Beslut

Jag satt redan ute på trappen när den gula postbilen kom svängandes in på vår gata. Jag satt medvetet kvar och lät brevbäraren stanna till vid vår grind, lägga posten i vår brevlåda och köra iväg till nästa hus innan jag började resa på mig. Varje steg mot grinden kändes stumt igenom kroppen, som om man var avdomnad i känsel på något vis för att så nästan förlora kontakten med sin egen kropp. Det kändes surrealistiskt att gå, men den känslan fanns i nästan allt jag upplevde på väg mot brevlådan. Brevlådan. Ordet kände nästan elektriskt laddat i mina tankar för i Brevlådan ligger Brevet. Brevet som innehåller svaren på en ett och ett halvt år lång resa av ångest, sorg och kamp som präglat min närvaro oavbrutet. Klumpen jag känner i mitt bröst är ingen ny klump att känna, men idag känns den väldigt påtagligt då jag tycker andetagen är svåra att ta.

Väl framme vid Brevlådan så lyfter jag på det gröna locket lite försiktigt för att stoppa ner handen och treva efter posten som jag väntat så intensivt på. När jag väl greppat tag om lådans innehåll så lyfter jag upp högen av tryckt papper och tittar på vad jag håller i handen. I bakgrunden hör jag det karakteristiska ljudet av brevlådans lock som smäller igen, men ljudet är så främmande där i min surrealism att det lät som något som inträffat för länge sen på en helt annan plats. För de ljud som jag hör nu, är mina egna andetag och hjärtslagen. För nu ser jag Brevet. Symbolen som finns uppe i ena hörnet på det främsta brevet i den brevhög jag håller i min hand, avslöjar att detta är Brevet.

Plötsligt så är jag inomhus. Jag inser att jag har stängt grinden, gått upp för trappan och stigit in i hallen utan att vara medveten om det. Det enda jag är medveten om är Brevet. Jag trampar av mig mina skor och låter dem trilla omkull på den bruna heltäckningsmattan som vi har i hallen och beger mig mot datorn. Datorn som står inne på vårt kontor, inne i ena delen av huset, är sammankopplad med en läskamera och det är den som är mitt mål. På vägen till kontorsstolen så sliter jag upp kuvertet med fingrarna och vecklar ut A4-sidorna för att ha dem redo att lägga under den vita stationära läskameran. Väl inne på kontoret så sätter jag mig ner i stolen med en duns, på ett tungt vis likt en säck potatis som kastats i en hög av andra säckar. Jag slår till knappen som startar kameran med skärmen och lägger under de vita pappersarken så att kamerans lins kan uppfatta dem. Efter att ha justerat lite med färgerna, zoomat och ändrat kontrasten så ser jag texten dyka upp framför mig, likt något som ändrar sin spöklika form till något fast och verkligt. Jag börjar läsa och efter några rader så ser jag meningen jag söker med sitt svar, min undran, mitt liv. Jag läser meningen först en gång men förstår inte riktigt vad det står så jag läser om igen och ännu en gång till. Allt är så tyst inom mig och tidens tunga kugghjul tycks ha avstannat när jag till slut inser vad det står.

…………”beviljar dig tre fjärdedels sjukersättning”……….

 

Något kallt träffar min handrygg och jag inser att det är en tår.

Annons