Skrivet av: Torbjörn Svensson | 2 augusti, 2017

Promenaden.

Jag går med lite kortare steg på grund av henne. Det är en synkronisering som är avklarad sedan länge. För varje år som går så blir mina steg längre och längre i takt med hennes växande. De små fingrarna som tidigare endast täckte mitt lillfinger, har nu blivit en hel hand som ligger fint i min. Det är en enorm fröjd att bara få gå med den där lilla lena handen i min. Det spelar ingen roll om det är min tvååriga son som håller ett stadigt grepp om ett finger eller om det är min femåriga dotter som låter sina fingrar omslutas av mina, att gå och hålla handen med sina barn är så enormt starkt på många sätt.

Denna gång är det min lilla dotter som gör mig sällskap. De små händerna formar tecken och jag låter mina händer avläsa hennes rörelser och svarar på de saker som dyker upp i hennes tankar. Under tiden vi kommunicerar så njuter jag av varje ord som formas, varje signal som letar sig fram. Att få kommunicera med varandra är en ren och skär njutning. Känslan rusar genom nerver och ben samtidigt som våra steg tuggar upp avståndet vi har framför oss.

”Pappa, en motorcykel.” Hon låter sin hand peka snett bakom oss för att visa var, och jag låter mitt huvud vridas ditåt. Kanske är detta dagen jag ser den, tänker jag, men likt nålen i höstacken så var motorcykeln den motoriserade versionen av det uttrycket.

”Där ser man. Pappa körde motorcykel förr i tiden, älskade verkligen att köra”

”Men du får inte nu?”

”Nej, tyvärr inte, men så är det ibland. Jag har fått finna andra möjligheter istället och skapa mina egna vägar.”

Plötsligt dyker handen upp mot min arm, trycker till en gång och hon låter sina händer forma orden:

”Jag önskar att du kunde få se och höra igen, så du skulle kunna få köra motorcykel.”

Jag stannar upp och låter det sjunka in vad jag precis fick uppleva. Innan jag hinner svara så dyker hennes lilla kropp upp med en kärleksfull kram. Kanske hör jag den där motorcykeln ändå, ser den djupt inom mig. Den intensiva kramen skapar den ur tomma intet, och bakom mig på sadeln sitter min lilla tös. Hennes armar håller om mig och vi låter den mullriga motorn ta oss långt bort över den mörka asfalten, bort mot horisonten.

Frihet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: