Skrivet av: Torbjörn Svensson | 18 augusti, 2017

Blått vatten.

Vattnet är där – jag vet det, tänkte jag när bilens lutning började ebba ut mot den vägsträcka som följer längs med vattnet. Mitt lilla synfält jobbade på frenetiskt för att hitta det jag sökte. Där! Ett blått skimmer och samtidigt en litet skutt av glädje inombords av att få se det glittrande vattnet.

Synintrycket får mig att tänka på hur jag förr i tiden brukade köra längs med kusterna, sittandes brett på min mullrande motorcykel. Vattnet glittrandes och med solen som svepte med sig alla strålar på väg ner om horisonten. Det lilla skuttet av glädje inombords blev plötsligt ett stråk av sorg när minnet dyker upp om min tidigare frihet. Fan. Jag låter synen svepa för att se om jag kan hitta några båtar där ute på det stora blå, men så blir allting plötsligt grått och jag inser att vi nu kommit in bland bebyggelsen. Betongens rike.

Bilens förare luktar rök och jag misstänker att jag vet vem det är som kör. Lite spännande är det att gissa vem som kör med doftsinnet. För mig som åker så mycket färdtjänst och taxi så det ett trevligt litet nöje att göra så i brist på att inte kunna kommunicera. Ett potthål träffas med ena hjulparet och vi studsar till där i våra säten på väg in mot stadens centrum.

Friheten ekar till i mitt huvud och jag kommer återigen att tänka på mitt tidigare liv. Vattnet jag nyss såg kändes lockande och minnet drar sig plötsligt till den gången jag testade på att paddla kajak. För några år sedan, i paniken av att försöka ersätta den skrikande känslan av att ha förlorat all min frihet med synens och hörselns bortfall, så gick jag en havskajakskurs. Jag hade aldrig suttit i en kajak tidigare och idén kändes helt otroligt spännande. Så med två stycken dövblindtolkar genomförde jag kursen och ekot av friheten ligger kvar bland mina minnen. Så otroligt härligt det var. Frihet. 

Men du kanske skall testa igen? Varför inte försöka ta dig över sundet? Jag ryckte till där i sätet av rösten inombords. Paddla över sundet?
Är det ens möjligt?

Den största utmaningen är inte att ta sig över, även om bara det är en väldigt svår uppgift. Nej, den största utmaningarna är hur jag ens skall kunna fixa allt praktiskt. Hur då, tänker kanske du, det är väl bara att sätta igång? Om det var så enkelt, tänker jag och låter ett litet leende (är det bistert?) dyka upp. Först måste jag på något sätt införskaffa utrustningen. Bara det är ett projekt. Sen så skall jag försöka hitta personer som kan hjälpa mig med att träna inför uppgiften. För hur hittar man någon som kan taktilt teckenspråk, som är duktig på att paddla och har tid/vilja att paddla över sundet med mig? Om jag nu lyckas finna en sådan person så måste jag även hitta möjligheter att träna paddlingen, och hur gör man det när jag inte ens har det stödet att ta mig utanför min egna ytterdörr? Hur tar jag mig till vattnet när isolation är ett namn som jag bär med mig dagligen, tack vare att min kamp för mina rättigheter inte gett utdelning?

Nej, men så kan jag inte tänka, ryter jag till inombords. Det lilla leendet sveper in och blir till ett rakt streck. Nu är jag på väg in i det där mörka träsket av självplågande ångest, och det kommer knappast att hjälpa mig att ens komma någon vart. Lös problemen istället för att drunkna i dem!

Så hur löser jag min utmaning?

Så kom jag på det. Rakt ner kom blixten och idén invävd i energin. Jag gör detta till ett evenemang. Jag hojtar skriker och flaggar för att ”nu skall minsann den här dövblinda dåren ut och paddla!”. Dåre, ja kanske det, men i min värld av isolation, ofrivillig sådan, så krävs det att jag hittar galna idéer för att lyfta mig. Att ta den där galna idén och på så vis visa att ”Hej, här är jag! Jag håller på att gå under av att systemet inte vill hjälpa mig att vara en av samhället”.

Så det blir svårt, men samtidigt en enorm frihet om jag lyckas. Den viktigaste delen är att med rätt stöd och rätt insats så finns det ingenting som är omöjligt. Ingenting. Inte ens att paddla över världens mest trafikerade sund med dövblindhet.

Så jag kommer dra igång det här äventyret, med målsättningen att lyckas. Jag kommer hojta, vifta och skrika att ”nu minsann skall jag göra det ingen tidigare har gjort”! När jag gör det kommer jag samtidigt att be om all hjälp, hjälp till att kunna genomföra det. Allt från att skaffa utrustningen till att kunna träna och genomföra paddlingen. Allt stöd som är möjligt kommer jag att vilja ha, bara för att för den stunden lyckas med mitt mål. Att sitta där med det djupa blå vattnet under mig och luften virvlandes runt mitt huvud. Att få klara av en till synes mycket utmanande uppgift. Men framför allt så får jag för en stund vara jag, Torbjörn, och känna mig som vem som helst. 

Få bestämma över mitt eget liv.

 

Vill man stötta mig på något sätt under denna resa så kan man kontakta mig på:

kontakt@torbjornsvensson.com

Man kan även följa mig på:

Hemsidan:

www.torbjornsvensson.com

Instagram:

https://www.instagram.com/att_leva_med_rp/

Facebook:

http://www.facebook.com/events/1581788795173388

Annonser

Responses

  1. […] känsla inse att den långa tid som är till den 25:e maj, dagen D, inte är speciellt lång. Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018 närmar sig med stormsteg, likt en rusande vind över […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: