Mörkersteg

”Jag måste kissa.” 

Orden kommer som små lätta rörelser i mina händer. De små barnfingrarna formas där i det kompakta mörker som en midnatt innebär och mina händer tolkar vad som sägs.

”Ok” svarar jag med min yrvakna röst och vi båda stiger ograciöst upp från sängen. Hennes hand dyker upp efter några steg och stoppar mig så jag inte går på henne längs med vägen till ytterdörren. Mina skor står där de alltid står och jag låter mina fötter sjunka ner i dem. Känner hur det sipprar in luft från den öppna ytterdörren och vet att hon är redan ute på trappen, så jag vänder mig mot dörröppningen och stiger över tröskeln ut i det fria. Den höga kalla luften slår emot mina oskyddade kroppsdelar och jag huttrar till av kontrasten mot täckets värmande atmosfär. Jag misstänker att hon också upplever samma sak och jag känner hur trätrappans vibrationer ökar i takt. Små långsamma steg byts ut mot fler och i ett snabbare tempo. Så försvinner vibrationerna jag känner under mina fötter och jag vet att hon är nu nere på marken. Jag låter min vänstra hand sväva ut efter det handtag jag inte ser men som jag vet finns där. Kallt stål möter varm hud och jag låter min kroppshydda ta steg ut i mörkret. Den lilla planlagda stigen dyker upp under mina fötter och jag följer den genom en evighet av kallt mörker och plötsligt stannar jag upp och lägger ut handen. Dörren. Tar i det lilla handtaget och ser att det sipprar ut lite ljus innan jag släpper den igen så dörren glider långsamt igen. Skär av det lilla ljus som strålade ut. Jag står kvar där ett tag, med handen mot dörrspringan. Den kalla luften börjar nu göra sig ordentligt påmind och jag känner hur mina hårstrån på min kropp börjar så smått skaka i ett huttrande. Känner plötsligt till hur det vibrerar till av när hon hoppar ner från toasitsen där inne och backar ett halvt steg så jag skall inte få dörren i ansiktet när den lilla raketen som min dotter är stormar ut i kylan igen. Så känner jag vindpusten och direkt efter det något som sveper snabbt förbi mina ben. Jag vänder mig om och börjar traska tillbaka mot stugan i en rutin jag förmodligen gjort miljontals gånger. Handtaget dyker upp igen och jag sveper in min huttrande existens upp för trappan igen. Låter handen svepa framför mig efter några steg så inte hon glömt dörren på glänt. Finner vad jag söker och stegar in igen över tröskeln, in i värmen. Men det är inte varmt nog utan efter att skyndsamt stängt dörren efter mig, tagit av mig skorna, så stegar jag med bestämda steg mot sängen. Väl framme kryper jag ner under mitt täcke och drar upp det upp över öronen. Efter en liten stund vänder jag mig om på sidan och låter handen känna hur hon ligger där bredvid mig. Hon rör till sig lite kort för att så signalera att hon förstår att jag lagt mig i sängen. Min ena arm lägger jag om henne och hennes små fingrar dyker upp på ovansidan av min hand med två korta tappande med pekfingret och sen ett svep. ”Allt är ok” säger hon där i mörkret med dessa rörelser. Andetag blir långsammare, hjärtslag slår saktare, kroppsvärmen stiger och den bittra kylan lämnar oss.

Drömmar. 

Annons