Say what?

Jag tittar på audiogrammet igen, när jag sitter där framför läskameran. Hörselrester. Hörsel, rester. Rester av något som skall kallas hörsel. Försöker låta bli att tänka på ordet, för att det inte skall bli Ordet med stort O. Men någonstans inom mig så ekar det i vågor likt en stor grotta med outtömlig resonans. Hörselrester.

Det är lite som ett vakuum så här veckorna efter mitt senaste besked om hörselns bortfall. Jag har under de senaste åren fokuserat så intensivt på att det är min syn som blir sämre att jag var inte riktigt beredd på att min hörsel också skulle sjunka så pass. Tankarna på hörseln hamnade lite i skymundan, även om jag har tappat hörsel tidigare. Fast vid tidigare försämringar så tänkte jag i min enfald att det var bullerskador från mitt tidigare jobb som lastbilschaufför. Men nu gäller den teorin inte längre, så boom, nu tappar du hörseln Torbjörn och jäklar vad akterseglad du blev där.  Plötsligt skall jag bygga upp fler och nya strategier, nu med inriktning på hörseln. Nej, jag gillar inte detta.

Nej det är inte världens undergång, eller är det? Jag kan ju ansöka om ett CI (Cochlear-inplantat), hoppas på att bli godkänd och på så sätt kanske kunna få lite hörsel igen. Men det är en process för mig. En process att smälta, acceptera och våga. Våga ingreppet och kanske öppna en ny dörr i mitt liv. Men där är jag inte riktigt än, inte just nu.

Så jag låter mina fingrar knappa in mina tankar och ord på mitt tangentbord i hopp om att denna text kan hjälpa mig att inte känna mig så fördömt bortkommen och ledsen. Men ändock så tänker jag tanken att dessa ord jag skriver är ändå dessa ord jag inte riktigt hör.

Jag frågade min fru för ett tag sen om hon tycker att jag har börjat prata sämre, till följd av att jag tycker att jag hör allt mindre. Ja, var svaret utan en tillstymmelse till tvekan, och jag kände hur jag sjönk som en sten inombords. Fördel eller nackdel, så har jag efter intensiv och hård talträning i min barndom pratat väldigt bra och tydligt – trots min omfattande hörselskada. Detta har gjort mig väldigt stolt att kunna uttrycka mig tydligt verbalt samtidigt med den negativa aspekten att jag har inte blivit tagen på allvar med att jag har hört så pass dåligt som jag gjort. Men ja, jag inser själv att jag pratar slarvigare nu samtidigt som att jag inser att jag inte längre hör vissa uttal som jag har tidigare hört. Det där enorma pusslet jag brukar lägga för att förstå vad personer säger blev plötsligt så enormt mycket större. Ett 100000-bitars pussel, om du frågar mig.

Min fru sa ja, när jag ställde frågan om mitt försämrade tal, men inom mig så vrålade jag att avgrundsdjupt nej.

Så jag sätter mig ner igen, stänger av synens bekymmer en liten stund och kämpar mot tårarna och sorgen, och försöker hitta det där fördömda ordet som jag finner mig kämpandes emot alltför ofta.

Acceptans.

Annons