Gult tegel

De små händerna knyts och öppnas igen. Ilskan sveper över sinnet och den lille pojken låter blicken svepa över de gula tegelväggarna i jakt på något att se, något att fokusera på. Ingen är här, eller alla är här, men ingen vill titta på honom. Det gula teglet hånar med sitt rutmönster, retar honom för känslan av fängelse. Det skrattar åt honom, gör honom argare och påminner honom om att det är ett fängelse utan murar, utan stängsel. Ett socialt och kommunikativt sådant som sträcker sig runt hela världen.

Han hör inte så bra, den lille pojken med de knutna nävarna. Han är inte dum, har inte en mindre värd personlighet eller drömmar som ekar annorlunda. Han hör bara inte så bra. När han inte hör eller missuppfattar vad omgivningen säger så reser sig murarna runtomkring ännu högre. Han hänger inte med, och blir sedermera ännu mer isolerad och utsatt för att han inte är som de andra som har fungerande hörsel. Även om han inte ser de osynliga väggarna som håller honom borta från omvärlden så känner han dem.

Bortom den gula tegelväggen blir den andre pojken tröstad. Han som den lille arge pojken för en kort stund sen ville slå för sitt hånfulla sätt. För sina blickar, för sina viskande ord och pekande mot den ”hörselskadade”. De små nävarna tog tag om kläderna och tryckte upp honom hårt mot väggen. Bakhuvud mötte hårt tegel, dova dunsar mötte plötsligt ljuden av förvåning, smärta och skrikande röster. Ordet varför dyker upp på folks läppar, även på de som pojken inte hör. En hård hand på armen rycker undan honom och så står han där i ett annat rum. Nävarna knyts och ilskan vägrar ge med sig. Ett fängelse.

Det gula teglet vill inte vittra. 

Men han är inte längre en pojke utan en fullvuxen man och ilskan dyker upp igen för att senare sköljas över med sorg. När sorgen dunstat bort så finns det bara kvar faktum, med att livet valde en riktning.

Ny väg och ett äktenskap fattigare så låter ljudet av dunsen i min hjärna annorlunda. Jag ser mina grå hårstrån i mitt skägg bli fler och fler och synfältet bli mindre och mindre. Varje morgon sträcker jag ut handen och formar den om en kaffekopp som för varje gång blir mer nött och sliten. Kaffet är alltid hett och starkt vid första mötet med läpparna för att så svalna i sin aromrika dans på väg ner i munnen.

Ibland drar minnena i mig, och en duns som jag kände under mina fotsulor där i mitt kök blev till en duns mot en tegelvägg för över 20 år sedan. Med kaffekoppen i min hand så mindes jag plötsligt den gula tegelväggen. Mindes det förvånade uttryck när den hörselskadade lille pojkens ilska mycket väl kunde lyfta upp en större kropp mot väggen.

Det suger till i magen att tänka på det. Att minnas ilskan och känslan av att den aldrig riktigt ebbar ut när man blir påmind om det fängelse som en hörselskada kan innebära.De grå hårstråna i skägget symboliserar att man haft turen att leva ett liv med erfarenheter. Även om tålamodet är stadigare och erfarenheten har sin kunskap så är jag ibland inte större än en liten pojke när ilskan dyker upp.

För mig är fängelset byggt av murar som ingen riktigt förstår, än de personer som sitter på samma anstalt som mig.

Men så korsas ens väg med en annan människas fotsteg som har sitt alldeles egna fängelse, men på grund av en annan orsak. Och man förstår att i det vakuum man befinner sig inte är unikt.

Martin hette han.

Jag tänker på honom ibland. Han dog innan han hann göra allt han ville i livet. Begränsningarna skrek ut sin existens men personen bakom skrek högre. Små ord sades men mellan meningarna fanns det större bokstäver med djupare insikt. Livet sa tittut på sig själv när han dök upp och visade mig saker som jag i efterhand förstod värdet på.

Det surr som vardagen är kan vara så störande att man kan missa de viktiga sakerna. Detaljer i ögonvrån som i verkligheten är större än en själv.

Han var aldrig någon mer än just sig själv, men ändå känns världen nu så mycket fattigare utan honom. Tiden rullar sina varv över jordklotet och hans ansikte blir svagare i mina minnesbilder. Tittar upp i himlen och försöker förstå, försöker ta in känslan av att jag en dag inte heller kommer finnas här. Tydligare kan det inte bli att man måste ta till vara på allt fint i livet. Jag vill inte dö och släppa ut orden varför och ånger i mitt sista andetag. Saker och ting blev inte som tänkt, men livet är större än så.

Till slut kommer även den gula tegelmuren att vittra.

Annons