Hyvel

Jag sitter i baksätet, som jag alltid brukar göra, på vänster sida bredvid Alva som sitter i sin bilstol på den högra sidan. Vi är på väg någonstans, vart vet jag inte men det känns som samma gamla sträcka till ingenstans som vi alltid tycks åka. Tittar snett framåt genom mitt lilla synfält och genom den stora framrutan. Försöker förstå vart vi är på väg när jag ser den grå asfalten med sina vita linjer.

Bilen rycker plötsligt till lite åt vänster och börjar rulla över mittlinjen. De långa vita linjerna skär in mitt under bilen för att så dyka upp igen på andra sidan. På fel sida. (Pappa!)

Drömmer jag?

Hjärtat rusar snabbt upp till paniknivå när känslan av att något är fel blir ytterst påtaglig. En blixt skär genom näthinnan och plötsligt känns allting så knivskarpt. De få färgerna lyser med sin frånvaro och den svartvita världen äntrar min. Luften känns kall och hård vid varje andetag, och ljudet från allt blir dovt.

(Pappa!)

Genom sätena dyker ett par vita seniga armar upp, försöker dra mig ner genom bilen ner mot den kalla hårda vägbanan som rusar fram där under. (Skärpning Torbjörn! Det där är inte verkligt!)

Blinkar hårt och ett hårt andetag dras in genom de sammanbitna käkarna. När ögonen öppnas igen så finns armarna inte längre.

Försöker fokusera med blicken, för att finna riktmärken på bilens placering på vägbanan. Ser hur den gråsolkiga asfalten nu fått färgen röd(!).

Min hjärna säger något tyst, viskar att något händer på min högra underarm.

En liten hand slår mig hårt på min högra arm.

”Pappa!”

 

 

Där vaknar jag med ett ryck.

Inser att drömmen var ett ytterst påtagligt besked på känslan av att inte riktigt kunna ha kontroll på allt i ens eget liv på grund av synen och hörselns försvinnande. Att inte riktigt veta vad som händer, vart det händer och varför. Tystnad, när allt annat skriker, eller tvärtom.

Jag förstår att känslan av kontroll är tvådelad i mitt liv. Dels för att jag som person gillar att ha kontroll men även för att min dövblindhet tvingar mig att ha det för att få livet att fungera. Men då blir det extra jobbigt när kontrollen inte riktigt går att upprätthålla. Ibland önskar jag att jag hade varit en sorglös filur som verkligen inte hade brytt sig om att ha koll på något överhuvudtaget. Men att ändra en sådan personlighet och personlighetsdrag är lika lätt som att hyvla månen med en osthyvel.

Så istället simmar jag trögt genom intryck och tankar och greppar efter lösningar som kan ge mig bättre koll, bättre kontroll och bättre förståelse för vad som sker runt omkring mig. Ju mer koll jag har desto skönare sover jag.

Att hyvla månen känns ändå som ett för stort projekt nu.

Annons