Skrivet av: Torbjörn Svensson | 20 januari, 2016

Vatten och vita bokstäver.

Jag sitter här i mörkret. En svart skärm av stora vita bokstäver lyser upp mitt ansikte. Det är ett grått ansikte med stora mörka ringar under ögonen, med en mungipa rakt som ett streck genom den grå ytan. En dysterhet, en enorm trötthet och en frustration som bubblar under de trötta ögonen.

Jag hamnar här bakom skärmen för att skriva hur ont det gör inom mig. Hur ont det gör av att lägga så mycket tid på oro och ångest. Två livsfarliga ingredienser som tillsammans huserar i min kropp, i mitt sinne, för att effektivt dra ner på min livstid och på min livskvalitet.

Alldeles för ofta hamnar jag här, alldeles för ofta måste jag skriva ner min panik i stora vita bokstäver. Grå hud, dystert ansikte, mörka ringar.

Mitt liv tycks nu för tiden bara handla om en kamp, en ångestladdad kamp med att få det stöd och hjälp jag behöver för att klara mig i livet med dövblindhet. En kamp med att få vara jag, att få vara som vem som helst och framför allt att få vara en pappa till mina barn.

Alldeles för ofta kämpar jag. Nätter av sömnlöshet på grund av att det mesta är nödlösningar, tillfälliga lösningar och havererade lösningar. Slitningar på relationer, på mig själv och allt känns så jäkla vattnigt.

Så får man beslut. Avslag, ändrade beslut, och dåliga lösningar på godkända beslut. En djup känsla av att det jag är och min situation jag befinner mig inte är viktig, inte är på allvar eller ens på riktigt. Jag kan då känna en tung vikt av värdelöshet. Ett eko av att inte ha samma värde som en frisk person.

Möten och åter möten. Tolkar och handläggare, mail och samtal, allt i ett virrvarr av intryck och mörker. Någonstans på vägen så tappade jag entusiasmen över att en lösning kanske är nåbar. Möten.

Möten i den sitsen där jag inte riktigt förstår vad som motparten inte förstår. Är det för att jag pratar? Pratar jag för bra för att vara en person med hörselrester? Är det för att jag kan tittar rakt på dig som gör att jag inte har en grav synskada? Måste jag skela med felaktiga pupiller eller ha mörka solglasögon för att jag skall bli tagen på allvar? Läkarintygen finns men du ser mina ögon, kära motpart. Du hör mina ord från min mun.

Men om det är den ekonomiska biten, om det är politiska beslut som fattas för att vi inte skall få hjälp, varför skall vi då betala skatt? Varför skall man då säga att Sverige är ett land av jämlikhet när så inte är fallet? Vem skall behöva gå under, hur många skall behöva simma ut på det mörka havet och aldrig bottna igen? Varje dag läser man om någon annan som har det värre. Varje dag hör man hur allt blir tuffare.

Så hör man det tillslut. Någon har simmat för att den inte orkar mer, och kommer aldrig tillbaka. Ett eko, en själ går förlorad och ingen vill riktigt lyssna.

Mina vita bokstäver lyser intensivt på skärmen, mina ord skrivs men det enda jag vill är att slippa skriva om sådant här. Mitt liv att försöka anpassa sig till svikande sinnen är något som borde räcka att skriva om. Inte hur jag inte får vara en som alla andra, inte får bara vara Torbjörn.

Inte hur jag måste simma.


Responses

  1. Och jag vill verkligen få veta mer om personen Torbjörn och hur han fungerar.

  2. Oavsett vad så är du, och kommer alltid att vara, en fantastisk pappa. Låt inte ”dem” ta det ifrån dig även fast jag förstår och känner DN frustration. ❤


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: