En dövblindtolks betraktelser.
När Torbjörn skrev på Facebook att han gärna ville ha en gästbloggande dövblindtolk tvekade jag rätt länge – jag har ju aldrig skrivit blogg, hur gör man det? Men så sa jag till mig själv att jag väl får tänka som Pippi Långstrump: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!”
En dag för sådär 20 *hrmf* år sedan kom jag på att jag skulle bli tolk.
Alla i min omgivning tappade nog hakan och satte kaffet i vrångstrupen, för sedan jag var 6 år hade jag haft siktet inställt på ingenjörsyrket och nu var jag bara en ansökan ifrån KTH och Kemiingenjörsstudierna.
Men när hjärtat vet att det hittat rätt så är det bara att lyssna och lyda! Mitt yrkesval har jag inte ångrat en enda dag sedan dess.
Ja, först fattade jag nog inte alls vad jag gett mig in på. I min värld var det teckenspråkstolk jag skulle bli, men så fanns det där lilla ”bihanget” dövblindtolk med i beskrivningen för den 4-åriga utbildningen jag kommit in på.
Att vara dövblindtolk är något helt annat än att ”bara” vara teckenspråkstolk, det insåg jag rätt snabbt. Man måste förutom de språkliga utmaningarna med ett visuellt språk som skall anpassas till någon som inte ser allt även vara väldigt nära varandra.
Det tog inte lång tid i yrket innan jag förstod att mitt vältränade ”pokerface” inte fungerar med personer med dövblindhet. Det är mer än en gång som jag fått frågan om jag är stressad, nervös, arg eller glad – lika bra att gilla läget och inse att man är genomskådad!
Jag har ofta funderat på vad det är som gör att jag blir avslöjad, vad är det personen uppfattar? Visst en darrning i handen kan avslöja nervositeten, men ofta räcker det med att jag har sagt hej. Vad kan ett hej avslöja? Kanske är det vibbar vi människor sänder ut och som jag bara inte är uppmärksam nog att uppfatta?
Eller när jag varit ett längre uppdrag, en hel helg, och jag har haft en paus och kollegan tolkat själv en stund. När jag närmar mig hör jag personen med dövblindhet säga:
- ”Nu kommer Lena tillbaka, jag känner det på parfymen.”
Men, jag använder ju inte parfym! Det var först då jag insåg att mitt hårvax har en svag doft som antagligen ingen annan i det sällskapet hade.
Imponeras ofta av alla dessa skarpa sinnen som avslöjar sånt jag måste använda både synen och hörseln till att uppfatta.
Mycket får man vara med om som dövblindtolk. En hel del dråpliga situationer uppstår och som tur är kan man nästan alltid skratta åt det i efterhand!
Ofta händer det grejer när man är ute och går, ledsagar, mellan olika platser.
Hur mycket jag än sveper med blicken och försöker förutse faror så poppar de ändå upp som gubben i lådan! Alla dessa grenar som sticker ut över vägen en decimeter över mitt huvud och som plötsligt mannen på 1.85 får i pannan.
Eller som den gången jag hade full koll på vad som fanns framför fötterna på den jag ledsagade men inte vad som fanns framför mina egna, utan jag trampade nedför en kant och trillade ihop i en hög. Kvar stod en mycket förvånad och frågande man.
– Hallå, vart tog tolken vägen?
– Jag är här nere, kommer strax. *Skall bara sopa ihop mitt skadade ego*
Och så inte att förglömma – pelaren som jag precis passerat och som den jag ledsagar plötsligt står och kramar.
Ingen har trots allt blivit allvarligt skadad. Kanske har det blivit ett blåmärke eller två och faktiskt oftast på mig, då jag själv gått in i bordshörn, dörrkarmar, hyllor och annat i min iver att hålla den jag ledsagar ifrån liknande faror.
Jag inser nu när jag väl börjat skriva att det finns så mycket mer att berätta om detta fantastiska yrke jag har, men det sparar jag till en annan gång 🙂
Tack för att jag fick vara gästbloggare här i denna fantastiska blogg!
Och till Tobbe – ”Nära-dörren-upplevelsen” och allt som hörde till den är något jag alltid kommer att minnas 😉
/Lena Eklund
Att leva med RP 
Kommentera