Behind KITT

Min vita käpp.

Ibland vill jag bara knäcka käppen och kasta den all världens väg. Säga ”fuck you, jag behöver inte dig”.

För den är inte jag.

Mitt hjälpmedel, min livräddare, min assistent.

Men den är inte jag.

Den sticker ut framför mig, vit färg över aluminium som leder upp till ett grepp som jag håller i min hand. Men den säger inget om mig som håller i käppen. Den säger inget om vad min livsfilosofi är och vad jag står för i livet. Den säger heller inte vilken som är min favoritmusik och vad jag tycker om att uppleva i livet. Absolut inget om mig, inte mer än att jag ser dåligt.

Ändå så vill åsynen av käppen fylla i så många luckor. ”Den synskadade” ”Den blinda”. Kategorisera mig.

Det är en situation som jag inte är så bekväm med, eftersom min personlighet alltid varit den del av mig som jag vill visa utåt sett. Men nu blev det minsann lite annorlunda när jag i mitt liv fick addera en vit käpp för att klara mig.

När frustrationen bubblar upp inom mig så vill jag bara kasta de senaste fem åren och slänga mig tillbaka till en tid då jag hade varken vit käpp eller dövblindhet.

Men efter varje utbrott av frustration så kommer jag till samma faktum. Jag behöver den. Jag behöver den för att kunna vara jag, för att kunna ta mig någonstans, för att andra skall förstå att jag inte ser så bra. Precis i den tanken så spelas en melankolisk melodi i mitt bakhuvud över att behöva använda något jag egentligen bara så gärna vill slippa. När det har gått ytterligare en tid av lugn så kickar min logik in och berätta med lugn röst för mig att nu är situationen så här Tobbe, vare sig du vill eller ej, och då får du göra det bästa av det. Det inkluderar att använda den vita käppen.

Kanske är det därför den har ett namn. Den behöver kanske ett sting av personlighet för att jag skall kunna knyta an till den. Att jag skall känna att den har ett värde, för det har den sannerligen. KITT min vän, min hjälpreda, min ledfyr.

När jag stiger innanför ytterdörren så ställs han undan precis bredvid dörren. Sen hänger jag av mig jackan, går med lugna steg in på kontoret där jag sätter mig i min kontorsstol.

Så tar jag upp tangentbordet och börjar skriva om allt. Även om personen bakom den vita käppen.

Om Torbjörn.

Annons