Skrivet av: Torbjörn Svensson | 11 maj, 2018

Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, part four.

 

 

IMG_0276.jpgSaltstänk. Små droppar som flyger över mitt ansikte och rinner ner för de varma kinderna. En våg sköljer över däck och omringar mig runt höften för att så glida undan igen ner i havet. Varje paddeltag känns som en resa genom tid och rymd. Vågorna kommer ur intet och lyfter upp kajaken för att så tippa ner den när vågtoppen istället blir en vågdal. Nästa våg sköljer över kajaken igen och de flygande dropparna träffar återigen ansiktet för att så dansa ner förbi läpparna. Vattnets saltsmak blir tydlig, men det finns något mer som smakar i droppen, något som framträder bortom sältan. Det smakar frihet.

Några timmar senare så kommer en reporter att fråga mig om jag är rädd eller nervös. Nej, svarar jag och tänker på den biten som många nog känner är den farligaste – båtarna. Med tanke på att jag inte ser de stora fartygen så kan jag inte heller vara rädd för dem. Men skall jag vara ärlig så är det en sak som jag känner lite oro inför, och det är om min paddling inte genererar tillräckligt mycket uppmärksamhet. Inte på mig som person, utan för syftet med paddlingen – att vi alla är människor och att vi skall ha rätt stöd i livet för att få vara fria. Det är en väldigt viktig bit med hela äventyret, att belysa och informera – för att så visa att vi finns.

Plötsligt vrider hela kajaken till sig ordentligt och jag börjar okontrollerat tippa över åt ena sidan. Det djupa suget av överraskning dyker upp i magen och jag spänner till mig av rörelsen. Snabbt slår jag ner med paddeln hårt i vattnet och lyckas med nöd och näppe hindra mig från slå runt. Dropparna i ansiktet byts ut mot andra beska droppar, de som kommer från svetten. Jag tränger undan känslan i magen och fokuserar igen. I med paddeln och fortsätt, ett, två, tre, fyra… 

Vid träningarna så märker jag tydligt att mitt av Ushers syndrom påverkade balanssinne är den största utmaningen. Speciellt om vågorna träffar från sidan eller bakifrån, så blir rörelsen ihop med min dåliga balans en riktig utmaning.

Så det är därför jag är här ute på vattnet, kämpandes bland vågor och vind. Tränar för att kunna klara av överfarten som nu stundar om några veckors tid. Men är det tillräckligt? Vid en snabb huvudräkning om hur många tillfällen jag kommer få möjlighet att träna, så kommer jag fram till att det är sex tillfällen med totalt 18 timmar i kajaken. Vilket egentligen är helt absurt med tanke på vilken utmaning jag har framför mig.

Men det är så min situation ser ut att inte få den hjälp och stöd jag behöver, och varför skulle min paddling vara ett undantag från det faktumet? Bättre att fokusera på det som faktiskt blir av, och jobba vidare mot målet. Att ta sig över.

Det vibrerar plötsligt till på min vänstra arm. Kort och distinkt så dyker det upp en ettrig liten vibration som ger mig informationen att paddla lite mer åt vänster. Jag låter min paddel ta några extra tag på höger sida för att så låta kajaken svänga lite lätt åt vänster. När jag tror att det är lagom så börjar jag mina inarbetade paddlingsrörelser igen, och betar av sträckan bit för bit. Själva rörelsen som jag gör är egentligen ett slags muskelminne då jag inte ser paddelbladen gå ner i vattnet. I mitt inre så ser jag det som att jag boxar någon framför mig, så upplever jag paddlingen. Det är en härlig blandning av monoton rörelse med känslan som paddeln ger ifrån sig. Lagom motstånd, och likt ett lätt regn så droppar det ner från bladen varje gång de lämnar vattenytan. Jag känner ingen mer vibration från den vänstra armen och känner mig nöjd med min korrigering av riktningen. Framåt mot vinden. Fri som den. 

Den där vibrationen har sitt ursprung från hjälpmedlet Ready-Ride, som jag tacksamt fått låna av Parivash Ranjbar (http://www.pariception.se) till paddlingen. För bakom mig, i en annan kajak, sitter min dövblindtolk Lena. I sin hand håller hon en sändare där hon kan trycka på fyra olika knappar för att så styra min färd över vattnet. Framåt, stopp, vänster och höger är valen hon kan göra och med olika längd på signalerna så kan hon även styra mig väldigt exakt. Varje knapp skickar en signal till en mottagare. Från denna mottagare så går det fyra kablar som leder till fyra vibratorer och dessa sitter fast på fyra ställen på min kropp. En på vardera arm, en uppe på bröstet och en nere på magen. Detta underbara hjälpmedel, som är det första som jag känner är ett renodlat hjälpmedel för personer med dövblindhet, ger mig och tolken en enormt fördel i att styra mig rätt. Tillsammans med den andra tekniken med signaler i form av slag med paddeln mot min kajaks akter, ger mig en känsla av kontroll. När inte det räcker till, så kommer det taktila teckenspråket in och ger de sista pusselbitarna. På många sätt så känns det som jag håller på att lägga ett gigantiskt pussel, som när det är färdigt, kommer vara Öresund mellan Helsingör och Helsingborg. Bit för bit skapar vi sundet.

Vinden avtar och vågorna med det. Jag inser att vi passerat de stora stenhögarna som är vågbrytare intill stranden. Framför mig ligger sandstranden och är förmodligen full med folk som ligger och njuter av de värmande solstrålarna denna varma dag. Jag tänker en kort tanke om hur det måste se ut när jag kommer in där i full mundering med torrdräkt, flytväst och med en kajak med massa loggor på. Kanske tittar några av de solbadande människorna nyfiket på oss där vi glider in från havet. Kanske ser någon texten längst fram på min kajak och undrar ”Vad står det på sidan? Deafblind Challenge Helsingör – Helsingborg 2018, vad är det för något?”. 

Med en liten mjuk inbromsning stoppar sanden min framfart och där sitter jag med min gröna kajak och känner hur solens strålar känns så varma, så levande.

Det som känns helt fantastiskt är just sponsorernas stöd. Utan dem så hade jag aldrig haft möjlighet eller resurser till att genomföra hela detta evenemang. Det gör mig så glad att de tror på mig och tanken med denna paddling. Att man ger mig möjligheten att genomföra det, när jag inte annars hade kunnat ta mig på utmaningen. Men framför allt ger mig friheten.

Större delen av min vardag så behöver jag hjälp. Hjälp med ledsagning, syntolkning och kommunikation. Så även om jag vet att det finns människor runt omkring mig just där ute på havets blåa existens, just då, så är det ändå en fantastisk känsla att få ta sig fram för egen maskin. 

Vara fri. 

Missa inte min paddling över sundet den 25:e maj vid Ekobryggan Helsingborg. Mer information om själva evenemanget hittar du på www.torbjornsvensson.com/deafblind-challenge-helsingor-helsingborg-2018/

 

Länkar till artiklar om paddlingen:

Helsingborgs Dagblad – ”Han skall korsa sundet – utan syn och hörsel”

Lokaltidningen Helsingborg – ”Dövblinde Torbjörn paddlar över sundet”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: