Skrivet av: Torbjörn Svensson | 19 augusti, 2015

Inte där.

Tystnaden som hörselförlusten orsakar är inte lika smärtsam som tystnaden över att hörseln försvinner.

Känslan av att möta en undvikande  blick man inte ser är kallare inombords än känslan av att inte se.

Ibland vill jag bara ha en kram, inte en flackande blick som jag inte ser, men som jag känner.

Det är inte smittsamt det jag har, det är bara annorlunda och det är svårt för dig att hantera. Desto mindre vill jag hamna längre bort när stormen ekar genom båten och knäcker masten.

Men längre bort hamnar jag och i ensamheten som följer så vänder jag också mot en hamn som är tryggare. Där jag inte känner att annorlunda är betraktat med ovilja att närma sig på grund av rädsla. Rädsla för vad egentligen? Allt är bara annorlunda.

Och ja, ibland är det jag som drar mig undan. Drar mig undan det nonsens som finns i ditt kölvatten av osäkerhet och tystnad. Gömmer mig från frustrationen över att inte riktig nå fram och finna balansen. Bara tystnad.

Kan tystnad skapa eko? Ja faktiskt, men inte i en grotta och inte heller i en tom lokal. Men i ett hjärta av sorg.

Jag vänder blad och skriver med hårda etsade bokstäver:

Jag är inte funktionsnedsättningen.

Jag är Torbjörn.


Responses

  1. Tänkvärt skrivet käre bror, även för oss läsare som inte har funktionshinder. Tack!

  2. Här kommer en kram Torbjörn!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: