Klippt

Det här med att ta emot hjälp eller att inte göra det. 

När jag besöker min frisör så blir det en helt annan värld än den som jag vanligen befinner mig i. Mannen, med förmodat ursprung någonstans i mellanöstern, kan inte ett ord svenska men har ett hjärta fyllt av värme som inget språk behövs till för att kunna förstå. Det funkar galant ändå, för han vet vad jag vill ha för klippning och då är all annan kommunikation överflödig. Men så är det den där biten med att bli hjälpt in i frisörsalongen, som är speciellt.

Vid dörren möter han direkt upp, oavsett vad han sysslat med tidigare. Ibland får jag en rolig bild i mitt huvud hur han släpper saxen ner i knäet på en annan kund och drar när han får syn på mig. Men hursomhelst, vid dörren möter han upp och tar ett rejält grepp om armen och nästan föser mig in genom dörröppningen. Sen så styr han mig till stolen och ett ”duns” ner i sittande ställning. 

Och det är helt ok för mig. Jag inser att jag har börjat acceptera den där biten att hjälpsamhet kan vara dubbelbottnad. Ibland kan en hjälpande hand vara ytterst kontraproduktivt då det kan förvärra min situation. Som till exempel när någon vill ledsaga mig när jag följer ett ledstråk. Då tappar jag bort mig i vart jag är och blir väldigt frustrerad. Eller så kan det vara helt underbart, som när den unga killen frågar mig på tågperrongen om jag behöver hjälp och vet var jag är. Då känns det som om det finns hopp om mänskligheten.

Men visst har det varit en kamp med många dueller med mig själv om själva känslan av att bli hjälpt. Om debatten om ens egen självständighet kontra idioti kontra känslan att ha en annan människa nära mig. Ni vet det där med lagom avstånd till andra, så som sparvarna på elledningen där alla håller en vinglängds avstånd till sin granne. I början ryckte jag alltid till av en hand som höll mig i armen. Idag sticker jag själv in handen om armen på andra och kan känna hur de rycker till av den oväntade kontakten. 

Saker och ting har förändrats och jag kan inte hålla på att ha en onödig dialog om hur jobbigt det kan vara att få hjälp av en annan. Om hur närheten kan vara påträngande eller att det kan kännas osjälvständigt. Saker och ting är som de är när det gäller min hörsel och syn, och det finns inget mirakel på lut.

Då är det bättre att lägga krut på dialogen på hur kvalitén är på hjälpen och hur den kan bli bättre. Och på vad medmänsklighet egentligen är.

Jag avslutar detta blogginlägg med ett Facebookinlägg som jag gjorde i samband med förra klippningen. Om hur denna stund av kapade hårsmån är en ytterst taktil stund, med tanke på förlorade sinnen.

”Att gå till frisören är väldigt speciellt för mig. Jag älskar att bara sitta där i stolen och blunda. Kommunikationen är obefintlig och allt som existerar är doft och känsel.

Känslan av kammen som går genom håret, den hårda och kalla saxen som metodiskt arbetar sig genom stråna. Trimmerns små snabba vibrationer som fortplantar sig in genom skallbenet. Så kommer vattendropparna genom luften och känslan av sommarregn dyker upp när håret blir blött. Varma händer som jobbar sig vant genom hårbottnen.

Samtidigt med alla dessa taktila upplevelser så rusar dofterna mot en. Parfymer, hårspray och vax blandas med ciggdoften från den kedjerökande frisören. Folk går förbi och lämnar efter sig vindpustar fyllda med dofter. Och där sitter jag, med min kropp mot den läderklädda stolen och bara njuter, stilla med ögonen stängda.

Allt detta på 14 minuter.”

Annons