Snabbvisit.

Jag stod och väntade på att färdtjänsten skulle komma och jag kände på min taktila klocka att klockan var slagen för upphämtning. Framför mig så stannar färdtjänstbilen och jag rör mig framåt för att finna handtaget till bildörren. När jag fumlat en kort stund så hittar jag rätt, öppnar dörren, stiger in i baksätet och sätter mig med en duns. In med den vita käppen och väskan, stäng dörren och så vips så gör jag det jag alltid gör när jag skall åka färdtjänst – jag sträcker fram mitt serviceresekort. Oftast så sträcker jag den rakt fram i luften mellan sätena och i de flesta fall så tar chauffören den rätt omgående för att registrera min resa. Men inte denna gång. Ibland håller förarna på med något annat och missar att jag håller fram kortet så jag harklar till och säger ”här är kortet”. Men fortfarande ingen som tar kortet ur min hand. Så jag försöker med mitt lilla synfält finna om personen ens är inne i bilen, men ljuset utifrån gör att jag inte ser mer än en svart figur sittandes där framme. Doften av fruktig parfym avslöjar att det är förmodligen en kvinna någonstans i mitt bakhuvud så börjar en liten klocka att ringa. Men så trillar polletten ner som ett brev på posten. Det här är inte färdtjänsten! Antagligen sitter det en vettskrämd kvinna i framsätet som undrar om synskadades riksförbund börjat med bilkapning. Så jag samlar ihop mina saker och säger ”ursäkta jag har dövblindhet och jag trodde det var färdtjänsten”, innan jag lämnar baksätet i en hast med alla mina saker i famnen. Ut igen och ställer mig i det fria. Efter ett tag så kommer en annan bil och denna gång är det rätt. Efter några minuter i rätt baksäte, skumpandes på väg hemåt, så börjar jag att skratta lite smått åt att jag ännu en gång lyckats att besöka en bil som inte varit färdtjänsten. En snabbvisit i någon annans vardag. 
Skulle det nu vara så att Du kära kvinna, som jag besökte i all hast, läser detta så vill jag bara säga en sak: Det var en riktigt god parfym du har! 

Annons