Här

Vissa ord gillar jag inte så mycket. Om vi bortser från de nedvärderande och kränkande ord som jag naturligtvis känner olust över, så dyker ett annat ord upp på min falnande horisont.
Här.
Denna insikt över detta ords meningslöshet har drabbat mig de senaste åren i takt med min syns försämring då detta ord kräver att man visuellt bekräftar påståendet. Har du tänkt på det? För att underlätta för dig att förstå så kan jag illustrera med några händelser, av många, som jag vardagligen brottas med när det gäller ordet.
*Jag står i ett kök, vid ett matbord och har precis brett på ett lager smör på min macka. I naturlig följd så skall ett pålägg ovanpå smöret men när jag blickar rakt fram över bordet, där jag tidigare placerat ostkupan med den tillhörande osten, så finner jag ingenting. Jag blickar över hela bordskivan men osten är puts väck, som om den tagit långsemester ifrån frukostbordet. Då ställer jag helt naturligt frågan till mina frukostgäster om vart osten flugit sin kos och får till svar: ”HÄR är den”. Osten är lika borta för mig ändå och kvar i luften hänger ordet Här.

*Jag kommer in i en reception för att uträtta ett ärende. Men med mig in i lokalen har jag också en överfull blåsa som borde ha tömts för längesen. Så när jag väl har käppat mig in till receptionens disk, iförd mörka solglasögon och vit käpp och funnit en receptionist i tjänst, så ställer jag den naturliga frågan: ”Ursäkta, har ni möjligtvis en toa jag kan få låna?”. ”Javisst, den är HÄR” svarar receptionisten och kvar står jag med en undran om hon möjligtvis menar att min syn återkom på ett mirakulöst sätt. Ordet Här hjälpte inte mig till toan den gången.

*Jag går in i affären och efter att fått hjälp med att lokalisera varorna jag önskar köpa så hamnade jag tillslut där man avslutar alla shoppingrundor, i kassan. När priserna har scannats in och det är dags att betala så håller jag upp mitt kreditkort och frågar naturligtvis efter var kortläsaren befinner sig. Då får man svaret: ”HÄR, här är den”. Mitt kreditkort har inte heller plötsligt fått ögon och kan hjälpa mig så där står jag kvar med kortet i handen och grämer mig över ordet Här.

De personer med fullt fungerande ögon har tack vare sitt perifiseende redan uppfattat vad motpartnern pekar eller tittar på. Men för mig som inte ser personens kroppspråk så betyder ordet här lika litet som om saken befann sig på planeten Mars än bara någon meter ifrån mig. Så ordet här blir väldigt intetsägande och rätt så värdelöst i min lilla snäva värld. Jag behöver mycket mer kött på benen om jag skall finna något som en bortslarvad ostkupa eller en toa som finns där inom räckhåll men ändå inte. Det räcker med att säga att ostkupan är på nästa bord rakt framför dig, att toan är åt höger ca 5 meter eller att kortläsaren är längs med bänkens kant åt vänster mitt håll. Men att bara säga Här och åtnjuta den visuella fördelen är för mig lika värdelöst som det är att spela boule utan armar. De dagar som jag redan är rejält nertryckt i skorna så tar jag detta ord personligt och staplar det på mitt konto av den insikten att min syn inte vill längre. Så nej jag gillar inte dig ordet Här och för mig får du gärna försvinna tills den dag du verkligen kan komma tillbaka med en meningsfull innebörd. Så om någon frågar mig vart ordet Här har tagit vägen så fäller jag ut mina armar ut i luften, tittar upp i himlen och svarar:
Men den står ju här.  Här.

Annons