Skrivet av: Torbjörn Svensson | 27 december, 2016

Bortom solnedgången

Så var den äntligen här, min nya bloggbok Bortom solnedgången! Efter att ha under lång tid pysslat ihop den så finns den nu ute i handeln och jag är så tokigt stolt över att ha lyckats bli klar med den. Det är en förlösande känsla att kämpa så med något och sedan se ett slutresultat. Hur blev resultatet? Jo, det får ni ta reda på när ni läser den! Den finns att köpa här.

solentro_C0099804P_2016-12-14_cover.jpg

 

 

Annonser
Skrivet av: Torbjörn Svensson | 22 december, 2016

Den röda soffan

Julen står inför dörren. Alla planerar denna tid och väldigt många stressar sig igenom denna månad för att så egentligen pusta ut när det hela är över. Den där julefriden tycks bara existera några minuter på julaftonen mellan julklappsmassaker, matlagning och Kalle Ankas jul. Säkerligen är det inte så för alla, men för mig som står på avstånd och observerar så upplever jag det så. Varför stressar vi oss själva så för att få frid?

Så sitter jag här i min lilla röda soffa och summerar min upprinnelse till jul. En fantastisk månad i och att jag fick möjligheten att hugga gran med mina barn. Det var värt mycket att få stå där bland stickande barr och med karakteristisk grandoft som fyllde upp mina näsborrar. Den varma känslan jag fick av mina ungar som knatade förbi längs med benen och utrop som ljöd genom den lilla granodling vi befann oss på. En magisk stund och ett ögonblick av gemenskap, värme och nuet.

Men december månad har också inneburit en fortsatt kamp i att få det jag är berättigad till. Det är en dyster inkorg på min mail, med svarta textrader som läcker ut ur skärmen i form av droppande bläckplumpar. På något sätt går ändå livet vidare och de små segrar jag tar är så viktiga. Inte bara för mig utan även för många andra som befinner sig i min sits.

Tillbaka här i min lilla röda soffa så tänker jag framåt. Om några dagar så skall jag fira julen med mina barn hos mitt ex. Fyra timmar för att vara exakt, för det är antalet timmar jag får dövblindtolk till denna stund. Där kommer min stress av att under fyra timmar så skall jag vara så mycket mer än tolkanvändare. Jag skall vara en pappa, Torbjörn och en individ kring en ny situation då det är första julen som skild. Sitter här i min lilla röda soffa och skrockar lite. Fyra timmar är vad jag får för att vara en del av den där världen som alla andra lever i. Det är lite lustigt, tycker jag, att jag skall buga, tacka och hålla mössan i handen för de små bitar av samexistens som jag får.

Under den där granen i huset skall det ligga paket fyllda med glädje. Det kommer inte ligga något där till mig, vilket vi har bestämt sedan tidigare. Men om det skulle finnas något litet paket, vitt med röda snören, så skulle jag så gärna vilja att det innehöll ett dokument med den enkla meningen: ”Du får härmed all hjälp du har behov utav, för att vara en del av samhället som familjefar, samhällsmedborgare och som Torbjörn.”

 

Givetvis inser jag att det inte kommer att ske, men ändock en viktig önskan. Skulle en mer realistisk önskan existera, om vad paketet skulle innehålla, så skulle det vara en möjlighet att få skapa. Jag fick för några dagar sedan möjlighet att besöka en ateljé. Under denna korta vistelse i denna miljö så föll en pusselbit på plats i mitt inre. En pusselbit som innehåller den vilja jag har att skapa, vara kreativ och uppnå mål. Att fylla ett syfte. Jag märker att när jag skriver, skapar konstverk, spelar instrument så försvinner verkligheten för en stund. Bakom en datorskärm, några verktyg och ett par trumpinnar så försvinner det där obefintliga ledstråket runt husknuten. Känslan av egenvärde är total. 

 

Så om paketet skulle finnas där, så skulle jag vilja se en egen ateljé vecklas ut. En skaparverkstad där mitt inre är större än alla hinder i världen. Där penseldrag målar över alla droppande svarta bokstäver. Där trumslagen mot skinnet överröstar varje ekande avslag om hjälp, och där en skapelse av gamla käppdelar får mig att växa större än okunskap och trångsynthet.

 

Men tills dess jag kanske får uppleva den önskan jag har, så sitter jag här i min lilla röda soffa. Väntar på ett sms som aldrig kommer. Men vet ni vad? Jag överlever. För jag skulle aldrig vilja att min julmånad skulle innebära 31 dagar av stress för att finna frid. Jag kan sitta här och ta den där koppen kaffe med lite kardemumma i, dricka små klunkar och låta fantasin flöda fritt. Jag kan alltid sitta här och drömma om att få en bättre framtid, men om jag inte gör det bästa av det jag har nu så kommer hellre aldrig framtiden att infinna sig.

Jag får ju trots allt fyra timmar.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 16 december, 2016

Mormor

Så kommer jag att tänka på henne. Min mormor. Tänker på gulnande papper som ligger i en papplåda, fyllda med minnen, och och värme. Välsnirklade bokstäver som etsar sig in i mitt sinne varje gång jag läser dem. Hon är borta nu, men på något sätt är hon ännu mer närvarande i mitt sinne. 
Min mormor var en mycket öppensinnad kvinna, som gick med högrest huvud utan att på något sätt utge sig vara förmer. En stolt kvinna som tog livet som det kom utan att på något missa något. Hon var tuff den där, på rätt sätt. Överlevde två barn, uppfostrade fyra, flyttade otaligt antal gånger och anpasssade sig efter omgivande förhållande. Hon satsade på kärleken, då hon fann min morfar i väldigt ung ålder. Valde att satsa på det när hennes familj inte var av samma åsikt. När morfar hade dött bort, så var det som att han ändå fanns kvar där bredvid henne eftersom hon respektfullt vårdade hans minne och deras tid tillsammans. Trots att jag var väldigt ung när morfar gick bort så fick jag ändå uppleva honom genom min mormor. Det beundrar jag så enormt mycket och det är samma tankar jag har om mitt eget kärleksliv, att kunna dela den där gemenskapen så det fortsätter långt efter att vi blivit till aska. Glömmer aldrig hur mormor strök handen över den lilla säng de delat och sa att de aldrig behövde större på grund av deras närhet. En säng som jag tror var blott 110 cm bred. 

När jag plockar fram de där breven från vår brevväxling så inser jag så många saker. Jag ser vartifrån jag har fått min öppenhet, min känsla för att inte utgå med stängt sinne inför nya saker. Men jag ser också vartifrån jag fått mitt skrivande. Att läsa min mormors ord på det bleknande pappret är som att läsa något jag själv skrivit. 

Jag minns även hur uppskattad jag var när jag kom på besök. Inte på ett överdrivet sätt utan bara varmt välkommen. Minns de olika kök jag satt i och njöt av att vara i hennes närvaro. Att få bli lyssnad på, att mina intressen var lika viktiga trots vår ålderskillnad. Jag minns hennes kärlek till musiken, och hennes favorit Mozart. Precis sådan som jag är, bara med skillnaden att jag har en Korn -plansch (hårdrocksband) uppsatt på väggen istället för Mozart. Det fanns aldrig något ”äh det där är skit” för mormor, utan hon var genuint intresserad av hur man levde sitt liv. Varje gång jag kom på besök så plockades listan fram. En handskriven lapp där det stod olika saker och ord som hon uppfattat genom olika medier, men som mormor inte visste vad det var. Man kan säga att jag fick vara en bro mellan min generation och hennes, och jag beundrade henne så enormt mycket för det.

När hennes svägerska dog, med en cigarett mellan hennes fingrar vid sitt köksbord så sa mormor att hon ville dö precis på samma sätt. Sittandes där vid sitt köksbord, rakt upp och ner, fast med skillnaden att det inte skulle vara en cigarett utan en penna mellan hennes fingrar. Jag minns detta så tydligt och tycker verkligen att det definierar vem hon var. Sen när jag är så gammal och skröplig och fulltföljt min uppgift på jorden så vill jag dö precis så. Fast med ett tangentbord i min famn. 
Saknar dig mormor och jag minns Dig.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 23 november, 2016

Hemsida

Du har väl inte missat att jag numera har en egen hemsida? Där kan du hitta lite smått och gott om mig, vad jag sysslar med och även kontakta mig. Välkomna!

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 20 november, 2016

Mörkersteg

”Jag måste kissa.” 

Orden kommer som små lätta rörelser i mina händer. De små barnfingrarna formas där i det kompakta mörker som en midnatt innebär och mina händer tolkar vad som sägs.

”Ok” svarar jag med min yrvakna röst och vi båda stiger ograciöst upp från sängen. Hennes hand dyker upp efter några steg och stoppar mig så jag inte går på henne längs med vägen till ytterdörren. Mina skor står där de alltid står och jag låter mina fötter sjunka ner i dem. Känner hur det sipprar in luft från den öppna ytterdörren och vet att hon är redan ute på trappen, så jag vänder mig mot dörröppningen och stiger över tröskeln ut i det fria. Den höga kalla luften slår emot mina oskyddade kroppsdelar och jag huttrar till av kontrasten mot täckets värmande atmosfär. Jag misstänker att hon också upplever samma sak och jag känner hur trätrappans vibrationer ökar i takt. Små långsamma steg byts ut mot fler och i ett snabbare tempo. Så försvinner vibrationerna jag känner under mina fötter och jag vet att hon är nu nere på marken. Jag låter min vänstra hand sväva ut efter det handtag jag inte ser men som jag vet finns där. Kallt stål möter varm hud och jag låter min kroppshydda ta steg ut i mörkret. Den lilla planlagda stigen dyker upp under mina fötter och jag följer den genom en evighet av kallt mörker och plötsligt stannar jag upp och lägger ut handen. Dörren. Tar i det lilla handtaget och ser att det sipprar ut lite ljus innan jag släpper den igen så dörren glider långsamt igen. Skär av det lilla ljus som strålade ut. Jag står kvar där ett tag, med handen mot dörrspringan. Den kalla luften börjar nu göra sig ordentligt påmind och jag känner hur mina hårstrån på min kropp börjar så smått skaka i ett huttrande. Känner plötsligt till hur det vibrerar till av när hon hoppar ner från toasitsen där inne och backar ett halvt steg så jag skall inte få dörren i ansiktet när den lilla raketen som min dotter är stormar ut i kylan igen. Så känner jag vindpusten och direkt efter det något som sveper snabbt förbi mina ben. Jag vänder mig om och börjar traska tillbaka mot stugan i en rutin jag förmodligen gjort miljontals gånger. Handtaget dyker upp igen och jag sveper in min huttrande existens upp för trappan igen. Låter handen svepa framför mig efter några steg så inte hon glömt dörren på glänt. Finner vad jag söker och stegar in igen över tröskeln, in i värmen. Men det är inte varmt nog utan efter att skyndsamt stängt dörren efter mig, tagit av mig skorna, så stegar jag med bestämda steg mot sängen. Väl framme kryper jag ner under mitt täcke och drar upp det upp över öronen. Efter en liten stund vänder jag mig om på sidan och låter handen känna hur hon ligger där bredvid mig. Hon rör till sig lite kort för att så signalera att hon förstår att jag lagt mig i sängen. Min ena arm lägger jag om henne och hennes små fingrar dyker upp på ovansidan av min hand med två korta tappande med pekfingret och sen ett svep. ”Allt är ok” säger hon där i mörkret med dessa rörelser. Andetag blir långsammare, hjärtslag slår saktare, kroppsvärmen stiger och den bittra kylan lämnar oss.

Drömmar. 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 8 november, 2016

Ren kommunikation

Jag får ibland frågan hur det funkar att hela tiden ”hålla någon i handen” när jag använder dövblindtolk. Frågan är ofta med en syftning på att vara väldigt nära en person fysiskt. Det är en fråga som jag ofta hajar till när jag får, då jag inte riktigt kan se det annorlunda i det att göra så. För mig är det så naturligt att ha någon som tecknar med mig i handen och på kroppen. Det är helt enkelt min nyckel till den värld alla andra lever i. Med att ”hålla någon i handen” så syftas det ofta på det taktila teckenspråk jag använder i kommunikationen. Teckenspråk som man avläser med handen, kort och gott. Får även frågan ibland hur det upplevs att en tolk ritar på mig på kroppen för att ge information via socialhaptiska signaler, att ha någon annans hand på min kropp. 

För mig var det givetvis en stor sak att börja använda taktilt teckenspråk. Dels i att anamma en kommunikationsform som jag upplevde var väldigt komplicerad. Också i att komma en person så nära fysiskt som man faktiskt gör när man använder de olika taktila kommunikationsformerna. Men rätt så snart så gick jag från att känna en ovan känsla över närheten till att förstå vad det egentligen handlar om. Ren kommunikation. Det låter kanske konstigt, och speciellt i ett sådant land som Sverige där fysisk kontakt mellan två främmande människor inte är så vanlig. Det jag upplever i kontakten mellan tolk och mig är bara ren kommunikation. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man, ung eller gammal för det enda viktiga är att jag får in den information från den värld som jag annars är utesluten från.

För några veckor sen fick jag möjligheten att använda två manliga tolkar under ett par dagar. Det var inte första gången som jag hade manlig tolk, men det var första gången som jag hade det under en längre tid. Jag hade inga tankar om att det skulle vara jobbigt för mig, men tanken svepte givetvis över mig och det skulle vara jobbigt för de manliga tolkarna att jobba så nära med mig som man gör. Men rätt så snabbt föll samspelet på plats och jag kunde med en stolt känsla i mitt sinne konstatera att det fungerade utmärkt. I efterhand kände jag mig bara fånig som ens tänkt tanken att det skulle vara något bekymmersamt för mina tolkar att vara så nära mig när det återigen bara handlar om en sak. Kommunikation. Ovanligheten i att få manlig tolk beror på att det inom tolkvärlden är det 99 % kvinnor som jobbar. Varför det är så, vet jag inte. Men min misstanke är att det finns en missuppfattning om att yrket dövblindtolk skulle vara ett vårdyrke, ett yrke med fokus på omsorg. Så är det verkligen inte, kan jag intyga.

Det handlar bara om ren kommunikation.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 19 oktober, 2016

Begrava sin identitet.

skarmavbild-2016-10-19-kl-18-50-04

Någon trampar på en gren så den knäcks med ett knastrande ljud. Skogen ligger för övrigt tyst och tät denna gråa dag. Tunga moln döljer solljuset. Träden står med lagom avstånd, som en omskött skog brukar se ut. Det finns en hel del sly som visar att ingen på länge varit och skogat. Det blåser knappt, och de falnande gulbruna lövens dans denna höstdag ingen vind har att följa. På marken har mossan växt över det mesta, och det finns knappt någon plätt som har klarat sig undan mossans framfart. Man ser att endast blåbärsris har kunnat tävlat med mossan. Vingslag från en fågel hörs i fjärran.

Han dyker upp mellan träden. Hans tunga andetag och ansträngda kroppsrörelser visar att säcken han bär över axeln är tung. Det är en beigefärgad avlång tygsäck. En sådan säck som man använder för att frakta stora dyra mattor i. Men man ser snabbt att just denna säck inte innehåller någon dyr matta ifrån orienten. Genom formen på säcken, så ser man rätt snart att det är en människokropp som ligger däri. En avliden individ.

Den mödosamma uppgiften att bära på säcken gör att mannen är svettig i pannan. Svetten rinner ner från det kortklippta mörka håret, över pannans fåror och ner under de mörka solglasögonen han bär. Hans mörka skäggstubb glänser av svett. De svarta lackskorna sjunker vid varje steg ner i mossan och tystnaden bryts när grenar knäcks under vikten. Den mörka kostymen med den vita skjortan blir en ytterst stark kontrast till skogen. Han är lika malplacerad här som en guldfisk på Antarktis isvidder. Mannen visar med sin normalhöjd och storlek ändock en anonymitet, genom att se ut som vem som helst.

Den ena armen är lindad runt säcken för att kunna hålla den kvar över axeln. Den andra armen svajar längs med kroppens sida. I handen håller han en mörk rostig spade. Mannens kamp vidare i skogen ackompanjeras av de tunga andetagen, ljudet av de knäckta grenarna och prasslandet av säckens rörelser mot kostymen.

En bit in i skogen stannar så mannen upp. Han tittar sig runt en kort stund, släpper sedan ner spaden på marken. Spaden landar ljudlöst. Han sätter ner ena knäet på marken och lägger mjukt ner säcken med dess innehåll på mossan. Han sätter sig ner mellan spaden och säcken och sitter en stund med benen uppdragna och armarna vilandes mot knäna. Andetagen är till en början fortsatt tunga, men börjar efter en stund lugna ner sig till en mer normal rytm. Efter några minuter sträcker han ut handen efter spaden och använder sig av den för att stödja sig när han reser sig upp. Väl stående borstar han av byxorna och tittar ner på säcken. Efter en stund vänder han sig om och trycker ner spaden i marken med foten och börjar gräva.

Det tar en stund för honom att gräva upp ett tillräckligt stort hål i marken där säcken och dess innehåll skall ligga. Han stannar upp flera gånger, torkar sig i pannan och i nacken med en vit näsduk, som han har i en innerficka på kostymen. När gropen väl är färdig sätter han ner spaden i jordhögen, sätter sig på huk vid ena änden av säcken, sticker in armen i öppningen och drar ut två ihopsatta plankbitar. Han slänger brädbitarna på mossan bredvid gropen och knyter igen säcken. Han tar sedan tag i änden på säcken och släpar den mot gropen, backandes. Säcken trillar ner i gropen med en lätt duns, eftersom gropen inte är så djup. På marken, där säcken låg innan, skvallrar den tillplattade mossan om den tidigare vikten.

Mannen greppar spaden igen och börjar metodiskt fylla igen gropen. Jorden samlas över tyget och runt det främmande innehållet tills det är så mycket jord att säcken börjar bli övertäckt. Till slut är hela gropen igenfylld och en karakteristisk kulle av jord avslöjar att något ligger begravt här. Mannen lägger ifrån sig spaden, tar upp näsduken och torkar bort svetten igen. När näsduken har gjort sitt jobb stoppar han undan den, för att så börja plocka upp de plankbitar han tidigare slängde ifrån sig. Han rätar på sig och tittar på det han håller i händerna. På ena sidan står en textrad och plankorna är ihopsatta som ett kors. Han plockar upp spaden och stegar bort mot ena änden av jordhögen. Väl framme trycker han ner korset och använder spaden för att slå ner det ordentligt í marken. Smällarna ljuder tydligt igenom skogen och skrämmer bland annat bort ett par trastar i en björk som nyfiket betraktat den främmande varelsens upptåg.

Med korset ordentligt nerslaget i marken rätar mannen på sig och backar två steg ifrån jordhögen – graven. Med ena handen fortfarande hållandes om spaden står han med nedsänkt huvud för att så betrakta resultatet av sitt arbete. En kall vind drar plötsligt igenom skogen och får alla lövverk att rassla och ljuda. Mannens kostymbyxor fladdrar till. Någonstans hörs ljudet av en nötskrikas karakteristiska skrik, ett ljud som fyller skogen. Molnen döljer fortfarande solen, och den grå dagen är ett faktum. Mannen står stilla och tittar på korset genom sina mörka solglasögon. Texten är skriven i enkla penseldrag, med vit färg, som på vissa ställen lämnat stråk av rinnande färg under sig. Texten tyds som ett namn. Det står Torbjörn Svensson.

Någonstans skriker nötskrikan igen.

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 4 oktober, 2016

Snabbvisit.

Jag stod och väntade på att färdtjänsten skulle komma och jag kände på min taktila klocka att klockan var slagen för upphämtning. Framför mig så stannar färdtjänstbilen och jag rör mig framåt för att finna handtaget till bildörren. När jag fumlat en kort stund så hittar jag rätt, öppnar dörren, stiger in i baksätet och sätter mig med en duns. In med den vita käppen och väskan, stäng dörren och så vips så gör jag det jag alltid gör när jag skall åka färdtjänst – jag sträcker fram mitt serviceresekort. Oftast så sträcker jag den rakt fram i luften mellan sätena och i de flesta fall så tar chauffören den rätt omgående för att registrera min resa. Men inte denna gång. Ibland håller förarna på med något annat och missar att jag håller fram kortet så jag harklar till och säger ”här är kortet”. Men fortfarande ingen som tar kortet ur min hand. Så jag försöker med mitt lilla synfält finna om personen ens är inne i bilen, men ljuset utifrån gör att jag inte ser mer än en svart figur sittandes där framme. Doften av fruktig parfym avslöjar att det är förmodligen en kvinna någonstans i mitt bakhuvud så börjar en liten klocka att ringa. Men så trillar polletten ner som ett brev på posten. Det här är inte färdtjänsten! Antagligen sitter det en vettskrämd kvinna i framsätet som undrar om synskadades riksförbund börjat med bilkapning. Så jag samlar ihop mina saker och säger ”ursäkta jag har dövblindhet och jag trodde det var färdtjänsten”, innan jag lämnar baksätet i en hast med alla mina saker i famnen. Ut igen och ställer mig i det fria. Efter ett tag så kommer en annan bil och denna gång är det rätt. Efter några minuter i rätt baksäte, skumpandes på väg hemåt, så börjar jag att skratta lite smått åt att jag ännu en gång lyckats att besöka en bil som inte varit färdtjänsten. En snabbvisit i någon annans vardag. 
Skulle det nu vara så att Du kära kvinna, som jag besökte i all hast, läser detta så vill jag bara säga en sak: Det var en riktigt god parfym du har! 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 6 september, 2016

I mina skor.

FullSizeRender

Jag har till min fördel ett par hörselkåpor och fingerad optik liggandes här hemma. Den fingerade optiken är ett par stora svetsglasögon som man gjort ett synfält i för att illustrera min ögonsjukdom. Hörselkåporna är då för att efterlikna min hörsel, vilket jag ibland kompletterar med små gula öronproppar för att ge en ännu bättre bild av min hörselskada. Allt detta för att kunna tydligt illustrera hur det att ha min sjukdom, Ushers syndrom, det vill säga att leva med dövblindhet. Dessa kåpor och glasögon plockas fram när jag har handläggare, journalister och andra personer på besök för att ge dem en inblick i de förlorade sinnenas värld. Min värld.

Ironiskt, med tanke på att jag lever med det,  så brukar de flesta rysa av obehag och ta av dem efter max 20 sekunder. Ibland följs detta utav en följande kommentar som bruka låta: ”usch vad obehagligt”. Ändock sitter jag idag utan den hjälp och stöd jag behöver, trots att det är väldigt tydligt hur min ”värld” ser ut.

Men tillbaka till hörselkåporna och den fingerade optiken. Det är inte bara ”myndighetsfolk” som får prova dem utan för det mesta brukar jag se till att min absoluta omgivning som familj och vänner även får använda dem för att så ge en större förståelse hur det är för mig att tackla en vardag. För några veckor sen så bjöd jag hem en av mina vänner, som är fullt seende och hörande,  för frukost och en liten kort promenad med hörselkåporna och fingerade optiken på sig. Promenaden som är bort till min närmsta busshållplats, är en sträcka som jag har stenkoll på efter lång och hård träning med tolkar. Jag skulle aldrig annars utsätta någon för den risk det skulle innebära att gå med mig utan koll på miljön.

Men under denna promenad, och frukosten innan, så sade vännen ett antal kloka saker som jag bad i efterhand få sammanfattat i text. Idag trillade det in ett mail där jag fick nedanstående berättelse bifogad. Så utan större omsvep så publicerar jag här min fina väns berättelse om förmiddagen som dövblind.

 

 

En förmiddag i dina skor.

”Nu inser jag så mycket saker som jag hört dig säga men inte riktigt förstått.

Varje möte som du trots din trötthet tagit dig till för att träffa mig. Varje hinder till trots så ger du dig inte! Du är och förblir min idol! 

Trots att jag inte såg eller hörde speciellt bra med den fingerade optiken och hörselkåporna så kände jag mig trygg med dig! Du var så noga med att förklara saker och se till att jag hade koll på omgivningen. Vet att du aldrig skulle utsätta varken mig eller dig själv för några risker.

Vilken utmaning det var att äta frukost!

Att försöka få på maten på min gaffel, pjuh! Efter flera försök gav jag upp och åt med fingrarna istället. Fungerade denna gång men jag kan tänka mig att det blir värre när det är soppa på menyn… 

Så ville du att vi skulle prata samtidigt!? Jag hade ju fullt upp med att äta!!

Men ganska snabbt hade jag koll på vart mitt glas, kaffekopp och tallrik fanns. Minnesbilderna som du pratat så mycket om, fick för mig en tydligare innebörd nu med optiken och hörselkåporna på. Likaså var jag väldigt glad att jag mindes vart jag lagt min mobil så att jag inte behövde leta genom hela lägenheten för att hitta dem. Var sak har sin plats! Samma plats! Alltid!

När frukosten var uppäten ville jag lägga mig i soffan och vila för jag blev så trött…bara av att äta!

Väl ute så missade jag en trottoarkant på väg till bussen vilket ledde till att jag gick med tårna i luften för att inte slå i dem i en ny kant. Syntolkning fick en helt ny dimension. En så kort sträcka som vi skulle gå kändes så enormt lång! Förstår hur viktigt det är att ha någon med sig för att inte promenaden till målet ska ha ätit upp all energi. Jag kan bara tänka mig hur det är när något på denna korta sträcka förändras. När jag fick se vägen tillbaka så insåg jag att ”plastpåsarna” som jag trodde låg på marken bara var lite höstlöv som samlats i en bunke. Jag såg också ett enormt hål i trottoaren som säkerligen hade resulterat i något brutet om någon av oss hade lyckats gå i det…

Men bilarna! Så obehagligt det var att ta sig över vägen. du visste ju inte heller om de stannade för oss eller om det ens kom någon bil. ”Äh, jag får lita på guds försyn på att de ser mig och min käpp och inte tittar på mobilen eller något…”, sa du! 

Eftersom två av mina sinnen var mycket nedsatta så fick jag fokusera på annat såsom dofter och känsel. Detta fick mig att inse så mycket vackert som försvinner av allt ”brus” som finns när man ser och hör bra. Det får mig nu, efter upplevelsen, att stanna upp för att känna och lukta, inte bara lyssna och se. Har även påtalat detta för bland annat mina vänner, för att få dem att stanna upp o känna in omgivningen. Vet ni förresten hur gott nyponbuskar luktar och hur len vinden kan vara en fuktig morgon?

Idag fick du mig att förstå lite bättre, Torbjörn, hur din värld är! Hur små vardagliga måsten gör dig så trött och att du då måste göra allt annat också onödigt som till exempel att kämpa mot en kommun som bara ser kostnaderna och inte att du behöver hjälp! Till er i kommunen, lyft era blickar från era papper – det står en människa här som vill bli lyssnad på o få samma möjligheter som dig och mig!

