Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 januari, 2017

Blod.

Vi håller på att förblöda, vi som har dövblindhet. Vart vi än vänder oss i dag så möts vi av oförståelse och begränsningar. Beslutsfattare rycker ifrån oss de insatser som vi behöver och begränsar våra möjligheter att få vara en del av allt annat.

På något sätt så dödar man oss. Kanske inte med en kniv i hjärtat eller med en pistol mot tinningen, men på ett själsligt sätt. Beslutsfattare, politiker och tjänstemän väljer att inte förstå, att inte ens vilja förstå vikten av det stöd vi behöver. Vi som är i sista ledet, vi som lever med dövblindheten, får alltid ta konsekvenserna av detta.

När man inte får komma ut, vara en del av samhället, eller ens få möjligheten att utvecklas, ja då dödar man oss. Livslusten försvinner där mellan de fyra väggar som samhället bygger runt oss. Jag står i en pöl av mitt egna blod som rinner från de sår jag får av bemötandet, striderna och kamperna för mina rättigheter.

Det finns historier från förr om hur man låste in personer med dövblindhet i källare med jordgolv. Där fick de sitta, undangömda från samhället som inte ville ha dem, och räkna sina minuter av sitt liv. På något sätt så ser jag att källaren med jordgolv har bytts ut mot en liten etta med plastmatta och rinnande vatten från en kran. Annars är dessa fyra väggar idag precis samma fängelse som den där källaren var då.

Forskning visar på att hur man mår inombords också påverkar hur vi mår fysiskt och hur länge vi lever. Personer som är olyckliga och deprimerade lever också kortare liv och blir därmed också sjukare. Detta är fakta och finns att läsa om med några enkla klick på internet.

Men gå en promenad då, umgås med människor som gör dig glad då, tänker du kanske. Sträva efter mål i livet, hitta på nya utmaningar och utvecklas.

Men det är ju just det som man stoppar genom att inte se till att vi också får vara en del av samhället. Att ta bort personlig assistans, ledsagning, stöd med barnen eller möjligheten till att få använda dövblindtolk är precis som att trycka in kniven i hjärtat. Att göra det svårt eller omöjligt att få dessa insatser, att bygga hinder åt personerna som behöver hjälpen är som att trycka in avtryckaren på pistolen.

Enda skillnaden är att man inte dör direkt, utan att man förblöder till döds.

Många som jag pratar med om detta, personer som inte har dövblindhet, upplever en stor hopplöshet i ämnet. ”Man kan som vanlig person ändå inte göra något” är en vanlig mening jag får höra. Men jag ser det inte så. Jag ser att vi alla människor i detta land har ett ansvar att se till att alla är en del av samhället och har det bra. Ser du en familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare lida så kan du påverka. Du kan säga ifrån att det inte är ok på många sätt. Dela en artikel på sociala medier, skriv ett mail till en politiker, skriv ett brev till en tjänsteman, ställ dig på ett torg och vråla. Påminn alla andra att ingen är skyddad från livets överraskningar och vem som helst kan hamna i den sits som jag hamnat i. Påminn de folkvalda om att det är du som avgör vem som sitter där och styr skutan, att det är dina förvärvade pengar som de förvaltar och styr över.

Tills dess, om den dagen av rättvisa kommer, så kämpar jag och många andra på att stoppa blödningen. Omgivning, vänner och familj som gör sitt bästa för att hindra den där pölen att bli större. Kämpar på för att stoppa varje droppe.

Innan tiden rinner ut. 

Annonser

Responses

  1. Som altid velskrevet, hvor ville jeg ønske politikerne ville høre efter.

  2. Stöd ska vara en självklarhet 2017, märkligt att förtroendevalda inte kan det uppenbara!

  3. Hej

    Har lämnat ett mejl till dig inne på din webbsida. Hoppas du läser det.

    Mvh carin

  4. Jobbar själv som personlig assistent och ser dagligen hur försäkringskassan trampar på de som Har det svårt. Det är fruktansvärt hur samhället är idag. Stå på dig och lycka till.

  5. Ledsen att du fastnat i byråkratin. Du har så rätt, ingen är skyddad från livets överraskningar. Detta välmående land, vi lever i överflöd och bara måste kunna prioritera rätt.

    Beundrar din tapperhet.

    Mvh Paul

  6. Hej!
    Jag har läst artiklarna om Dig i lokaltidningen och ETC och verkligen blivit berörd. Jag vill bara berätta att jag skrivit till nättridningen Fyren och bett dem granska Höganäs kommuns avslag. Samtidigt passade jag på att skicka ett förslag på mail som läsare skulle kunna ”bombardera” socialförvaltningen med. Bara så du vet att jag inte går bakom din rygg.
    När det blir mer tid ska jag följa din blogg och ditt konstprojekt. Du har så rätt, vi måste säga ifrån och göra det mycket mycket mer än vad vi gör. Tack för att du påminde mig om mitt ansvar.
    Agneta Lane


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: