Skrivet av: Torbjörn Svensson | 1 februari, 2016

Mail

Nedanstående text är hämtat från ett mail som min mamma skickade till Västanviks Folkhögskola angående om att hitta en teckenspråkskurs. Tyckte det var väldigt fint och visar samtidigt att det är inte bara jag som ställs mot väggen kommunikativt när mina sinnen sviker, utan även dem runt omkring mig. Alla hanterar det olika att inte längre kunna kommunicera med mig lika friktionsfritt som tidigare och då tycker jag att det är väldigt intressant att se hur man löser det, om man ens gör det. Så därför bad jag faktiskt om att få publicera mailet här på bloggen i syfte att visa en annan sida av situationen som pågår med mig.

 

”Hej.

Vi är ett föräldrapar som står inför det faktumet, att vi inte längre någorlunda normalt kan prata med vår, sen barndomen hörselskadade och numera näst intill döva, pojk.

De sista 4 åren har det stadigt försämrats och nu blir det bara fel. Står man inom 2 meter, talar mycket tydligt riktat mot det örat som fortfarande ibland har hörapparaten i och han avläser läpparna, kan man hjälpligt föra ett kortare  samtal.

Verkligheten är så, att vår pojk är 33 år, har familj och vi bor 12 mil från varandra. Vi träffas alltså inte så ofta naturligt i vardagen. Vi är pensionärer.

Hela hans barndom har han haft hörapparater, fungerat bra i vanlig miljö, Vi har, om det behövdes, haft ett eget teckenspråk som stöd. Vi gick några kurser, mer eller mindre inspirerande. Vår pojk började inte med teckenspråk förrän han kom till Silviaskolan i 5:e klass. Sen var det Örebro med riksgymnasiet för hörselskadade och teckenspråket blev naturligare för honom, men inte för oss. Han valde själv, att leva i de hörandes värld, fick arbete direkt och flyttade hemifrån. Du kan knappast alls höra på hans tal att han alltid varit hörselskadad – kanske för att vi alltid, när han var barn, talade högt och tydligt och en helt fantastisk ”taltant” de första 5 skolåren.

För att göra en lång historia kort har han och vi alltid stått varandra nära och det är först nu, som en längre konversation blir problematisk om vi inte tar hjälp av händerna när alla hans hjälpmedel inte finns tillhands eller är flera ”runt bordet”. Den där lilla svarta telefonliknande boxen vi får runt halsen eller läggs framför oss och går runt om vi är flera fungerar jättebra. Vår pojk har först de senaste året börjat använda teckenspråket parallellt med vanligt tal i familjen. Hans egen lilla familj tar naturligt till sig teckenspråket i och med att han använder det hemma.

Vårt mål är att kunna anmäla oss till er kurs B, antingen i februari eller oktober. Något måste vi ju göra. Ingen av vuxenstudieförbunden där vi bor har teckenspråk på menyn, och vi har dåliga erfarenheter av sådana. Vår son har tipsat oss om Västanvik .

Vad råder du oss till? Vår hjärnkapacitet och händers smidighet är inte detsamma som förr. En av oss kan några fler ”riktiga tecken” och alfabetet, den andre är lite sämre på det.

Tillägger att han för fyra år sedan diagnostiserades med Ushers Syndrom typ 2. Synen har det senaste året försämrats väldigt mycket. Först teckenspråk för döva, sen måste vi ta till oss sättet att teckna i hand och på kroppen – eller?

Vi ser fram emot att lära oss.

Med vänlig hälsning”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: