Bakom skrivborden.

Hon kramar om mig hårt. Något har hänt för Alva är aldrig sådan här annars. En kram åtföljs av en annan och mellan de hårda kramarna så lyfter hon huvudet för att möta mina ögon. Hennes lilla kropp är som fastklistrad mot min och jag märker tanken dyka upp knivskarpt bakom mina stängda ögonlock.

Tror hon att jag håller på att försvinna ur hennes liv? Att hon håller på att förlora sin pappa?

Hon förstår saker, ser saker och känner av stämningen i luften. Hon ser att sin pappa finns inte där längre och känner i magen att något är allvarligt fel. Men hon ser inte personerna som beslutar om min mänskliga rättighet att få vara hennes pappa.

Tror hon att det är hennes fel allt detta? Att det är hon som är orsaken till att vi inte ses? 

Hennes blonda hår luktar så gott när jag borrar in näsan i det för att möta upp kramarna. Mitt hjärta värker och jag känner sorgen dyka upp som en bläckplump i mitt bröst. Med sorgen följer också ett genuint förakt för det system som jag bor och lever i.

För bakom skrivborden sitter de. 

Istället för att betrakta världen bakom ett skrivbord så borde de stå där intill bilen denna stund. Stå där riktigt nära och se på min lilla tös ögon när hon tittar på mig sådär oförstående, saknandes och ledsamt. Kanske skulle pappersvändandet, siffran de hanterar, utgiften de försöker stoppa bli det som det egentligen handlar om. En relation mellan en far och hans barn som håller på att gå om intet. Ett människoöde.

Tiden går. Tiden tickar. Dagar blir till veckor, veckor till månader. När jag står där med min lilla tös i famnen så har det gått så lång tid att jag börjar tappa hoppet om att det finns ens ett system i detta land som verkar för mänskliga rättigheter. Kvar står jag med bläckplumpen i mitt hjärta när bilen slutligen åker iväg. Så jag vänder ryggen mot dem och börjar käppa mig tillbaka mot lägenheten innan de åkt iväg runt hörnet. Vill inte att hon skall se tårarna som bläckplumpen skapat.

De tårar som personerna bakom skrivborden aldrig ser.

Annons