Att lita på.

Du måste tro på dig själv. 

När man har dövblindhet så använder man gärna de sinnen som fungerar bra, så som känsel, smak och lukt. Jag vet att det finns en myt om att blinda och dövblinda skulle på något vis ha bättre lukt, smak och känsel när synen och hörseln inte finns. Men min uppfattning är att det inte är så enkelt. Jag tänker att det inte automatiskt skulle innebära supersinnen när man inte ser eller hör, utan jag tror det är att man är mer medveten om informationen som man kan hämta därifrån. Sen är ju allt i grund och botten en träningssak. Tränar man till exempel luktsinnet så är det logiskt att man då blir snabbare på att avgöra informationen man får och behandla den.

Men det är alltid en stor skillnad att födas med dövblindhet, eller som i mitt fall – att få den i vuxen ålder. Jag har fått gå den tuffa vägen för att lära mig använda de sinnen som hos mig är fullt fungerande för att så avlasta den bristande synen och hörseln. Det är en utmaning kan jag lova, framför allt med syndelen. Visste du att sinnena som man använder, när man ser och hör, är olika viktiga för din uppfattning av omvärlden? Du uppfattar din omvärld med 80% syn, 15% hörsel och de resterande 5% fördelat på känsel, doft och smak. Så synen är verkligen en enormt stor faktor i att hantera alla intryck, och därmed också naturligtvis det svåraste att kompensera.

När man börjar traska den där övergången, från att hantera större delen av informationen via syn och hörsel, till att börja använda de sinnen som normalt står för 5% av vår uppfattning, så är det lätt att man börja vackla. Så var det för mig i alla fall. Det var en tid som jag inte visste hur jag ens skulle kunna hantera denna infon med så knapphändiga sinnen, som jag kände det då. Paniken knackade då innanför min tinning och ångesten snörpte åt hjärtat, när jag frenetiskt försökte göra allt för att förstå det jag kände. Men jag kämpade ändock på. Jag valde att ta till mig ett främmande språk, teckenspråket, och omvandla det till taktil kommunikation via mina händer och kropp. Jag valde att kämpa på med att känna på allt jag behövde förstå, att lukta och använda den infon jag kunde förstå från det.

Till slut kom jag till en gräns där jag inte längre kunde hålla på att försöka lära mig förstå omvärlden utan att helhjärtat omfamna det. Det gick inte att kämpa på med att fånga in informationen via sinnena och samtidigt känna tvivel om det verkligen stämde det jag kunde utläsa av det. Så jag bestämde rakt mig upp och ner för att börja lita på mig själv och de instinkter jag har. Jag valde att ta den informationen jag kunde få in via känsel, doft och smak, och försöka bygga en värld av det. En värld som jag kände var en riktig sådan.

Då plötsligt lossnade det en massa kilar ur mina kugghjul och de började snurra på fortare än någonsin. När jag inte längre tvivlade på vad jag kunde uträtta med de 5% jag hade att tillgå så kändes det som att de växte till 30, 40, ja nästan 50%. Sen när dövblindtolkarnas intåg skedde i mitt liv så utvecklades detta till en förståelse av om världen som jag kände att jag aldrig tidigare hade varit en del av.

När det hade gått en tid efter den lossnade kilen så kunde jag bara sitta där i min röda soffa och summera. Den viktigaste lärdomen var att man måste tro på sig själv och lita på att det man upplever med de fungerande sinnena faktist är sant. Vilket kan vara väldigt svårt därför att synen och hörseln är så enormt dominerande som sinnen. Men det går. Givetvis blir det fel ibland och på något sätt kan man kanske aldrig fylla helt upp den värld av intryck en fungerande syn och hörsel kan ge. Men det är ett komplement, och det är min värld, ingen annans. Dessutom, vilken seende och hörande kan säga att allt de ser och hör alltid stämmer…?

Men så kommer det viktigaste verktyg jag har, som sitter där inga sinnen når. Magkänslan. Där känner man verkligheten och där finns svaret.

Det gäller bara att lita på den.

Annons