Hissen är trasig

När man har en dubbel funktionsnedsättning så kan många möten med andra människor te sig lite annorlunda. Tyvärr är det så att väldigt många har väldigt lite kunskap om hörsel- och synskador, vilket visar sig rätt så tydligt. När man då pratar om den kombinationen som jag har, det vill säga dövblindhet, blir kunskaperna ännu fattigare bland befolkningen. Men det är ju en ren kunskapsfråga, då jag är övertygad om att vi skulle kunna ändra med mer information ut i samhället om funktionsnedsättningar. Men ibland hamnar man i möten med personer där jag inte tror att det är kunskapsbristen som är den avgörande faktorn till den bristande situationen. Nej, i de situationerna tror jag helt enkelt att logiken inte är naturligt förekommande och, för att utrycka det lite metaforiskt, ”hissen går inte hela vägen upp”.

För att illustrera detta så har jag valt ut tio olika situationer som jag har råkat ut för, där man kan allvarligt fråga hur det är ställt med den mentala förmågan hos det svenska folket. Jag låter texten nedan tala för sig självt.

 

Som när man ser mig och hör mig tack vare käppens smattrande över marken, långsamt ljudlig och stor men ändock inte flyttar på sig. En individ såg mig på 200 m håll och stod ändå stilla när jag kom emot. Lite som ett rådjur på vägen när en bil kommer körandes.

 

Som när man hoppar på bussen med käpp och mörka solglasögon, trevar med fingrarna efter kortläsaren, säger vart man skall och frågar ”kan jag lägga på busskortet” och man får inget svar. Då visar det sig att chauffören har nickat ”ja” som svar till min fråga…

 

Som när man fick frågan om jag kunde få parkeringstillstånd till handikappsparkeringar…

 

Som när man får ett telefonsamtal och jag berättar att ”jag hör inte i telefonen, jag är hörselskadad” så personen i fråga måste antingen skicka ett sms eller maila mig. Luren läggs på och två minuter senare ringer samma person upp igen…

 

Som när jag tappat käppen och hör ”där ligger den”. Jag frågar ”vart menar du?” och man får till svar ”där”. Ser jag inte vart saken ligger så kan den lika gärna befinna sig i Kina…

 

Som när man får frågan ”är det jobbigt att inte kunna se?”…

 

Som när man i förväg berättar för folk innan man plockar ur hörapparaterna, att ”utan dem så hör jag ingenting”. När man då råkar se personen i fråga, efter avlägsnandet av hörapparaterna, så ser man på munrörelserna att hen pratar med en…

 

Som när jag var framme vid en reception och frågade efter en sak. Jag hörde inte vad hen sa utan bad hen upprepa tydligare eftersom jag är gravt hörselskadad. Då lutar sig personen över sin egen disk och viskar istället till mig…

 

Som när bussen stannar tre meter innan hållplatsen, lastar ombord folk och drar iväg utan att ta med mig…

 

Som när man berättar att man är gift och har barn och får till svar ett häpet uttryck och meningen ”oj, jaså”…

 

 

I rest my case.

 

//T

 

 

Annons