Tolkning

Dövblindhet innebär isolation. Inte nödvändigtvis total, men ändå väldigt mycket. När jag rör mig runt i denna värld eller när jag är i en social situation så kommer jag alltid vara utanför. Kanske inte helt men väldigt mycket.

Men det finns hjälpmedel, och mitt absolut viktigaste hjälpmedel stavas DövBlindtolk.

När min dövblindtolk är där bredvid mig, så öppnas en helt ny värld för mig. En värld som jag inte annars uppfattar.

Jag ”ser” plötsligt när någon reser sig upp från bordet för att hämta mat. Jag ”ser” att vi passerar en arena där det står en massa människor och väntar på att få komma in till sin efterlängtade konsert. Jag ”ser” hur någon frågar mig något eller påkallar min uppmärksamhet när jag står där i lokalen i min egen värld. Jag får plötsligt en kontakt med den värld som seende och hörande är en del av. Jag är inte längre utanför.

 

Och hur gör tolken detta? Jo dels via tydligt tal, om miljön tillåter det, eller teckenspråk om miljön tillåter det. Man får inte glömma bort att jag tappar bort förmågan att höra om det är en ljudlig miljö och jag tappar bort möjligheten att kunna avläsa teckenspråket om ljusmiljön inte är tillfredställande. Jag kan till exempel inte avläsa teckenspråk på nära avstånd eftersom jag har kvar ett väldigt litet synfält i mitten av min syn. Det funkar inte heller om det är motljus eller för dunkelt. Så det blir ett trixande med olika tolkningsätt för att få mig till att uppfatta omvärlden. Ett väldigt viktigt samspel och med en tydlig dialog om vad jag behöver för hjälp. Sen finns det ett sätt till som jag kommunicerar på och det är med socialhaptisk kommunikation.

Socialhaptiska signaler är när man använder sig av känsel för att kommunicera. Oftast sker det genom att man ”ritar” med fingrar eller händer på kroppen för att illustrera något. Socialhaptisk kommunikation är inte ett eget språk utan ett komplement till antinget tal eller teckenspråk. Det handlar om att skapa mening och sammanhang, få en bättre bild av situationen och miljön man befinner sig i. Den ska stärka och komplettera andra former av mellanmänsklig kommunikation och kommunicerar situation, sammanhang, rum och orientering.

Ett exempel är när jag kommer in i ett rum och inte kan se miljön och behöver tolka omgivningen. Då kan tolken ”rita upp” rummet på min ryggtavla, vad som är viktigt att veta så att jag får en inre bild av hur det ser ut. Det kanske kommer en trappa i min väg och detta kan jag få information om innan jag snubblar över den. Ett annat exempel är att jag kan få feedback under ett samtal genom att tolken beskiver via signaler på min kropp om hur den jag pratar med reagerar. Ibland kan det vara skönt att veta om personen nickar instämmande till det jag säger och då förmedlar tolken det till mig via min rygg. Ovärdeligt! Mer information om Socialhaptisk kommunikation finns att läsa på NKCDB´s hemsida.

 

Sen är det ju helt underbart att få kunna ta del av alla de diskussioner som man annars är utesluten ifrån, även om man så inte är delaktig i dem. Jag kan med tolkens hjälp ”höra” vad de som sitter bredvid mig diskuterar om, och detta ger mig ett tillfälle att få vara delaktig eller rent utav lära mig något nytt. Fantastiskt.

 

Men givetvis kan det finnas situationer där dövblindtolkens närvaro kan kännas lite främmande för de andra i min närhet. Ett gott exempel är när jag hade dövblindtolk på min dotters luciafirande på förskolan. Då hade jag med en tolk under hela tiden som hjälpte mig att tolka firandet. Vilket för mig var magiskt då jag äntligen fick vara en del av det som skedde, jag fick ”se” min dotter och de andra barnens uppträdande. Det träffade mig rakt in i hjärtat att få kunna ta del av detta. Men man märkte av att det var lite annorlunda för mina närmaste att jag hade med mig en ”okänd” person med mig. De andra barnens föräldrar tyckte det var lite konstigt när de såg mig med tolken, även om jag förstår av att det fanns mycket nyfikenhet inblandat. Givetvis är det en anpassnings sak för alla de runt omkring mig som fortfarande har kvar den bild av den gamla Torbjörn som jag var innan. Men luciafirandet avlöpte väl och jag fick med mig några fina minnesbilder att ha på min trasiga näthinna, tack vare tolken.

 

Den första gången jag använde dövblindtolk, vilket man kan läsa i inlägget ”Det längsta blogginlägget”, så led jag av en oförvisshet om hur det skulle vara och om hur det skulle kunna bli. Men efter den första gången ha haft en tolk som gjorde ett toppenjobb och efter att jag fick uppleva hur det var att få vara en del av världen, den som jag annars inte är en del av, så blev det så viktigt och naturligt för mig att använda detta hjälpmedel. Ja, det är ett hjälpmedel och ett enormt viktigt sådant! För mig är det en fråga om att få vara delaktig i samhället via dövblindtolkens existens. Jag är så enormt lyckligt lottad över att denna möjlighet finns och att bakom varje tolkning så står det ytterst professionella individer. Jag häpnar över det faktum att trots att jag använt väldigt många olika tolkar så har jag än inte stött på någon som har gjort ett dåligt jobb eller betett sig oprofessionellt. Detta är väldigt sällsynt inom väldigt många yrkeskategorier, vill jag påstå.

Man kanske undrar hur det känns att använda tolk? Jag vill påstå att när man väl har börjat använda så känns det väldigt naturligt. Jag är ju ändå väldigt social med mina tolkar och känner att det fungerar väldigt bra i samspelet. Jag skulle aldrig kunna använda tolkar som ett rent ”hjälpmedel” känslokallt utan något som helst samspel oss emellan. Nej, för mig ligger det i kommunikationen att kunna ha en god relation med de människor som jobbar för att jag skall få kunna ta en del av omgivningen. Dessutom förlitar jag mig på tolkarnas kunnighet att kunna hantera om någon gräns skulle passeras i vad som är lämpligt inom yrkets ramar.

Vi är ju alla människor, eller hur?

Jag fick för några veckor sen möjlighet att besöka tolkutbildningen för dövblindtolkar och teckentolkar på Önnestad Folkhögsskola strax utanför Kristianstad. Detta var väldigt kul och intressant och jag tar med mig väldigt mycket från detta besök.

Väl där så passade jag på att ställa en fråga till den klass vi var i:

”Varför valde du att bli tolk?”

De svar jag fick skriver jag inte här, men jag är tacksam över att jag för en kort stund fick en inblick i de tolkar som senare skall komma att hjälpa mig i livet.

 

Avslutningsvis vill jag tacka er tolkar för det jobb ni gör. För det ni gör öppnar så många dörrar och fönster som jag aldrig hade fått se igenom. Tack.

 

Livet är förunderligt.

Annons