Så står jag där med min dövblindtolk. Blickar ut över det glittrande vattnet i vintersolen. Det är 110 dagar kvar till mitt livs utmaning. Sluter mina ögon och tänker mig bort, låter dagdrömmandet lyfta iväg mig från tid och rum. Jag sitter där mitt ute på havet. Visualiserar hur kajaken skär igenom det blå vattnet. Ser svepande virvlar av vatten som roterar runt av mina paddeltag, små droppar som faller ner från paddelns blad för att landa i det stora blå igen…
Jag har märkt att de stora utmaningarna med detta äventyr ligger i att ens komma ut ur mitt fängelse, läs lägenhet, och träna. Jag märker hur beroende jag är av andra och hur tydligt det blir att jag saknar det stöd jag behöver för att klara mig i min vardag. Jag fick frågan en gång ”hur gör du när mjölken tar slut”? Snabbt tänkte jag att jag fixar det, jag dricker vatten istället tills jag får möjligheten att handla nästa gång. Men efter en runda till i tankarnas värld så förstod jag poängen i frågan. Mjölken är slut när den är slut. Så är nog även min tro på att min egna hemkommun skall fixa den där rättigheten att kunna få köpa det där mjölkpaketet, precis som om jag var vem som helst.
Nåväl, jag befinner mig där jag befinner mig och nu är nästa steg taget för att kunna komma vidare med målet att kunna ta mig över sundet den där vackra dagen 25:e maj 2018. Jag har tack vare mina föräldrar lyckats införskaffa mig en roddmaskin, som nu står på min lilla inglasade balkong. Så otroligt skönt att kunna få komma igång med träningen, att känna att man tar små steg framåt i rätt riktning. Jag har ju en förhoppning om att kunna ta mig över med bra fysiska egenskaper, inte bara som en rund boll som flyter. Dock även om den sistnämnda meningen roar mig stundtals, med min livliga fantasi. Det som också roar mig är att jag kan tydligt visualisera hur det måste se ut utifrån, utanför min lägenhet, när jag sitter där och ror på min roddmaskin. Eftersom min balkong är inglasad så bör rimligtvis endast mitt huvud synas då det hamnar i jämnhöjd med underdelen av glaspartiet. Så om man står nere på gatan och tittar upp så lär synen som möter en vara ett huvud som glider fram och tillbaka på balkongens stålkant. Som någon makaber variant med den huvudlösa riddaren, och ja – detta bjuder jag gladeligen mina grannar på.
Jag vill tacka de som stöttar mig i min resa, jag har kommit långt inombords tack vare er. Jag är så tacksam att ni är med och visar att det både finns hopp och möjligheter att uppnå det mesta. Ni stöttar med att alla har samma värde och rättigheter, även gruppen med dövblindhet. Vill man veta mer om vilka Ni är, så kika in på hemsidan här (klickbar text).
,,,eller så är det ett hiskeligt oväder. Vågor som slår över kajaken, vatten som vildsint kastar sig mot allt det möter. En blytung himmel, med vindar som drar och sliter i en för att så försöka kasta ner en i det kalla mörka vattnet. Vågorna bryts i skumfyllda kanter för att så falla ner i havets upproriskhet. Där sitter jag fast i kajakens sittbrunn och sliter med varje paddeltag, tuggar mig igenom varje våg, genom varje ursinne. Men jag kommer ta varje paddeltag, kämpa mig igenom varje våg, genom varje kastvind för det jag kämpar för är så otroligt viktigt. Det kallas frihet,
Så öppnar jag ögonen igen. Tid har förflutit och tolkens hand dyker plötsligt upp på min axel. Det är kallt denna vackra vinterdag, stundtals bitande. Den vackra blå himlen med sin varma sol träffar min hy och jag är kvar i något som smakar underbart. Att man kan smaka på det precis som en vacker vinterdag, friskt, livligt och starkt.
Frihet.
Att leva med RP 
Kommentera