Begrava sin identitet.

Någon trampar på en gren så den knäcks med ett knastrande ljud. Skogen ligger för övrigt tyst och tät denna gråa dag. Tunga moln döljer solljuset. Träden står med lagom avstånd, som en omskött skog brukar se ut. Det finns en hel del sly som visar att ingen på länge varit och skogat. Det blåser knappt, och de falnande gulbruna lövens dans denna höstdag ingen vind har att följa. På marken har mossan växt över det mesta, och det finns knappt någon plätt som har klarat sig undan mossans framfart. Man ser att endast blåbärsris har kunnat tävlat med mossan. Vingslag från en fågel hörs i fjärran.

Han dyker upp mellan träden. Hans tunga andetag och ansträngda kroppsrörelser visar att säcken han bär över axeln är tung. Det är en beigefärgad avlång tygsäck. En sådan säck som man använder för att frakta stora dyra mattor i. Men man ser snabbt att just denna säck inte innehåller någon dyr matta ifrån orienten. Genom formen på säcken, så ser man rätt snart att det är en människokropp som ligger däri. En avliden individ.

Den mödosamma uppgiften att bära på säcken gör att mannen är svettig i pannan. Svetten rinner ner från det kortklippta mörka håret, över pannans fåror och ner under de mörka solglasögonen han bär. Hans mörka skäggstubb glänser av svett. De svarta lackskorna sjunker vid varje steg ner i mossan och tystnaden bryts när grenar knäcks under vikten. Den mörka kostymen med den vita skjortan blir en ytterst stark kontrast till skogen. Han är lika malplacerad här som en guldfisk på Antarktis isvidder. Mannen visar med sin normalhöjd och storlek ändock en anonymitet, genom att se ut som vem som helst.

Den ena armen är lindad runt säcken för att kunna hålla den kvar över axeln. Den andra armen svajar längs med kroppens sida. I handen håller han en mörk rostig spade. Mannens kamp vidare i skogen ackompanjeras av de tunga andetagen, ljudet av de knäckta grenarna och prasslandet av säckens rörelser mot kostymen.

En bit in i skogen stannar så mannen upp. Han tittar sig runt en kort stund, släpper sedan ner spaden på marken. Spaden landar ljudlöst. Han sätter ner ena knäet på marken och lägger mjukt ner säcken med dess innehåll på mossan. Han sätter sig ner mellan spaden och säcken och sitter en stund med benen uppdragna och armarna vilandes mot knäna. Andetagen är till en början fortsatt tunga, men börjar efter en stund lugna ner sig till en mer normal rytm. Efter några minuter sträcker han ut handen efter spaden och använder sig av den för att stödja sig när han reser sig upp. Väl stående borstar han av byxorna och tittar ner på säcken. Efter en stund vänder han sig om och trycker ner spaden i marken med foten och börjar gräva.

Det tar en stund för honom att gräva upp ett tillräckligt stort hål i marken där säcken och dess innehåll skall ligga. Han stannar upp flera gånger, torkar sig i pannan och i nacken med en vit näsduk, som han har i en innerficka på kostymen. När gropen väl är färdig sätter han ner spaden i jordhögen, sätter sig på huk vid ena änden av säcken, sticker in armen i öppningen och drar ut två ihopsatta plankbitar. Han slänger brädbitarna på mossan bredvid gropen och knyter igen säcken. Han tar sedan tag i änden på säcken och släpar den mot gropen, backandes. Säcken trillar ner i gropen med en lätt duns, eftersom gropen inte är så djup. På marken, där säcken låg innan, skvallrar den tillplattade mossan om den tidigare vikten.

Mannen greppar spaden igen och börjar metodiskt fylla igen gropen. Jorden samlas över tyget och runt det främmande innehållet tills det är så mycket jord att säcken börjar bli övertäckt. Till slut är hela gropen igenfylld och en karakteristisk kulle av jord avslöjar att något ligger begravt här. Mannen lägger ifrån sig spaden, tar upp näsduken och torkar bort svetten igen. När näsduken har gjort sitt jobb stoppar han undan den, för att så börja plocka upp de plankbitar han tidigare slängde ifrån sig. Han rätar på sig och tittar på det han håller i händerna. På ena sidan står en textrad och plankorna är ihopsatta som ett kors. Han plockar upp spaden och stegar bort mot ena änden av jordhögen. Väl framme trycker han ner korset och använder spaden för att slå ner det ordentligt í marken. Smällarna ljuder tydligt igenom skogen och skrämmer bland annat bort ett par trastar i en björk som nyfiket betraktat den främmande varelsens upptåg.

Med korset ordentligt nerslaget i marken rätar mannen på sig och backar två steg ifrån jordhögen – graven. Med ena handen fortfarande hållandes om spaden står han med nedsänkt huvud för att så betrakta resultatet av sitt arbete. En kall vind drar plötsligt igenom skogen och får alla lövverk att rassla och ljuda. Mannens kostymbyxor fladdrar till. Någonstans hörs ljudet av en nötskrikas karakteristiska skrik, ett ljud som fyller skogen. Molnen döljer fortfarande solen, och den grå dagen är ett faktum. Mannen står stilla och tittar på korset genom sina mörka solglasögon. Texten är skriven i enkla penseldrag, med vit färg, som på vissa ställen lämnat stråk av rinnande färg under sig. Texten tyds som ett namn. Det står Torbjörn Svensson.

Någonstans skriker nötskrikan igen.

Annons