockar upp spaden och stegar bort mot ena änden av jordhögen. Väl framme trycker han ner korset och använder spaden för att slå ner det ordentligt í marken. Smällarna ljuder tydligt igenom skogen och skrämmer bland annat bort ett par trastar i en björk som nyfiket betraktat den främmande varelsens upptåg.

Med korset ordentligt nerslaget i marken rätar mannen på sig och backar två steg ifrån jordhögen – graven. Med ena handen fortfarande hållandes om spaden står han med nedsänkt huvud för att så betrakta resultatet av sitt arbete. En kall vind drar plötsligt igenom skogen och får alla lövverk att rassla och ljuda. Mannens kostymbyxor fladdrar till. Någonstans hörs ljudet av en nötskrikas karakteristiska skrik, ett ljud som fyller skogen. Molnen döljer fortfarande solen, och den grå dagen är ett faktum. Mannen står stilla och tittar på korset genom sina mörka solglasögon. Texten är skriven i enkla penseldrag, med vit färg, som på vissa ställen lämnat stråk av rinnande färg under sig. Texten tyds som ett namn. Det står Torbjörn Svensson.

Någonstans skriker nötskrikan igen.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 4 oktober, 2016

Snabbvisit.

Jag stod och väntade på att färdtjänsten skulle komma och jag kände på min taktila klocka att klockan var slagen för upphämtning. Framför mig så stannar färdtjänstbilen och jag rör mig framåt för att finna handtaget till bildörren. När jag fumlat en kort stund så hittar jag rätt, öppnar dörren, stiger in i baksätet och sätter mig med en duns. In med den vita käppen och väskan, stäng dörren och så vips så gör jag det jag alltid gör när jag skall åka färdtjänst – jag sträcker fram mitt serviceresekort. Oftast så sträcker jag den rakt fram i luften mellan sätena och i de flesta fall så tar chauffören den rätt omgående för att registrera min resa. Men inte denna gång. Ibland håller förarna på med något annat och missar att jag håller fram kortet så jag harklar till och säger ”här är kortet”. Men fortfarande ingen som tar kortet ur min hand. Så jag försöker med mitt lilla synfält finna om personen ens är inne i bilen, men ljuset utifrån gör att jag inte ser mer än en svart figur sittandes där framme. Doften av fruktig parfym avslöjar att det är förmodligen en kvinna någonstans i mitt bakhuvud så börjar en liten klocka att ringa. Men så trillar polletten ner som ett brev på posten. Det här är inte färdtjänsten! Antagligen sitter det en vettskrämd kvinna i framsätet som undrar om synskadades riksförbund börjat med bilkapning. Så jag samlar ihop mina saker och säger ”ursäkta jag har dövblindhet och jag trodde det var färdtjänsten”, innan jag lämnar baksätet i en hast med alla mina saker i famnen. Ut igen och ställer mig i det fria. Efter ett tag så kommer en annan bil och denna gång är det rätt. Efter några minuter i rätt baksäte, skumpandes på väg hemåt, så börjar jag att skratta lite smått åt att jag ännu en gång lyckats att besöka en bil som inte varit färdtjänsten. En snabbvisit i någon annans vardag. 
Skulle det nu vara så att Du kära kvinna, som jag besökte i all hast, läser detta så vill jag bara säga en sak: Det var en riktigt god parfym du har! 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier