Skrivet av: Torbjörn Svensson | 1 september, 2017

Backar

Backe upp och backe ner. De svaga lutningarna känns tydligt där jag sitter i sätet. Det stoppade materialet dämpar de rörelser och stötar som fångas upp från den hårda asfalten undertill. Ur luftintaget strömmar sval luft blandat med de dofter som kommer utifrån. En jämn bris fylld med  doften av gran, varm asfalt och avgaser. En resa. Jag märker att det kommer några stötar från sätet intill och letar upp min lille dotters ansikte. Det starka ljuset utifrån gör att jag inte ser mer än en svart siluett som tecknar sig mot det intensivt vita. Jag lägger min hand över hennes och känner hur hennes fingrar formar sig efter tecknet att kissa. Min lille son som sitter bredvid henne är just i fasen att sluta med blöjan och jag förstår att det är hans trängande behov som gör sig påmint. Min pappa rattar med bestämda tag in på en liten avtagsväg och precis när bilen stannat så är mina fötter redan på det hårda underlaget. Jag sveper runt bilen med handen på karossen, öppnar dörren och knäpper med van hand loss bältena som håller den lilla barnkroppen på plats där i stolen. Sen är det bara att vända runt med honom i min famn och hoppas på att inget är i vägen för min sons stråle. Inne i mitt huvud ser jag en tydlig och mycket underhållande bild av oss två som en ny form av vattenspridare. Jag drar mig till minnes den där vattenspridaren som var populär för några år sedan, den med en blomma i plast som hysteriskt slog runt i olika riktningar. Ungefär så tänker jag att det ser ut när vi bevattnar den småländska väggrenen. När det nödvändiga uppdraget är avklarat och alla inblandade är fastspända igen så rullar bilen ut igen på sin resa norrut. De små stötarna letar sig upp genom sätet igen och med den ökande hastigheten så blir de fler och intensivare. Jag låter mina minnen leta upp de bilder jag har av dessa lapptäcken av reparerade vägar som jag tidigare själv upplevt i mitt liv. Ser hur de dyker upp som smala linjära streck vid horisonten för att så breddas ju närmare man kommer och slutligen ätas upp av fordonet och försvinna under. En titt i backspegeln och lapptäcket blir återigen smalare för att så försvinna långt bortom spegelns reflektion. Minnena dunklas undan likt vägen i backspegeln och Alvas hand dyker upp på min arm igen.

Vecka 31 befann sig Svensson & Co på Västanviks folkhögskola för teckenspråkskurs. Det är en otrolig upplevelse att få vara en del av den teckenspråkig miljö som Västanvik kan erbjuda. På många sätt så var denna vecka viktig för min familj. Jag ser hur barnen får ett uppvaknande i teckenspråkets och kommunikationens värld. Jag får en aktiv dialog med dem, och inte bara en ”jag pratar med dig med bara utvalda saker”.

Men jag ser också hur tydligt det är i skillnaden att vara delaktig eller inte. Under veckans tid så hade jag tolk hela dagarna långa. Från morgon till kväll och jag kände mig så befriad. Dels i att just få vara delaktig men också i att få låta Torbjörn få komma fram, ta plats och låta mina egenskaper synas. Det är en sådan skillnad mellan dessa ”lägen” att det är som om det fanns två versioner av mig. Torbjörn som inte har koll på sin omgivning eller inte kan kommunicera är osäker, passiv och kan upplevas som mer ”funktionsnedsatt”. Rent utav korkad, eftersom när jag inte vet vad sammanhanget är så är det svårt att kunna ge det svar som krävs. Torbjörn som har dövblindtolk är delaktig, stark, kunnig och mycket närvarande.

”Vad är det?”
”Jag vill att du skall vara med idag”
”Du menar på dagis? Saknar du din gamla pappa?” Min förvånade blick tittar ner på hennes lilla ansikte där vi går från vårt boende till skolan. Tolken låter orden från hennes mun gå in genom mina fingrar och ändå känns det som hon inte finns där. Det är vår stund, min och Alvas.
”Nä” Så dyker det lilla finurliga leendet upp och den där blicken som jag så ofta tidigare upplevt. ”Det är blåbärspaj idag”.

Vi båda skrattar.

Är det något jag hatar, så är det att bara få veta glimtar av kommunikationen, att bara få uppleva små bitar av omvärlden. Det är väldigt vanligt i min värld att min omgivning bestämmer vad jag skall få veta och vad som skall utelämnas från min vetskap. Det är inte rättvist. Faktiskt jäkligt orättvist om jag skall vara riktigt ärlig, och något som en seende eller hörande aldrig skulle acceptera. Men likväl sitter jag där, med de små glimtar det innebär.

Det lustiga är att detta är något rätt vanligt beteende bland personer jag råkar på. Jag har till och med haft två handläggare från min hemkommun som till och med började prata med varandra trots att jag tilltalade dem och berättade något. Häpnadsväckande. Jag hade aldrig fått veta det, om inte tolken hade meddelat mig. Det som då gör mig väldigt arg är att de förmodligen gjorde det med vetskap om att jag inte skulle uppfatta dem.

Vilken värld tillhör jag? Den där stumma känslan från den underliggande vägen är tillbaka. Veckan på Västanvik är över och vägen hem känns på något vis stum på annat sätt, eller är det sorg? Att lämna är sorg ja, men inte att komma hem. Hemma har jag kärleken, min vardag och min värld. Ett hårt väggupp markerar ett komma i mina tankar och ett ögonblick senare så lugnar bilen ner sig igen för att så rulla över de lagade vägarna. En bit där, en bit där, likt ett liv där man får lösa mycket med tillfälliga lagningar. Lagningarna blir fler och det som en gång var solid är inte längre så. Jag bearbetar de upplevelser jag haft under den gångna veckan. Men glädje finns där, att vara närvarande och framför allt få uppleva en vardag som jag inte haft på många år. En fungerande sådan.

Plötsligt kastas jag ur tankarna och bältet sträcks åt över bröstet. Min kroppshydda stoppas effektivt av det grå nylonbältet innan bilen kommer till ett fullständigt stopp. Det åtsittande bältet blir löst igen och jag försöker titta febrilt vad som orsakade den hårda inbromsningen. Just då fanns det inget eftersom jag inte kunde förstå vad det var, där i min grå värld av intryck. I efterhand fick jag veta att vi körde på ett rådjur. Bambi klarade dock sig och hen kunde skutta ut i det vilda igen.  Bilens monotona vibrationer vaknar till liv igen. Hjulen börjar rulla över den grå asfalten.

Snart hemma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: