Skrivet av: Torbjörn Svensson | 25 november, 2017

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018. Part 2

Dagarna räknas ner. Jag börjar med smått panikartad känsla inse att den långa tid som är till den 25:e maj, dagen D, inte är speciellt lång. Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018 närmar sig med stormsteg, likt en rusande vind över vattnet.

Det har visat sig att den största utmaningen inte kommer vara paddlingen över sundet, utan att få till möjligheten att öva innan. Bristen på stöd jag behöver i form av ledsagning, assistent och dövblindtolkar gör att själva träningen tycks vara evenemangets Mount Everest. Fast är jag egentligen förvånad? Nej, för det är precis så det är i min vardag. Isolationen, den ofrivilliga, gör att jag inte har samma rättigheter. Men nog om den delen, för en kul nyhet har jag faktiskt.

För en månad sedan så fick jag första möjligheten att att testa tillsammans med min dövblindtolk. Det var en blåsig och kylig oktoberdag, en sådan som får en att vilja kura ihop under en varm filt framför en öppen eld och en kopp värmande te i handen. Men där stod vi i norra hamnen i Helsingborg, fullt påklädda med torrdräkter och utrustning som vi fick låna från Aterra kajakbutik. Även om jag inte befann mig inomhus framför den där värmande brasan så fann jag istället en annan värmande eld. En sådan som brinner passionerat innanför bröstet och som effektivt stänger ute all annan kyla. På plats var även Leif Davidsson, som äger kajakbutiken. Leif är ett proffs på paddling och också en av dem som är med och stöttar äventyret, vilket jag är väldigt tacksam för. Syftet med denna första träff var att försöka lösa en utmaning – kommunikationen. Eftersom mitt sätt att ta in information är via taktilt teckenspråk och socialhaptisk kommunikation så måste vi fokusera på det.

Väl i kajakerna, med vattnet skvalpandes över däck och vinden vinandes kring våra kroppar så ser vi att det kan faktiskt fungera. Men det är en utmaning och ibland kan jag låta tanken dyka upp ”vad tusan håller jag på med! Paddla över ett av världens tuffaste sund!?”. Men när man sitter i kajaken och kämpar med att hålla balansen så hinner man inte ägna den där tanken någon större uppmärksamhet. Man är i nuet och bara kämpar på.

Balansen är väldigt viktig när man sitter i kajaken, speciellt om det är vågor som det var denna dag. Insikten dök upp om att det blir en utmaning att både hantera paddeln och teckna taktilt när vi ligger intill varandra utan att slå runt. Men efter lite klurande så kom jag fram till två saker:

Ett – vi använder paddellinor som gör att paddeln är fäst i kajaken. På detta vis kan man lägga ifrån sig paddeln i vattnet utan att den försvinner.

Två – med den hand jag inte taktilar med håller jag i sargen på tolkens kajak. Då blir två kajaker en stabil flotte och vi kan fokusera på att kommunicera. Där känner jag att vi fått en hållbar lösning, i den direkta kommunikationen. Det är en otroligt häftig känsla med vetskapen att vi taktilar mer eller mindre sittandes på vattenytan.

När vi sitter där guppandes över våg och under vind så dyker nästa frågetecken upp. Hur skall tolken få kontakt med mig när vi paddlar? Vi insåg snabbt att det inte går att paddla bredvid varandra, för när man paddlar så sätts bladet i på sidan och det omöjliggör för tolken att kunna paddla så nära att jag kan känna hen. Om jag sätter i paddeln och den träffar en annan kajak så slår jag runt direkt, och det vill jag inte. Men hur gör vi då? I min värld existerar inte tolken ens även om hen paddlar bara någon meter från mig. Då kom jag på det! Hen skall paddla bredvid mig men snett bakom med sin för bakom min sittbrunn. Om hen paddlar snett bakom mig så kommer inte mina paddeltag i vägen för tolkens kajak. Där, utan risk, så är hen inom räckhåll för att kunna använda något väldigt viktigt – känseln.

Hur då? Jo när hen paddlar där kommer hen kunna slå på kajakens akter med sin paddel. Kajaken är som en stor resonanslåda och otroligt lätt att känna slagen vibrera genom plasten och upp i min kropp.Två slag är ett ja, ett slag är nej. Ett slag utan föregående diskussion innebär stopp och kommunikation. Då stannar jag upp så tolken kan komma upp jämsides för att kommunicera. So far, so good och denna del behöver vi träna in så den sitter klockrent. På dagen D finns inga marginaler och då måste dessa delar verkligen sitta till 110%. Annars är vi ute på djupt vatten, både bokstavligt och kommunikativt.

Den andra utmaningen är att följa den som paddla framför mig. Den person som kommer välja väg över och vara ledfyren. Jag har diskuterat detta länge och väl för att slutligen komma fram till en, vad jag tror är en hållbar lösning – varselväst. Jag har kvar ca 5 graders syn på höger öga. Det är som att titta genom ett sugrör, smalt och litet. Jag är dessutom mörkerblind, det vill säga att jag ser absolut inget när det är det minsta dunkelt. Plus att jag är bländningskänslig, eller som jag kallar det – ljusblind. Detta innebär att jag ser inte ett skvatt när ljuskällor riktas mot mig. Om det är motljus så ser jag allt som en vit vägg. Eller om en lampa lyser åt  att håll så blir det samma resultat. Att till exempel sitta inomhus med fönster mot mig innebär att jag ser inget, varken ute eller inne.

Men när jag har ljuset i ryggen och det är tillräckligt ljust så kan jag använda det lilla sugrör till synfält som jag har. Därför är paddlingen planerad till eftermiddagen då solen kommer befinna sig bakom mig under hela sträckan. Framför mig skall då personen ha en varselväst på sig som jag lokaliserar med synen och håller fast vid. Detta är ett svårt moment då det räcker att jag tittar en kort sekund några centimeter åt sidan för att tappa bort ledaren. Om detta kommer att ske så är min tanke att jag stannar upp och låter min tolk rikta in mig rätt igen. I detta moment krävs det att det är så bra förutsättningar som möjligt, och vikten ligger nu vid att hitta en så bra färg som möjligt. Det finns några olika färger på varselvästar och där måste jag finna den som sticker ut mest, fungerar bäst med min syn och inte smälter in i någon bakgrund. Vill man få en känsla av hur det är, så ta ett sugrör och kika på ett valfritt material.

Väl uppe på land igen, med hjärtat bultandes hårt i bröstet och ett leende som sträcker sig så långt att mungiporna nästan möts i nacken, så känner jag plötsligt det där som jag inte känt på många år. Frihet. Den kyliga vinden tycks dra hårdare förbi oss men inom mig rasar en storm av känslor. Frihet. Frihet. Frihet! Minnen av motorcyklarna jag körde, friheten att bestämma över sitt egna liv, sveper över mitt sinne och jag känner sorgblandad känsla dyka upp igen. Ett djupt andetag, ett som är fyllt med frisk hög höstluft, och jag låter frihetskänslan trycka undan de andra tyngre känslorna en stund. Jag står där och bara är. Det rusar genom min kropp, livet. För en stund levde jag på riktigt igen. Förståelsen att med rätt hjälp så får jag lov att vara fri igen. Min ögonlock sluts till och ett andetag senare är jag tillbaka till nuet igen.

Många timmar senare, placerad i ensamhetens fängelse igen så kommer tåren av det sorgligt djupa i den insikten. Tystnad. Frihet. Isolation. Sorg. Kamp.

Nu är det förmodligen så att vissa som läser detta tänker tanken ”är han en idiot?”. Nej, men modig är kanske rätt ordval. Det är ett farligt uppdrag, med många faror som kan uppstå. Men jag gör detta för en väldigt viktig sak – mänskliga rättigheter. Jag, med andra som befinner sig i samma situation, får inte det stöd som vi skall ha. Diskriminering, isolation och förtryck är min vardag och det krävs något riktigt drastiskt att lyfta denna situation när inget annat tycks hjälpa.

Så jag tar ett djupt andetag, kastar mig ut och hoppas att jag kommer i hamn med glädjen att kunnat genomföra det. Men ännu viktigare, kanske den viktigaste biten av dem alla. Den där biten som jag kommer jag ha med i bröstet, i hjärtat. Något som jag aldrig vill förlora igen.

Friheten.

”Vill man stötta mig, sponsra eller möjliggöra träningen/evenmanget så kontakta gärna mig på kontakt@torbjornsvensson.com

Man kan även läsa här mer på min hemsida.

 

Annonser

Responses

  1. Det låter som världens galnaste men bästa plan. Stort lycka till. Jag tror på dig!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: