Skrivet av: Torbjörn Svensson | 22 december, 2016

Den röda soffan

Julen står inför dörren. Alla planerar denna tid och väldigt många stressar sig igenom denna månad för att så egentligen pusta ut när det hela är över. Den där julefriden tycks bara existera några minuter på julaftonen mellan julklappsmassaker, matlagning och Kalle Ankas jul. Säkerligen är det inte så för alla, men för mig som står på avstånd och observerar så upplever jag det så. Varför stressar vi oss själva så för att få frid?

Så sitter jag här i min lilla röda soffa och summerar min upprinnelse till jul. En fantastisk månad i och att jag fick möjligheten att hugga gran med mina barn. Det var värt mycket att få stå där bland stickande barr och med karakteristisk grandoft som fyllde upp mina näsborrar. Den varma känslan jag fick av mina ungar som knatade förbi längs med benen och utrop som ljöd genom den lilla granodling vi befann oss på. En magisk stund och ett ögonblick av gemenskap, värme och nuet.

Men december månad har också inneburit en fortsatt kamp i att få det jag är berättigad till. Det är en dyster inkorg på min mail, med svarta textrader som läcker ut ur skärmen i form av droppande bläckplumpar. På något sätt går ändå livet vidare och de små segrar jag tar är så viktiga. Inte bara för mig utan även för många andra som befinner sig i min sits.

Tillbaka här i min lilla röda soffa så tänker jag framåt. Om några dagar så skall jag fira julen med mina barn hos mitt ex. Fyra timmar för att vara exakt, för det är antalet timmar jag får dövblindtolk till denna stund. Där kommer min stress av att under fyra timmar så skall jag vara så mycket mer än tolkanvändare. Jag skall vara en pappa, Torbjörn och en individ kring en ny situation då det är första julen som skild. Sitter här i min lilla röda soffa och skrockar lite. Fyra timmar är vad jag får för att vara en del av den där världen som alla andra lever i. Det är lite lustigt, tycker jag, att jag skall buga, tacka och hålla mössan i handen för de små bitar av samexistens som jag får.

Under den där granen i huset skall det ligga paket fyllda med glädje. Det kommer inte ligga något där till mig, vilket vi har bestämt sedan tidigare. Men om det skulle finnas något litet paket, vitt med röda snören, så skulle jag så gärna vilja att det innehöll ett dokument med den enkla meningen: ”Du får härmed all hjälp du har behov utav, för att vara en del av samhället som familjefar, samhällsmedborgare och som Torbjörn.”

 

Givetvis inser jag att det inte kommer att ske, men ändock en viktig önskan. Skulle en mer realistisk önskan existera, om vad paketet skulle innehålla, så skulle det vara en möjlighet att få skapa. Jag fick för några dagar sedan möjlighet att besöka en ateljé. Under denna korta vistelse i denna miljö så föll en pusselbit på plats i mitt inre. En pusselbit som innehåller den vilja jag har att skapa, vara kreativ och uppnå mål. Att fylla ett syfte. Jag märker att när jag skriver, skapar konstverk, spelar instrument så försvinner verkligheten för en stund. Bakom en datorskärm, några verktyg och ett par trumpinnar så försvinner det där obefintliga ledstråket runt husknuten. Känslan av egenvärde är total. 

 

Så om paketet skulle finnas där, så skulle jag vilja se en egen ateljé vecklas ut. En skaparverkstad där mitt inre är större än alla hinder i världen. Där penseldrag målar över alla droppande svarta bokstäver. Där trumslagen mot skinnet överröstar varje ekande avslag om hjälp, och där en skapelse av gamla käppdelar får mig att växa större än okunskap och trångsynthet.

 

Men tills dess jag kanske får uppleva den önskan jag har, så sitter jag här i min lilla röda soffa. Väntar på ett sms som aldrig kommer. Men vet ni vad? Jag överlever. För jag skulle aldrig vilja att min julmånad skulle innebära 31 dagar av stress för att finna frid. Jag kan sitta här och ta den där koppen kaffe med lite kardemumma i, dricka små klunkar och låta fantasin flöda fritt. Jag kan alltid sitta här och drömma om att få en bättre framtid, men om jag inte gör det bästa av det jag har nu så kommer hellre aldrig framtiden att infinna sig.

Jag får ju trots allt fyra timmar.

Annons

Svar

  1. Fantastisk bra skrivet Torbjörn!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: