Skrivet av: Torbjörn Svensson | 6 november, 2015

Kännbart

Så enormt märkligt. Jag ligger där, utsträckt i en urgröpt 700 år gammal trädstam och känner hur vibrationerna alstrar sig från de fastsatta pianosträngarna, genom träet och rakt in i min kropp. Vinkeln jag ligger i, den ojämna men ändock släta ytan inuti stocken borde vara obekväm, men på något märkligt sätt finner man snabbt en bekväm ställning att ligga. Ligga och bara känna. Plötsligt är jag inte där längre utan någon annanstans. Örebro läns museum vecklas bort i intet, människorna runt omkring mig dras in i sig själva och försvinner och kvar finns en hall av inget. Sinnet förändras, något inom mig stängs och någon annanstans så öppnas en dörr som jag inte visste ens existerade. Bakom dörren finns en strand. En strand utan detaljer, bara sand och bortom linjen mot havet så existerar bara vatten. Oändligt, oöverskådligt stort hav. I nuet slås pianosträngen an men på stranden så ser jag den. Eller ser den gör jag inte, utan mer förnimmer den. Känner den. Är det en båt? En stor båt, en kryssningsfärja, en oljetanker. Den reser sig ur horisonten men jag ser den inte. Känner den, är vad jag gör, och jag kan avlägset känna mullret som svagt går genom min kropp. Långt där borta, bortom jordens krökning, bortom horisonten, så känner jag hur de stora kolvarna jobbar sig genom stålet i motorn, hur de enorma axlarna rör sig genom skeppets skrov och hur stålet i skeppet alstrar ett lågt dovt ljud. Stål skär genom den mörkblå vattenytan och under den så rollar propellern runt i en evig tornado av vatten. Det är ett ljud som färdas ända fram till mig där på stranden. Eller är det kanske inte en båt? Är det ett åskoväder eller vad kan jag egentligen känna där borta? En känsla av något…av något då.

Där stänger jag av. Öppnar ögonen och vips är jag tillbaka. Människorna är som pappfigurer runt omkring mig, konturer av papp, konturer utan ansikten och jag förbannar min bristfälliga syn över den intetsägande information jag får av detta. Men så känner jag tolkens hand och är där, där i nuet. Lokalen med det bländande ljuset, de dunkla partierna och ljuden av människor som rör sig, pratar och känner.

Jag tar ett djupt andetag och inser att den lilla stund jag låg där påverkade mig mer än vad jag någonsin hade trott. Det är ju bara en stock för tusan, en stock med strängar! Men det är något mer, och det känns som att den ropar på mig. Inte ropar på mig direkt utan är mer som en passage, en nyckel till ett annat ställe…

Nej det där är ju löjligt Torbjörn, skärp dig, tänker jag snabbt. Du är bara påverkad av den långa tågresan, bristen på mat och att du nu står framför ett resultat som du har ägnat din själ i att engagera dig i. Du har lagt ner tid, energi och mycket hjärta i detta konstprojekt och nu känner du dig bara sentimental av det faktum att den första delen av resan nästan är färdig. 

Så jag stänger av tanken en stund. Går längs med den markerade linjen i golvet och blir så berörd av varje stopp jag gör. Passerar texter på väggen från livsöden som kunde varit mina, upplevelser som jag delar genom andra människor. Stannar till och känner igen orden när jag låter mina fingertoppar vandra över de svarta upphöjda bokstäverna. Känner.

En stund senare så tar jag av skorna och låter mina fötter gräva sig in i den artificiella mossklädda marken . Jag böjer mig fram och känner doften av citronmeliss leta sig upp ur den enorma bild som existerar framför mig. Det är en bild men ändå känner jag tyget av kläderna, det långa håret som letar sig ner för kinderna hos kvinnan. Hon står där och plötsligt skulle hon kunna vara kvinnan jag möter i skogen. Hundarna finns där. Kopplen håller dem, eller håller kopplen egentligen kvinnan? Vem går med vem och varför? Sträcker ut min hand och förväntar mig att möta hud. Statisk elektricitet uppstår, och drar ett förvånat andetag. Nu är jag i nuet igen.  Ut igen längs med linjen i golvet. Vandra vidare.

Det är ett tält, men när jag stiger in är det som att gå in i en annan värld. Det starka ljuset känns upptagande, kanske är det så det känns att bli upplyft av energi. Jag får i mina händer känna en sten med en ståltråd av hjärtfrekvens samtidigt som jag får känna stenens artificiella kopia. Jag känner direkt vilken som tilltalar mig och den grå stenen ropar på den där strängen som en stund tidigare hade kastat mig bort till en öde strand. En snäcka har blivit till ett fossil och kvar känns det som att ett öga betraktar mig från dess grå yta.

Så inser jag vad som händer. Den kännbara konsten tar bort den moderna delen av mig. Att sätta på kaffebryggaren, kolla Aftonbladet i mobilen och lyssna genom en hörapparat försvinner när jag bara känner på dessa ting. Upplever dem. Jag hamnar på stranden utan den moderna delen och jag skulle lika gärna kunnat stå där utan kläder, iförd endast ett höftskynke av djurhud. Vibrationerna genom trädet, mossan under fötterna, stenens släta hårda yta och åskan genom ett stycke trä där inne i det lilla tältet väcker en djurisk del av mig. En del som förmodligen stängs av micromat, sen kväll med Luuk, konstant brus och gatubelysning. Livets artificiella brus.

Känslor, upplevelser och tankar rumlar runt och jag slås av hur enormt bra namnet Kännbart passar utställningen. Man kan omöjligt gå runt bland de kännbara verken där utan att känna, vare sig det är fysiskt eller mentalt.

Sen är det så enormt härligt att för en gångs skull uppleva något som är på min spelplan. Begränsad syn, begränsad hörsel, men med full känsel och känsla kan jag uppleva något som annars är stängt för mig. Att slippa be om att få vara en del av den andra världen, få den världen anpassad till mina villkor. Istället för att stiga in i lokaler av fantastiska konstverk så stiger jag in i en värld som jag får vara fullt delaktig. Allt genom konst.

Tillgänglig konst.


Responses

  1. […] för er vilket läckert projekt det är så låter jag Sarah göra det. Sedan kan ni går in här och läsa min vän Torbjörns texter om vad han upplevde på och utställningen och kan ni gå in […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: