Skrivet av: Torbjörn Svensson | 28 maj, 2017

Bortom världen.

313CC18D00000578-3448019-image-a-13_1455549493678

Jag sitter där och känner mig som världens ensammaste individ. Ord flyter förbi, blickar utbyts och min lilla ö på ensamhetens hav känns så där vansinnigt liten och trång. En hand dyker upp på min arm och jag rycker till lite lätt. Där var du ja, och jag hade inte en aning om att du fanns där. Jag får en annan varm hand i min, kanske finns där ett leende och en blick. För säkerhets skull så låter jag ett leende dyka upp i mitt förvirrade ansikte, men det är inget som mitt hjärta vill. Jag känner bara att jag inte är värd något.

Några dagar tidigare så vibrerade det till i min ficka. Med van hand åker telefonen upp och jag startar zoom-funktionen. Med stora vita bokstäver så dyker texten upp.

”Hej Torbjörn! Som det ser ut idag så har vi inte tolk till dig den 28 maj i Malmö kl 12.45-16.00.”

Va? Läste jag rätt? Tar upp min iPad och läser genom ord för ord och inser att det är precis vad det står. ”Men jag bokade för nästan fyra veckor sedan”, säger jag tyst med förvåning i min röst. Läser igen och känner att min förvåning övergår i ilska. Ilska över att återigen behöva stå tillbaka för andras beslut. Ilska över att återigen befinna mig i situationen att andra bestämmer när jag skall få vara delaktig eller inte. Andra som bestämmer över mig, va?!

Det är inte första gången det händer, att jag inte får dövblindtolk till viktiga situationer, och jag känner varje gång att det är som ett slag i magen. Dels för att jag inte får vara en som alla andra, i att vara en del av samhället. Men också för de är min livlina till den övriga världen, den bro till den värld alla andra lever i. En dövblindtolk hjälper inte bara till med kommunikationen. Nej fan, de skapar ju hela min värld genom sina händer. När handen åker in i min så går min värld från att vara en liten ö till att bli en hel kontinent. Vips, magi.

Jag låter min iPad glida ur händerna och kastar huvudet bakåt där i min stol. Hej vita innertak, nu ses vi igen. Det vita är bara vitt, men jag finner mig alldeles för ofta tittandes på det med tankarna fyllda av bekymmer. Denna gång med huvudet fullt av utanförskap. Så sitter man där och funderar, vänder och dividerar. Jag vill åka, för det är min brors dag. Men jag vet precis hur det blir, jag sitter där som en öde ö på ett ensamt hav. Runt omkring mig sker världen men jag själv ser bara genom ett sugrör. Till slut så fattade jag ändock beslutet att åka, för var det egentligen något annat jag ville? Nej. Jag tycker att man dyker upp på sådana händelser, punkt, För det här är min bror. Min bror. Jag åker. Med en duns trillar min iPad ner på golvet och jag svär åt min oaktsamhet. För jag befann mig inte där. Jag var utanför, igen.

Uppfattar jag att de skrattar? Det gör de. Åt mig? Nej…eller? Sluta vara så jäkla paranoid. Le Torbjörn, se inte sur ut, försvinn inte, det är inte deras fel att du sitter här isolerad. Utanför. En hand dyker upp på min arm, min mamma vill säga något, förklara något. Hon kämpar på med att teckna med sina få tecken som hon kan i min hand och berätta något. Jag uppfattar delar av vad hon berättar men förstår inte sammanhanget. Det är som små ord som svävar runt på ytan av det där havet som omger mig. Inget sammanhang, ingen logik och jag sitter där och låter min hjärna jobba något helt fruktansvärt för att försöka pussla ihop de små intrycken till något vettigt. Är det rätt? Jag vet inte, och jag hatar den här känslan. Känslan av att känna sig dum, att inte veta ens vad man skall svara på. Är det ens rätt denna gång? Eller sa jag något helt annat och upplevs som om jag inte har alla hästarna hemma? De säger saker jag aldrig får veta, och gör saker jag aldrig får se. Jag sitter där som en ö, i mitt hav av intet och längtar efter mina dövblindtolkar. Längtar efter en hand i min som blir min trygga bro från utanförskapet. Försöker vara glad och tacksam över att vara där men känner inget annat än en sak.

Jag känner mig bara så jävla värdelös.

”Hold me up into the light

Fix the cracks and fix them right

Keep the pieces in the drawer

Keep them there forever more

May come in use for some day

Recycle this shit in some way

And all that I have to say

Don’t let them throw me away”

(Korn – Throw me away)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: