Skrivet av: Torbjörn Svensson | 2 maj, 2016

Söndag

”De är så vackra” tänker jag.

Jag låter mina fingrar treva över den hårda ytan, känner varje urgröpning, varje spricka och varje kant. Mina minnen blinkar till där bak i huvudet och jag färdas tillbaka till en strand. Solen, samma sol som den idag men som jag såg den då, på väg ner i ett vattenbad av exploderande färger. Då liksom nu så står jag här med stenar i händerna och känner på dem. Upplever dem. Men då såg jag dem betydligt bättre, och kunde även visuellt uppleva dem till fullo. Njuta av sinnenas samexistens, känseln små receptorer tillsammans med synens färgfulla intryck.

Små stenfragment i mina händer, obetydliga för många, men så viktiga för mig. 

Minnet räddar mig från galenskap, men minnet kan också skapa den. Jag minns de vackra synintrycken och kan bygga upp min inre bild idag, men jag kan samtidigt bli mycket nedstämd av att jag inte längre har det jag en gång hade.

”Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det” mumlar jag när jag står där med den mjuka sanden runt mina fötter, med den ljumma vinden som blåser runt kroppen i små stötar. Eller kan man verkligen använda det uttrycket?

Jag som större delen av mitt liv inte riktigt förstod att synen höll på att dala iväg. Eller jo, någonstans inom mig så förstod jag nog. Men jag ljög, jag blundade och jag gömde mig från tecknen som så tydligt visade sig i mitt liv. Jag skulle dock vilja lägga till ett viktigt ord i ordspråket. ”Man vet inte vad man har förrän man INSETT att man har förlorat det.”

Insikten är viktig, tillika klarsynt och även väldigt tung. Precis så som minnet kan vara. Så med de vackra stenarna i handen minns jag och njuter av minnets målande funktion. Saker och ting fylls i och detaljer veckas ut med en häpnadsväckande hastighet.

Kanske är det därför jag inte är så sugen på att operera in ett Cochlear Implant just nu. Vill liksom inte att någon skall in och rota där jag har det viktigaste, där allt jag är finns. För er som redan gjort ingreppet så kanske detta är fullständig nonsens och rentutav löjligt. Men för mig är det ytterst reellt och verkligt att det är en sfär som jag inte känner för att släppa in någon i. Kanske förändrar jag mina tankar om detta tids nog. kanske blir övervägandet ännu viktigare om hörseln bestämmer sig för att dala ännu mer och jag kastas in i det ljudlösa mörker som jag inte riktigt förstår än. Men än så länge vill jag låta mitt viktigaste verktyg vara orört till den grad att den får formas av nya intryck och upplevelser. Skapa minnen och känslor från enkla föremål som mina händer får röra.

Där inne finns nämligen inga funktionshinder, inga svårigheter eller motgångar.

Där inne finns bara Torbjörn.

Han skapar:

”Han kysser henne först på pannan, sedan fjäderlätt på varje ögonlock innan han låter deras läppar mötas i en mjuk kyss. Hans mörka lugg faller ner i pannan av att luta huvudet ner mot hennes vackra ansikte. Det är kallt ute och hennes hud knottras av de kyliga vindarna som drar kring deras sammanflätade kroppar. Men hon känner inte det utan allt som existerar är kyssen och värmen som den sprider sig ut i kroppen. Något vibrerar till i fickan (mobilen!) men hon är alldeles för långt borta för att ens låta handen sjunka ner och ta upp den. Ögonen sluts mitt i kyssen och hon känner att hon aldrig kommer komma tillbaka till den kalla verkligheten.”

//T


Responses

  1. Jag vet precis vad du tänker och känner när det gäller CI. För mig var det en hel värld som rasade när jag hörde för första gången. Jag trivdes ju bra med att vara döv och tyckte om det. Givetvis fanns det hinder i samhället men jag mådde inte dåligt av att inte höra. För mig var operationen ett stort steg som jag inte förväntat mig eller förstått innan. Det var som att någon helt plötsligt klampat in sig i min egen kropp. Den smög inte ens in försiktigt och gradvis för att jag skulle vänja mig vid det. Det var liksom BOOOOM!

    Idag är jag glad att jag har CI och ännu gladare över att jag behärskar det vackraste språket i världen – det svenska teckenspråket! Du kanske tänker, ”Vill jag? Orkar jag”. Upplevelserna är individuella och man inte kan generalisera allas upplevelser. För en del är det kanske positivt och det blev bra resultat pga de hade hörselminne innan. Jag är glad för deras skull om de också insett att teckenspråket är en viktig nyckel i deras liv och vardag.

    Jag skulle inte orka med rehabiliteringen efter operationen om jag opererade mig idag. Jag har tillräckligt fullt upp med att få mitt liv och min vardag att fungera. Och försöka njuta av livet till fullo! 🙂

    Tack för ett fint och berörande inlägg!
    Kram Sarah


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: