Skrivet av: Torbjörn Svensson | 25 september, 2017

Plåster

I onsdags fick jag vara med på SVT´s Go’Kväll och berätta lite kort om mig själv. Det var en mycket rolig upplevelse, och för mig rent egoistiskt, väldigt spännande att få uppleva en sådan typ av inspelning. Samtidigt blev jag glad för att kunna belysa att dövblindhet finns, och att det är en funktionsvariation som ofta göms under okunskapens dunkla skynke. Väl på plats för inspelningen så blev jag väldigt respektfullt bemött och kände att de ville verkligen att personen Torbjörn skulle få komma fram. Det var en mycket härlig stund där i studion, och glädjen fann sig tillrätta i mitt bröst. Jag har kämpat genom eld och helvete för att komma dit jag är nu. Även om jag stundtals är där med ena foten så är jag samtidigt väldigt stolt över vad jag har hittills uppnått i att överleva och utvecklas som individ. Men det som var väldigt härligt var att få känna mig som en individ, träffa nya härliga människor och bli bemött som en själv, med respekt. Det var helt enkelt en liten guldstund i min vardag.

Men när den spännande stunden var över och min slitna existens återigen befann sig på hemmaplan så kände jag att något inte riktigt blev som jag ville. När jag fick läsa de efterföljande kommentarerna om avsnittet från tittarna, så insåg jag att fokus hamnade på att jag kunde prata. ”En dövblind som kan prata!” Kommentarerna flödade över på sociala medier om att jag kunde via mina tolkar uppfatta omvärlden precis som vem som helst. ”Helt mirakulöst!” ”Vilket fantastiskt stöd han får!”

Jag kan verkligen förstå att det ser fantastiskt ut. För tusan, jag hade nog utryckt samma sak om jag hade sett en människa i min situation sitta där i tv och bli tecknad i händerna och ha en annan som ritar fram signaler på ryggen. Men för mig är det i grund och botten vardag, och en fråga om överlevnad att kunna kommunicera. Jag har inget annat val helt enkelt. Samt det faktum att jag får sitta i en tv-soffa och kommunicera en gång innebär inte att jag alltid har det stödet. Nej verkligheten är att det är sällsynt och mesta av min tid går åt att leva i isolationen, ångesten och utanförskapets tecken.

Det viktigaste, nu i efterhand, jag kände att jag hade velat få fram, var situationen som jag befinner mig i (och många med mig). Speciellt när det gäller mina två barn.

När jag satt där i soffan med kameran riktad mot mig, de starka lamporna brännandes mot mina hornhinnor, så ville jag ha sagt något väldigt viktigt. Jag skulle egentligen viljat visa upp en fotoram på oss tre och säga:

”Det här är Alva och Hugo, och dessa två underbara änglar går miste om sin pappa. Mitt emellan dem sitter deras han. Det är den person som skall vara deras trygghet, deras viktiga länk för att växa upp och bli trygga viktiga individer i det samhälle som vi alla lever i. Den person som skall se till att fostra, ge kärlek och följa med dem båda på livets väg, varthän den än leder. Jag skall finnas där när såren uppstår på de bara knäna, ge tröst, blåsa och pussa försiktigt innan det efterlängtade plåstret kommer och förseglar det. Men den person som de ser upp till och vill leva livet med, får inte uppleva att vara vem som helst. Han får inte vara människa, pappa eller samhällsmedborgare. Min hemkommun, mitt landsting och den svenska staten arbetar aktivt för att inte följa de mänskliga rättigheterna, barnkonventionen eller FN’s konvention för handikappade. Mina fina barn kommer säkerligen att växa upp och klara sig bra, men kanske bär de med sig en sorg från ett sår som inga ömma pussar eller plåster någonsin kan läka.”

Just precis det ville jag ha sagt, och jag kan nu i efterhand känna besvikelse över min egna insats. Jag trodde jag hade den tiden på mig där i soffan att kunna utrycka detta viktiga. Men innan jag hann säga hej så försvann tiden bara till att säga just hej och berätta lite kort om mig och min resa. Jag kan nu bara hoppas på att de reaktioner som ändå blivit från min medverkan i programmet kan belysa att vi finns som grupp och att vi har det väldigt tufft i dagens samhälle. Bara hoppas på att personer av ren nyfikenhet hittar in här till min lilla blogg, läser och förstår att det är dags att höja rösterna. Röster för ett rättvist, jämställt samhälle. Ett samhälle där alla är delaktiga och lika viktiga, där mina två barn får ha sin pappa och deras pappa får vara just deras pappa. Höja de viktiga rösterna i tid.

Innan såret blir för stort för något plåster att täcka.

Annonser

Responses

  1. Du kommer aldrig ifrån att vara pappa till dina barn. Spelar ingen roll om du har hörsel eller syn. Dina barn älskar dig för den DU är och du kommer alltid vara deras trygghet.

  2. Hej fina du! Jag var en av dom som skrev att jag var imponerad av att du kunde prata. Jag är glad att jag gick in på din blogg, nu kan jag förstå lite mer hur din vardag ser ut. Jag kommer fortsätta att läsa din blogg och jag hoppas att du kan känna att du duger som individ och pappa, precis som du är. ❤ Många kramar!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: