Skrivet av: Torbjörn Svensson | 12 april, 2016

Vän

IMG_5091

Det här är KITT. 

KITT är min vita käpp, mitt hjälpmedel, men så mycket mer än så. KITT är min följeslagare genom livets ojämna stråk, han är min förlängda känsel längs med vägens hårda stumhet, han är min viktigaste vän.

När jag träffade honom för första gången så kände allt så surrealistiskt. Stämningen var så tryckt, spänd och obekväm att jag ville helst sjunka ner genom golvet och dyka upp i någon annan dimension lång från hjälpmedel, pedagoger och stirrande blickar. Men jag lät honom sjunka in i min hand och efter en stund så kom känseln från handtaget att svepas in i handflatan. Jag lät rörelserna svepa fram över golvet i vardagsrummet, mot hinder, förbi hinder och runt i en slinga. Där mellan synpedagoger, orkidéer och den beiga soffgruppen så kände jag kontakten. Kontakten mellan mark och hand, kontakten mellan hjälpmedel och hjärna.

Samhörighet, synkronisering, och två  obekväma ting blev till slut en hel enhet. Livet sa hej och vi båda tog chansen att vara en del av den.

Efter den dagen så använder jag käppen hela tiden och med synens försämring så har den blivit en av de viktigaste hjälpmedel i min vardag. Skulle jag få bara behålla två tekniska hjälpmedel i min vardag så skulle det vara min vita käpp och min Ipad.

Som en liten notis mitt i texten: KITT på bilden är inte den första käpp jag fick men jag har valt att behålla samma namn för alla mina käppar. Mest på grund av att jag kommer förmodligen avverka en hel del käppar del innan jag själv checkar in från jordelivet. 

Mycket i livet handlar om att lära sig att lyssna. Lära sig lyssna för att lära sig nya saker men också för att kunna växa som person.

KITT berättar saker för den som vill lyssna och med sin existens förtäljer han så mycket. När han sveper över vägbanan så berättar han mig var jag är, han stoppar mig från att trilla över mycket och han visar vägen genom livets dunkelhet och dimma. För andra som ser honom så visar han att bäraren har en synskada. Med sina röda markeringar berättar han ännu mer. För du vet väl om att den röda tejpen på käppen visar att bäraren även har en hörselnedsättning, det vill säga dövblindhet?

Fördelen med att använda käppen mycket, ofta och alltid, är att man förbättrar sin käppteknik hela tiden. Jag har målet att använda mina hjälpmedel till max, och KITT är inget undantag från detta mål. Att snabbare känna vad man känner men också finna nya vägar att använda den gör att man kan i svåra situationer hitta utvägar som man annars inte skulle ha funnit. Jag anser att man gör sig själv en stor otjänst om man inte använder de hjälpmedel som faktiskt finns för att underlätta ”vår” vardag. Oavsett hur ”jobbigt” det är att börja använda dem…

Tror det finns en rädsla att när man börja använda den vita käppen så blir man ”den synskadade”, ”den dövblinda” och det är något man kanske skyr att bli sedd som. Men där anser jag att man blir nog ännu mer stämplad som udda när man snubblar sig igenom livet utan att visa varför. Dessutom kan man med avslappnad syn på hjälpmedel också förstärka sin egen personlighet och se till att den syns ännu mer än vad tusen vita käppar kan visa för betraktarens öga.

Men det finns också en viktig psykologisk fördel i att använda käppen mycket och det är att man tar bort det ”pinsamma” i att använda den. Använder man den alltid så försvinner det nya och annorlunda och byts ut till att kännas naturligt. Till slut kan det bli så pass naturligt att man helt släpper på tankarna om konstigheter att använda den och jag kan ge ett exempel. När jag brukar vänta på något så har jag för vana att snurra käppen med fingrarna, likt en trummis med sin trumpinne. Enda skillnaden är att denna trumpinnen är 150cm lång, vit med röda streck. och att folk kan bli träffade av den när jag roterar den likt ett rotorblad på en helikopter. Bra med avstånd till mig är att rekommendera, för här kommer den lite bortglömda nyheten när många ser en person med vit käpp:

Jag är synskadad och har dövblindhet.

Men är fortfarande bara Torbjörn.


Responses

  1. Som vanligt imponeras jag av din rörliga intellekt och din förmåga att omsorgsfullt trycka budskapen i skrift! Du övertygar även en äldre man än dig själv (34 år ;)) att helt instämma med dig.

    I ärlighetens namn har jag knappt kommit över det obekväma med min vita käpp. Men jag känner sakta och säkert hur det blir en del av min vardag. Jag känner också att min personlighet lyser utåt med en starkare styrka, likt ett dimmer som långsamt rör sig mott full styrka. Det låter kanske märkligt, men så är det. För när människor ser mig med den vita käppen med sina röda streck, så vet alla på en gång att jag har synnedsättning och än så länge ett fåtal att jag även har en hörselnedsättning. Vad finns då kvar=? Jo… Jag, Lukas.
    För er som vill veta vem jag är, min mina visioner, min potential, så toucha mig. Det klart största som sätter gränserna för dig, det är du själv.

    Du Torbjörn, trumpinne men när jag står och väntar på något svålar min i båda händerna, likt en hockeyspelare som överblickar rinken och ibland slår jag små handleds-skott.

    Så jag får väl döpa min vcita käpp till SID (efter Sidney Crosby alias Sid the Kid).

    • Lukas, du har inte funderat på att själv börja skriva? Du uttrycker dig väldigt djupt och klokt så jag känner mig stolt över att du skriver här! Tack Lukas! Jag tar med mig dina ord och så stöttar vi varandra i detta! hälsa SID!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: