Sista stund

Jag stöter på cyniska och kalla människor ibland. Ibland finns de på tjänster och positioner där deras uppgift är att göra skillnad, förbättra livet och skapa ett bättre samhälle. Men så gör de inte det. Ibland är orsaken till detta tydlig, ibland är det mer höljt i dunkel. Pengar brukar vara en vanlig orsak, men personlig agenda kan också vara ett aktuellt ämne till denna ovilja att göra rätt. Men något som slår mig när jag tänker på dessa personer är hur enormt kortsiktigt och egoistiskt deras synsätt verkar vara. Hur naiva de kan vara med att inte tro på att deras handlingar påverkar dem själva i slutändan, utöver alla andra människoöden de påverkar.

För mig är detta helt obegripligt.
Så jag tänkte ge dig, du som gör livet så svårt för andra, en chans att förstå hur det kan påverka dig i slutändan. 

Blunda hårt och låt dina tankar sväva bort. Du är plötsligt väldigt gammal, väldigt skör och väldigt isolerad. Dina dagar av självständighet är som bortblåsta och plötsligt kan du inte ens sköta dina egna behov. Du ligger i en enslig säng i ett ensligare rum utan större möjlighet att kunna röra dig och du känner dig så ensam och rädd. In kommer det en okänd människa som lyfter din ända och torkar bort det som du kanske skäms så över att du inte ens kan sköta. Stoppar i dig några tabletter soch sen rusar iväg för att hinna med sin nästa arbetsuppgift. Kanske kommer det familj och hälsar på ibland några få timmar i månaden, kanske inte. Om de kommer så kanske gör de det mer av tvång än av värme. Egentligen vill de bara att du skall kila vidare så de slipper sitta där i ditt lilla rum och känna döden som sipprar ut genom tapeterna. Det du hela livet jobbat för, det som du trott har varit viktigt, betyder inte mer än det som du får borttorkat på din ända. Du inser att det viktigaste är inte längre hur mycket pengar du sparar, hur mycket fördomar du bekräftar eller hur cyniskt du kan leva. Det viktigaste är att man har levt ett gott liv, att ens handlingar speglar hur folk ser på en, att man varit god. Insikten kanske kommer där till slut när du blir förflyttad i en rullstol längs med den långa korridor av vissna själar där du tillbringar dina sista dagar. Och det kommer vara en tung ångestfylld insikt.

Men vet du vad det värsta kommer vara? Att allt kommer vara försent att förändra. Du kommer dra dina sista andetag med en massa ånger som du aldrig kommer kunna fly ifrån. Vara rädd ända in i det sista lilla hjärtslaget.

I nutid, när du lyfter det där inkomna brevet av livsöde bakom ditt skrivbord och får dig tilldelat ett nytt ärende. Du bläddrar genom pappet och ser att det finns en person bakom bokstäverna som egentligen skulle behöva din hjälp och inte bli bemött av något annat än respekt och stöd. Då kan du bara lägga ner pappret på bordsskivan, luta dig tillbaka i din fåtölj, sluta ögonen och tänk dig bort genom tid och rum. Tänk dig till det där rummet av ensamhet, isolation och ålderdom där du ligger och stirrar upp i taket med en kropp som gett upp men en hjärna som är klar. Vad är det du vill känna när du ligger där utslagen och utan någonstans att fly. Rädsla? Ångest? Vad vill du tänka innan du lämnar denna planet för vidare färd mot vad som än väntar på andra sidan? 
Är ditt sista ord NEJ?

Annons