Ja, jag saknar det. Rökningen. Att kunna ta en cigg till en kopp kaffe när man sitter där på uteserveringen. Känna röken sprida sig ner i mina lungor och ut igen. Känna smaken och känslan.
Det är faktiskt väldigt konstigt att man känna så för något som uppenbarligen skadar en så pass som rökningen gör. Men det är väl det som är essensen av ordet Beroende.
Cigaretterna höll mig i sitt grepp ända tills för 5 år sedan, då jag fick uppleva en väckarklocka som skakade om mig lite. Då fimpade jag och har hållit mig rökfri sen dess, med undantag för någon enstaka gång som till exempel vid nyårsfirandet. Men det var egentligen inte så svårt att sluta och jag har inte heller känt av något större röksug.
Inte förrän jag fick min diagnos. Oj, vad suget kom tillbaka då och nu i två år har jag känt ett konstant sug efter giftpinnarna. Givetvis förstår jag att det ligger en psykologisk förklaring bakom detta, för normalt sett så kan man inte se något positivt i att röka. Men jag saknar det.
Så jag kämpar på i att försöka hålla mig borta från den mördande rökens dans och kan känna ett sting av stolthet av att jag inte har fallit dit på dessa år.
För det är en kamp som jag önskar vinna.
Att leva med RP 
Kommentera