Pappfigurer

När jag sitter på en buss eller på ett tåg så är det oftast väldigt ljust utifrån och lite mörkare inne, vilket leder till att min syn inte riktigt vill fungera. Motljus är ett gissel och om det är riktigt ljust så ser jag faktiskt ingenting. Men om det inte är för ljust inne, eller kontrasten inte är för stor så kan jag ibland urskilja personerna jag reser med. Inte se hur de ser ut utan mer se profilerna, konturerna av dem. Som pappfigurer utan ansiktsdrag, utseende, kläder osv. Detta kan stundtals vara rätt underhållande att ändå försöka lista ut vad som finns där, vad en specifik pappfigur har för bakgrund. Lägger man till dofter, och små hörselvibrationer så kan man faktiskt ta reda på rätt mycket. Var det en ryggsäck som sticker ut där på den filuren? Var det en dov, mörk röst jag precis jag hörde? Luktar parfymen David Beckham? En gissningslek som kan ge mig en tillfredställelse likt en omgång soduko kan ge en annan.

Ibland är denna gissningslek en sorglig sådan, då jag kan hamna i en djup pöl av ”tycka synd om sig-vatten” över hur kass min syn är. Men ibland är solen i mitt hjärta på rätt ställe och jag kan finna denna utmaning ganska underhållande och som givande i tidsfördriv. Nyfikenhet beläggs inte med förbud bara för att man får lite förhinder att ta in informationen, det kan jag lova.

Om du nu är där på bussen och ser mig titta åt ditt håll så kanske du ger mig ett leende och en blick av att du ”sett” mig, men så måste jag tyvärr säga att du gör det förgäves. Faktum är att för mig, så är du endast en pappfigur. 

Fast en spännande sådan.

Annons