Jobbigast av allt efter denna upplevelse var när du sa att nu kunde jag ta av mig optiken när vi var framme. Jag hade ju valet att kunna det! Kändes så jävla orättvist att jag så lätt lyfte bort optiken o så var syn och hörsel tillbaka, men att du aldrig någonsin kan göra så. Du lever med det, 24 timmar om dygnet, hela ditt liv.”

 

 

 

Skrivet av: Torbjörn Svensson | 27 augusti, 2016

Sista stund

Jag stöter på cyniska och kalla människor ibland. Ibland finns de på tjänster och positioner där deras uppgift är att göra skillnad, förbättra livet och skapa ett bättre samhälle. Men så gör de inte det. Ibland är orsaken till detta tydlig, ibland är det mer höljt i dunkel. Pengar brukar vara en vanlig orsak, men personlig agenda kan också vara ett aktuellt ämne till denna ovilja att göra rätt. Men något som slår mig när jag tänker på dessa personer är hur enormt kortsiktigt och egoistiskt deras synsätt verkar vara. Hur naiva de kan vara med att inte tro på att deras handlingar påverkar dem själva i slutändan, utöver alla andra människoöden de påverkar.

För mig är detta helt obegripligt.
Så jag tänkte ge dig, du som gör livet så svårt för andra, en chans att förstå hur det kan påverka dig i slutändan. 

Blunda hårt och låt dina tankar sväva bort. Du är plötsligt väldigt gammal, väldigt skör och väldigt isolerad. Dina dagar av självständighet är som bortblåsta och plötsligt kan du inte ens sköta dina egna behov. Du ligger i en enslig säng i ett ensligare rum utan större möjlighet att kunna röra dig och du känner dig så ensam och rädd. In kommer det en okänd människa som lyfter din ända och torkar bort det som du kanske skäms så över att du inte ens kan sköta. Stoppar i dig några tabletter soch sen rusar iväg för att hinna med sin nästa arbetsuppgift. Kanske kommer det familj och hälsar på ibland några få timmar i månaden, kanske inte. Om de kommer så kanske gör de det mer av tvång än av värme. Egentligen vill de bara att du skall kila vidare så de slipper sitta där i ditt lilla rum och känna döden som sipprar ut genom tapeterna. Det du hela livet jobbat för, det som du trott har varit viktigt, betyder inte mer än det som du får borttorkat på din ända. Du inser att det viktigaste är inte längre hur mycket pengar du sparar, hur mycket fördomar du bekräftar eller hur cyniskt du kan leva. Det viktigaste är att man har levt ett gott liv, att ens handlingar speglar hur folk ser på en, att man varit god. Insikten kanske kommer där till slut när du blir förflyttad i en rullstol längs med den långa korridor av vissna själar där du tillbringar dina sista dagar. Och det kommer vara en tung ångestfylld insikt.

Men vet du vad det värsta kommer vara? Att allt kommer vara försent att förändra. Du kommer dra dina sista andetag med en massa ånger som du aldrig kommer kunna fly ifrån. Vara rädd ända in i det sista lilla hjärtslaget.

I nutid, när du lyfter det där inkomna brevet av livsöde bakom ditt skrivbord och får dig tilldelat ett nytt ärende. Du bläddrar genom pappet och ser att det finns en person bakom bokstäverna som egentligen skulle behöva din hjälp och inte bli bemött av något annat än respekt och stöd. Då kan du bara lägga ner pappret på bordsskivan, luta dig tillbaka i din fåtölj, sluta ögonen och tänk dig bort genom tid och rum. Tänk dig till det där rummet av ensamhet, isolation och ålderdom där du ligger och stirrar upp i taket med en kropp som gett upp men en hjärna som är klar. Vad är det du vill känna när du ligger där utslagen och utan någonstans att fly. Rädsla? Ångest? Vad vill du tänka innan du lämnar denna planet för vidare färd mot vad som än väntar på andra sidan? 
Är ditt sista ord NEJ?

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier