Silverkulan

”Kan han öppna dörren själv?”

Orden visslar till som en silverkula som passerar blott en tum från örat och jag vänder snabbt bort blicken från tolken till hotellreceptionisten. Drar in ett andetag och laddar min tunga för att avlossa den salva som kan tänkas komma denna gång.

”Jag står här, det är fullt möjligt att fortsätta prata direkt med mig, precis som när du tidigare sa hej och jag svarade dig med att säga hej.”

Lät jag bitter nu? Tanken kom fram som en vind över mitt medvetande för att ganska omgående tystna igen. Men det var bara inte i mitt inre som det tystnade, för jag förstår att tystnaden utanför, den från andra sidan disken är en obekväm tystnad. Med ett stort O. En sådan tystnad som många svenskar verkligen avskyr. Min vänstra hand är kvar i tolkens högra hand och jag känner hur hen långsamt visar tecknet för osäkerhet. I mitt inre dyker det upp små bilder av hur receptionisten kanske börjar bita lite på sin underläpp, eller låter sina naglar dra längs med kanten på ett pappersark i osäkerhet. Kanske rent av intensiva ögonrörelser som dansar emellan mig och tolken i ett försök att leta efter fattningen igen. Små tics av osäkerhet som vi alla har när saker och ting inte riktigt går som vi hade tänkt oss. När mallen inte riktigt passar.

Jag öppnar min mun igen och fortsätter att fylla i där jag stannade upp.

”Anledningen till att min tolk tolkar åt mig är för att jag inte hör eller ser speciellt bra, och då måste jag använda denna kommunikation för att hänga med. Men det innebär inte att jag slutar vara målet för dina ord, även om du beslutar dig för att inte prata med mig direkt. Så för att svara på din fråga, ja, jag kan öppna dörren själv. Visar någon mig dörren och låset som jag skall placera kortet över så kan jag mycket väl öppna dörren själv. Det är inte i mina armar min synskada sitter.”

Fan också, det där sista var så jäkla onödigt av mig. Jag har redan fått signalen att receptionisten är så osäker över situationen och så väljer jag att trycka ner henne med den där sista lilla onödiga sarkastiska meningen. Inser åter igen att om jag till varje pris undvika att bli den där bittergubben som är så sur och bitter över att livet inte blivit som det var menat, så måste jag lägga av med det där. Lägg ner det, stoppa undan det, göm det, förkasta det, sluta. Men det är svårt. Ibland är det som att när man möts av en person med korttänkta handlingar så kommer även gallan från föregående möten med människor där det inte har gått så bra. Det bubblar till, bubblar över och rinner utanför. Inte bra alls.

Mycket av det dåliga bemötandet jag råkar ut för beror på okunskap och jag kan ibland med lugnan ro falla tillbaka på det faktumet. Men så ibland dyker det upp situationer där okunskapen blandas med ren och skär respektlöshet och då måste jag för min själs välmående kunna ryta till. Även om jag, precis som många andra i det här landet hatar en obekväm tystnad med stort O, som oftast följer efter ett sådant tillfälle. Åh denna tystnad.

Tystnaden jag skulle kunnat välja annars, är min egen. Bit ihop och säg inget. Det har jag fått göra så mycket innan så varför inte bara fortsätta med det?

Men det är den där sjuka och obehagliga känslan av att plötsligt bli den tredje personen. Att prata om mig i tredje person. En stor känsla av distans, av att inte längre bli tilltalad direkt till utan istället bakom. Utanförskap är en känsla som jag under många år har fått hantera men den här nya företeelsen med att inte längre bli tilltalad direkt med är något som jag känner mig riktigt försvarslös över. Och jag hatar det. Då visslar silverkulan inte förbi mig med minsta marginal, utan jag känner hur den penetrerar skallbenet strax ovanför ena ögat och fullständigt förgör det som finns innanför.

Min egna insikt berättar för mig att det är med dövblindtolkens intåg i min vardag som är anledningen till detta dilemma. När jag tar med mig en livs levande människa som hjälpmedel så blir det något som förändras hos vissa medmänniskor. Nästan som en automatisk tanke för vissa som innebär att då är jag så pass hjälplös att man måste kommunicera med hjälpmedlet istället. Men så är det inte för alla, ånej, jag möter ofta personer som utan någon tvekan fortsätter att hålla fokus på mig. Då får jag en bra kommunikation med min tolk som hjälpmedel och en mänsklig direktkontakt med personen jag pratar med. Vilken skön känsla det är, skall jag berätta. Det är som att för den lilla stunden så får jag känna mig som en del av den värld vi lever i, och inte utanför. Obeskrivligt.

Bakom disken, så är ett svar på väg, men jag väljer att låta silverkulan passera denna gång utan att kröka ett hår på mitt huvud.

”Jag hoppas att jag inte lät onödigt hård. Det är bara så att ibland så blir det för mycket för mig att inte bli tilltalad direkt. Du hade säkert också känt dig lite utanför om jag plötsligt hade frågat någon av dina kollegor här bakom disken om `tror ni att hon kan boka rummet åt mig?`”

Tolken lyfter upp handen och vidarebefordrar svaret ”åh nej, jag ber om ursäkt, jag tänkte mig verkligen inte för.”

”Lungt, det var jag blev lite hetsig där. Lång dag, hårt liv.” så lyfte jag upp mina mörka solglasögon upp och tittade på henne med glimten i ögat ”Men om ni inte serverar bacon till frukosten imorgon så kommer detta att framstå som bris i jämförelse. Ni vill inte se en dövblind gå bärsärkagång i matsalen iförd bara kallingar, viftandes med den vita käppen och skriandes ”give me my bacon!”

Så kom det förlösande skrattet och plötsligt så kunde den obekväma känslan gömmas undan fint under mattan för stunden och receptionisten återgå till sin lilla inövade mall. Nycklar, tid för frukost (med bacon givetvis), tid för utcheckning, ´hoppas ni får en trevlig vistelse här´och det sedvanliga leendet som en avslutning. Jag tackade för mig, tog hissen upp och bad min tolk återberätta alla detaljer som hon inte hann tolka nere i receptionen. ”Hon såg verkligen ut som du hade slitit av henne armarna och daskat till henne med dem”. Skrattet hördes nog ut från hissen, men gud vad jag behövde få släppa ut det. Det var som att sparka bittergubben i rumpan ut genom entrén och låsa dörren bakom honom.

Någonstans i en annan värld  så blev den tredje personen befriad från sin silverkula.

För en stund.

Annons