Den övergivna vagnen

Vi har en liten Ica Nära inte alls långt bort ifrån där vi bor och dit man beger sig när man behöver köpa det där paketet mjölk, eller brödlimpan som man inte kan vänta tills de stora månadsinköpen. Vägen dit är en rak och fin cykel- och gångväg hela vägen ifrån vårt ställe och till affären, utan några korsningar att passera, vilket gör denna sträcka till en väldigt smidig väg att gå. Oftast placerar jag Alva i vagnen för bekvämlighetens skull och detta är något som hon oftast accepterar, även om den tidiga treårs trotsen börjar göra sig påmind då och då.

För några dagar sen fick vi göra ett oplanerat besök då jag insåg att vi inte hade någon korv med bröd hemma inför morgondagens grillning som Alva skulle ha tillsammans med sina kompisar hos dagbarnvårdaren. Så i med Alva i vagnen och iväg till affären lite raskt. Väl framme så lyfte jag ur Alva från vagnen, eftersom barnvagnen inte fungerar så bra att köra med inne i den lilla affären och frågade om hon lovade att gå bredvid och hjälpa mig att hitta matvarorna. ”Ja!” sa hon högt och frågade i samma veva om hon kunde få ha en egen kundvagn. Ica-affären har sådana små kundvagnar anpassade för småbarn vilket är väldigt uppskattat hos min lilla tös att gå med i gångarna. Det roligaste med Alva när hon kör en sådan liten kundvagn i affärerna, är hur otroligt roligt hon beter sig när hon går och inspekterar ibland varorna. Hon diskuterar med sig själv om diverse inköp och ryter till med ”ursäkta mig” när någon råkar vara i vägen för hennes framfart. En riktig liten shoppare.

Denna gång var inget undantag utan Alva levde ut sin roll som familjens inköpare likt en skådespelares prestation inför en scen med fullsatt publik. Men hon lyssnade på mig och följde med mig när jag kallade på henne. Till slut hade vi funnit det där paketet med wienerkorv och med de tillbehör som vi var ute efter, så vi begav oss till kassan. Väl framme så hjälpte Alva till med att lägga upp varorna på bandet, ställa tillbaka sin kundvagn där de skulle stå och hjälpa till att plocka upp varorna efter att de hade scannats. Jag sa till Alva att hon skulle stanna så vi kunde gå ut tillsammans till barnvagnen och vände mig om mot kassan för att betala mina varor. När jag sen avslutat köpet så säger jag till Alva att ”nu är vi färdiga så nu kan vi gå” men får inget svar. Jag tittar runt med mitt lilla synfält på golvet där hon nyss var och finner inte henne någonstans och inget svar får jag heller av mitt ropande efter henne. Jag känner en iskall känsla sticka till innanför pannbenet och inser: Helvete, hon har stuckit ut! Jag rusar ut genom dörrarna, slår emot dörröppningen med ena tinningen så stjärnor uppstår på mina näthinnor. När jag svärandes kommer ut genom sista dörren så inser jag att kassörskan också har sprungit med och tack vare hennes fullt fungerande ögon och öron samt hennes rådiga ingripande så finner hon Alva på väg mot kundparkeringen och hinner stoppa henne i tid. Jag vet först inte om jag skall skrika åt Alva eller om jag bara skall börja gråta. Ilskan bubblade upp för en kort stund över rädslan för om hon hade blivit påkörd ute på parkeringen, vilket jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för. Egentligen ville jag skälla på henne för att hon inte hade lyssnat på mig men så bet mig själv i tungan, kramade om Alva och tackade istället kassörskan för hennes underbara hjälp.

På vägen hem med en bultande huvudvärk efter smällen med dörrkarmen och med Alva säkert fastspänd i vagnen, så inser jag att min uppkomna ilska huvudsakligen inte berodde på att jag blev rädd för att Alva skulle bli påkörd. Utan det berodde mer på känslan av att min syn och hörsel är så pass dålig nu att jag misslyckades med uppgiften att ta hand om mitt barn, att hålla koll på henne. Det är en känsla som gjorde så enormt ont att känna och jag kan nu flera dagar senare känna en rumlig, kall och sorgen klump ligga och guppa i magregionen. Jävla skitsyn och jävla skithörsel. Givetvis så inser jag att man kan som fullt fungerande förälder lyckas med att tappa bort sitt barn ändå men för mig blir det väldigt jobbigt när en sådan sak händer då jag blir smärtsamt påmind om min funktionsnedsättning. Om vilket håll den leder åt.

Så jag får bita i det där bittra pillret igen och hoppas på att den beska smaken försvinner om ett tag.

Gör den inte det så blir jag knäpp.

Annons