Ansökan nummer två

Imorgon är det dags för andra rundan av ansökan om ledsagning via LSS, då ansökan avslogs förra gången. Och jag mår piss. Jag mår piss över att behöva känna denna känsla av att jag inte får den hjälp jag behöver, att nästan med nedsänkt huvud bara acceptera att det inte är medmänsklighet som styr utan pengar och okunskap. Jag förstår inte varför. Hade jag klarat mig utan assistans så hade jag verkligen inte ansökt om hjälp, för jag tycker inte precis att det är något roligt att behöva promenera runt med en annan människa som är mina ögon och öron. Att ha dövblindhet suger verkligen, både i att ha diagnosen men även att aldrig riktigt bli förstådd med vad det innebär att ha det.

Förra gången så kände jag mig verkligen nedkörd i botten när jag fick det negativa beslutet. Men också sorgsen över känslan inte vara värd något. Att sitta mitt emot en människa som skall besluta något så viktigt som att jag skall våra vara en del av samhället eller inte, det är ingen angenäm upplevelse. Man känner sig så jäkla liten och obetydlig. Jag komprimeras till en A4-sida med text, en arbetsuppgift, en kostnad, en belastning och allt detta avslutas med en liten signatur längst ner. sen vänds bladet, läggs undan. Avslutat.

Kvar är jag, i landet Utanför.

Annons