Fartvind

Nu bär det av. Hjälmen låg kvar bredvid motorcykeln, svart och nästan med en djup skuld som speglar sig i den svarta ytan (vad håller du på med Torbjörn!?). Jag lät motorn vakna till liv. En V-twin som vaknar ur tystnad och plötsligt existerar inget annat. Mullret som fortplantar sig upp genom sittdynan, genom ramen av stål rakt upp genom kroppen. Några korta ryckningar i gasreglaget och motorn svarar direkt med snabba varv. Så gör jag det som jag alltid gjort sedan barnsben, jag ger gas, möter upp med kopplingen och så iväg. Jag vet att det jag gör är olagligt, Att körkortet numera är ett minne blott är något som ropar genom ekot i hjärnan. Men att jag dessutom sitter på min motorcykel utan det som jag aldrig någonsin annars slarvar med – den svarta hjälmen. Men något väldigt mörkt inombords säger med tydlig röst ”det spelar ingen roll”. Det är nästan som dess svarta tunga talar intill mitt öra, och en iskall känsla drar genom min kropp. Om några timmar kommer motorcykelns blivande ägare och då kommer detta vrål vara ett minne blott, ett eko från förr, en smärta från då.

Väl ute på den lilla asfalterade landsvägen så låter jag gasen dras på för fullt. Växlandet sker utav automatik när min vänstra fot trycker upp varje växel i sitt läge, en procedur som den gjort många gånger förut. Asfalten börjar försvinna allt snabbare under motorcykeln och luften framför mig blir svår att andas tack vare fartvindens massiva tryck. Tårar börjar komma av vindens tryck mot ögonen (eller är de äkta?) när jag börjar närmar mig en av två snäva kurvor på den lilla smala vägen. Båda är så kallade dolda kurvor då de har bebyggelse intill vägkanten, så vad som kommer därefter är man fullständigt ovetandes om. Det kan vara fritt men det kan lika gärna bli ett möte. Stål mot stål. Den första kurvan tar jag så hårt jag nästan känner de utstickande buskarna vidröra min hjässa. Något skrapar till under min högra fot och långstans bakom i huvudet så skriker den lilla rösten ”fotpinnen!”. Vid detta läge så skulle den Torbjörn som kört hela sitt liv på två hjul, släppa på gasen. Men i den kvävande luften och den genom dimman av tårar så gör jag inte det (gasa!). Nästa kurva kommer direkt och jag kastar ner maskinen åt vänster för att skära igenom kurvan i full karriär. Den vänstra fotpinnen tar i direkt med ett instinktivt skrap som letar sig upp längs mitt ben. En tanke att ett mötande fordon här skulle innebära att jag skulle dö på fläcken (jag bryr mig inte!) dyker upp men tanken följs bara av en känsla av absolut intet. Men det kommer inget möte och jag drar förbi den lilla gården i en enorm hastighet. Direkt efter kurvan kommer det en lång raksträcka kantat av åkrar, och det är som att luften försvinner. Det svartnar till för mina ögon och ispiggarna trycker till i hela kroppen. Jag släpper på gasen och låter hojen rulla fritt en stund innan jag låter mina fingrar krama om frambromsen. Min högra fot trycker ner fotbromsen och låter de sista meterna lämnar jag ett svart spår från det av bromsen låsta bakhjulet. Ute i vägkanten så står jag bara. Fötterna trycker ner gruset och hela motorcykeln känns plötsligt som om den vägde flera ton. De tårar som kom från den hårda vinden är nu tårar av sorg som löper ner över mina kinder. Jag kommer aldrig få köra mer igen! Aldrig! Fan ta dig! Fan ta livet! Där står jag med absolut sista gången. Sista.

Ett tag senare så ställer jag motorcykeln intill den svarta hjälmen. Dess svarta yta är nu fylld med skuld. Det känns som den nästan kastar all sin skrikande existens över mig. (VAD GJORDE DU!?) Skuld över att jag gick över gränsen. Jag vänder bort blicken och känner hur ispiggarna rör sig genom benmärgen igen. Vad sysslade jag med!? (Du vill inte längre! Titta hur värdelös du är! Du har förlorat ALLT!) Jag stiger av hojen och låter mina steg gå ifrån den. Det känns som om jag lämnar allt och mitt liv bakom med den. Allt.

Jag gick en promenad nyligen, tillsammans med min flickvän, och då plötsligt dök detta minne från sex år sedan upp. Skuldkänslan som gömt detta minne har börjat dra sig tillbaka och jag ser på detta tillfälle som rätt naturlig reaktion på en väldigt tuff situation, Givetvis är inte att offra sitt liv ett alternativ, ett vettigt sådant. Men jag kan verkligen förstå mig själv i situationen. Där är jag mitt i livet och får beskedet att jag skall bli blind. Jag skulle plötsligt ge upp den frihet som definierat mitt liv så tydligt, ge upp det som jag älskade mest att göra – körandet. Jag som fick min första motorcykel när jag var fem år gammal. Det en liten vit cross av märket Puch, med automatlåda och häftiga dekaler på plastkåporna. Det första tillfället som jag fick känna motorn under mig och åka iväg är oförglömligt, även om just den gången slutade med att jag åkte rakt in i mina föräldrars komposthög. Jag som sedan dess haft två hjul som min passionerade hobby och avverkat otaliga mil genom land och rike för att få leva med friheten inristat i hjärtat. Plötsligt skulle allt det där bara sluta. ”Poff” borta. Du får inte längre, din syn tar din frihet och du kommer aldrig mer få göra det du älskar. Klart att jag hamnade i mörkret då. Men jag klättrade mig uppför igen och idag ser jag inte att min syn tagit min frihet. Nej där ligger istället ansvaret på det samhälle som vi alla lever i. Det är ett stängt sådant när jag och andra som behöver hjälp och stöd inte får denna, att få vara fria, att få vara människor. När min hemkommun eller mitt samhälle säger nej ”ditt liv är inte värt något, för pengarna som du skulle kosta är mer värda” så är det som att jag i full karriär faktiskt möter en bil i kurvan. Smack. 

Annons