Gästbloggare Nr 16: Lina Silfwerbrand.

 

 

Hej!
Jag heter Lina och jag tar snart examen på teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen på Västanviks folkhögskola i Leksand. Jag har fått äran att gästblogga här hos Torbjörn och jag ska försöka få ner mina upplevelser, tankar och känslor, om just dövblindbiten, i detta inlägg.

Att söka till tolkutbildningen på Västanviks folkhögskola direkt efter studentexamen kanske var dumt, men också en självklarhet för mig. Jag hade kommit i kontakt med språket på gymnasiet och fastnat direkt. Ett så oerhört vackert, visuellt och spännande språk var jag bara tvungen att lära mig! Men ack så lite jag visste när jag började i Leksand och oj så mycket jag skulle växa på dessa fyra år.

I början av utbildningen tecknade vi hela dagarna. Jag tror aldrig jag har haft så ont i huvudet och ögonen som under mitt första år. Från andra året bytte jag ut hela min garderob till svarta kläder och vi började att tolka. Jag tyckte det var svårt, skitsvårt om jag får säga så, men SÅ kul! Det var också i samma veva som vi började komma i kontakt med dövblindbiten på riktigt. När våra tolklärare berättade om personer med dövblindhet, att tolka taktilt, beröring, social haptisk kommunikation osv. blev jag rädd. Hur skulle jag någonsin klara av att hålla en okänd människa i handen? Kommer de att förstå vad jag tecknar? Hur visar jag genom social haptisk kommunikation att det finns bananer i skålen? Tänk om personen ramlar när jag ledsagar? Frågorna var oändliga och mina känslor var överallt.

Kort därpå skulle jag få möta min rädsla för första gången, vi skulle ha vår första lektion i dövblindkunskap med Anne-Maj Magnström, som själv har dövblindhet. De första lektionerna hade Anne-Maj tolk, men senare skulle vi ha lektion på egen hand utan tolk. Jag minns så väl första gången jag skulle teckna taktilt till Anne-Maj. Jag var så nervös att jag skakade, men känslan jag fick efteråt är svår att beskriva, det var en blandning av lättnad och eufori. Efter den dagen har jag känt, att tolka till personer med dövblindhet är något jag vill göra livet ut.

Alla människor är olika och det gäller såklart även alla döva, blinda och personer med kombination av dessa. Alla dessa personer behöver olika saker för att få sin vardag att fungera. Att jag då kan bidra till att deras vardag går ihop, är en känsla som jag kan leva på för alltid. Självklart möter jag personer som gör mitt uppdrag till en utmaning, men varje gång åker jag hem med en riktigt bra känsla i magen. Denna människa har alltså hängt med i ett samtal eller kunnat ge sin kollega en komplimang för den nya frisyren, tack vare mina kunskaper. Det är en häftig känsla!

Alldeles nyligen ordnade skolan en aktiveringskurs för personer med dövblindhet, då vi tolkelever som gick sista året, fick chansen att tolka under veckan. Varje kursdeltagare hade olika kommunikationssätt, ledsagarsätt och behov. Med andra ord så blev det en intensiv och lärorik vecka. Dock är det en händelse som etsat sig fast i mitt minne. En av deltagarna som använde tydligt tal som kommunikationssätt hade aldrig använt taktilt teckenspråk tidigare, men en dag så ville hen att vi skulle prova. Hen var ovan att hålla en tolk i handen och visste inte riktigt hur man skulle göra. Jag fick då instruera och förklara att det var väl ingen ”big deal” att hålla någon i handen! Självklart berättade jag inte för hen att jag var livrädd första gången, utan jag bidrog bara med mitt lugn jag nu äntligen funnit efter fyra år på tolkutbildningen.

Jag hoppas jag får jobba som dövblindtolk i många år framöver, då det är bland det roligaste och mest givande jag gjort!

Ha en fortsatt bra dag och en skön sommar.

/Lina

Annons