Kexchoklad

I mörkret.

Genom det stora sätet så känner jag vibrationerna från hur hård metall nöter på spåren när de otaliga tonnen rullar metodiskt på. Det är ett Sj Snabbtåg som dundrar fram, pressar sig genom luften genom landskapet på väg mot Göteborg. Allt låter i denna hastighet, allt känns och allt bara är. Kontrollerat oljud. Runt omkring mig så finns det en värld som jag upplever på mitt vis. Jag sitter där och tittar på inget men ändå på så mycket. Små detaljer dyker upp men sammanhanget går förlorat. Men dofterna virvlar runt omkring mig och tillsammans med de andra sinnena så utövar jag det som tycks vara min evigt ofrivilliga livsuppgift, att pussla ihop världen.

Jag är på väg till ett viktigt möte och känner mig upprymd över det faktum att jag har något roligt framför mig. Njuter av att leva, njuter av att göra saker som är viktiga. Där sitter jag nedsjunken i stolen, låter tankarna hoppa olika trådar och ämnen i en oupphörlig dans. Ända tills mörkret utanför den tjocka rutan avslöjar något som jag verkligen inte var beredd på.

Det kommer likt en våg. En våg som fullständigt översköljer mig med illamående. En känsla av att ”nu är det inte långt kvar tills frukosten lämnar mig samma väg den kom in”. Kalla kårar som dyker upp på en iskall panna, hjärtat som börjar slå hårdare, en isande sträng av kyla som klättrar upp längs med ryggraden . ”Är det magsjuka? Var maten dålig?” Paniken som letar sig fram när man inser att man kanske inte kommer hinna uppsöka en toalett när man måste kämpa för att ens fysiskt finna den. Men så knäpper man på det där läget som man lärt sig tack vare ångesthantering. ”Tänk logiskt Torbjörn, bryt upp i delar”. Jag börjar kontrollera andningen, tar långsamma och inte för djupa andetag i ett jämnt tempo. Den första akuta känslan börjar dala men den magen vägrar att släppa sitt illamående hur mycket jag ens försöker. ”Håll ut” tänker jag och vet om att det inte är långt kvar tills ändstationen dyker upp. Väl framme så sliter jag fatt i min ledsagares arm och försöker låta den friska luften dala ner i lungorna i förhoppning om att det skall hjälpa. Min förvåning blir stor när jag inser att det faktiskt hjälper. Där står jag mitt i folkmyllret på en perrong, med en ledsagare vid min sida och med ett ansikte som är lika vitt som min vita käpp.

Paniken över att dagen kanske är förstörd försvinner när man inser att detta inte är en magsjuka som börjat sin hamring av magsäcken, utan att detta var något helt annat. Men vad?

Det skall dröja några gånger innan svaret dyker upp hos mig. Några resor till av fordon som pressar sig genom luften, som åker över slingriga vägar och på spår som böjer sig genom landskap. Jag har blivit det som jag aldrig trodde att jag skulle bli.

Jag har blivit åksjuk.

Känner man mig sedan tidigare så vet man att jag fixar de flesta tuffa reseupplevelser utan att må illa. På färjor genom stormande hav har jag vinglat genom taxfree-shopen och fascinerats av hur vinflaskorna kasat omkring i hela butiken utan att gå sönder. När vänner och familjemedlemmar gömt sig på toan på grund av vågorna så har jag suttit i en fåtölj och roat försökt äta mina rullande köttbullar som dansat över tallriken. Jag har aldrig haft bekymmer med att åka i ”fel” färdriktning på tåg och bussar. Inte heller har jag varit besvärad över vissa personers körstil där Grand Theft Auto i kombination med Monte Carlo-rallyt varit inspirationskällan. Inte varit speciellt påverkad, förutom i ett säkerhetsperspektiv, så har jag alltid kunnat skumpa runt i sätet. Samma sak med de tuffaste åkattraktionerna på tivoli, nemas problemas, även om jag verkligen inte gillade att åka de mest extrema varianterna.

Men bakom ett tjockt glas, på ett tåg som delade mörket likt en brinnande projektil, så blev det ungefär som om att jag hade varit med i ett avsnitt av Fear Factor där förtäring av levande insekter varit huvudtemat. Mörket utanför hade ett ny sak att berätta och jag förstod till slut vad den ville. Åksjuka. 

Men varför?

Magkänslan, den som ibland kan verkligen skrika ut ett faktum, säger mig att detta beror på att min syn försämras. Med sämre syn så blir referensramarna för balansen lidande. Synen får inte in samma information om den omkringliggande miljön och därmed så mår jag illa när balansorganet utsätts för påfrestningar. Så det är bara att gilla läget. Finna nya strategier, börja leta tabletter som kan hjälpa mot denna åkomma och anpassa sig efter den. Men ärligt talat, det är inte det värsta man kan drabbas av och jag får säga att jag inte är så bekymrad över det egentligen. Lite småjobbigt förvisso men jag har nu äntligen fått en hållbar och schysst ursäkt att slippa att åka de värsta attraktionerna på Liseberg. Ni finner mig istället vid ett chokladhjul, om ni undrar.

Bränner allt jag har, för ett kexchoklad.

Annons