Skrivet av: Torbjörn Svensson | 12 augusti, 2015

Feberkväll

En kväll i feberns tecken, med influensan i bröstet och frossan i kroppen, så låg jag där och tänkte. Tänkte var kanske inte rätt ord egentligen, för jag kände egentligen bara hur jag halkade in på massa händelser i mitt liv. Tillfällen av olyckshändelser som jag nu i efterhand kan se att min dåliga syn var orsak till. När jag låg och kunde äntligen förstå varför vissa saker hände så var det som att äntligen förstå en svår ekvation och äntligen kunna lösa massa uppgifter i en bok som jag tidigare inte förstod något i. Få svar. Det är en rätt befriande känsla att förstå, vilket jag har nämt tidigare, även om man inte gillar sin faktiska situation.

Så denna kväll slog jag upp min inre bok och plockade fram nyckeln till svaren för att betrakta det som tidigare varit obegripligt men som nu verkar så logiskt och självklart. Följande skrivna stunder dök upp på min näthinna när jag bläddrade genom min bok, livets bok.

Jag mindes när jag hade en närkontakt med en tall. Det var en av dessa stunder i livet när man bestämmer sig för att ”ta tag i vikten” och anamma en nyttigare livstil. I mitt fall så innebar det denna gång att jag skulle börja springa/jogga på en lokalt löpspår i en talldunge. Lite stretching, joggade lite lätt och ”pang” rakt in i en tall. Jag behöver väl inte tillägga att jag inte sprang något mer den gången.

När det gäller min älskade årliga semester, min skidåkning i Österrike, så hade jag samma problem där. Jag minns en gång när jag var runt 13-14 år och skulle visa hur fort och snyggt jag kunde åka i en backe. Iväg begav jag mig i en rejäl fart och började åka riktigt snyggt och aggressivt. Från ingenstans dök hon upp, tyskan, mitt framför mig. Mina skidor åkte rakt under hennes par skidor så båda bindningarna löste ut och framåt åkte jag i en volt endast några centimeter från hennes uppenbarelse. Jag kraschlandade ett tiotal meter längre ner och under en stund som kändes som en evighet, så låg jag bara där och kände om jag hade skadat mig allvarligt. Lyckligtvis klarade vi oss båda helskinnade och efter att ha fått en utskällning från både tyskan och senare från min pappa så satt jag där i skidliften och tänkte tanken ”varför i helvete såg jag henne inte?”

Något år senare, på samma ställe, så var jag på väg utför ett stup på några hundra meters djup. Då förstod jag ingenting men nu i efterhand inser att jag måste tänkt fel i huvudet och missräknat var jag var. Troligen så jobbade min hjärna redan på den tiden med att använda minnet som en resurs i orientering. Nåväl, den gången så blev det fel och jag fann mig hägnades en meter nedanför kanten i en stor gren som stack ut. Så det vara bara att knäppa av sig bindningarna och kasta upp skidorna och kräla sig upp med blotta förskräckelsen.

I mitt yrkesutövande så var det ingen skillnad  från det övriga livet och jag tackar alla makter där uppe att jag aldrig orsakade en olycka eller körde ihjäl någon. Jag kan speciellt minnas en gång som jag trillade ner från bakgavelliften, med ryggen först. Det hade kunnat sluta väldigt illa om det inte hade varit så att detta var ett av dessa år som det kom rejält med snö och precis under mig så hade plogbilen fixat en lagom mjuk snöhög.  Så jag kunde borsta av mig snön och förundras över hur vilken tur jag hade. En annan gång hade jag inte lika stor tur då jag fick ner ett ben mellan bakgavelliften och lastkajen. Det var den dagen som jag fick växla, bromsa och gasa med samma ben tills jag inte kunde röra mig längre.

Frånser man tiden bakom ratten, fast under arbetstid, så hade jag en bitter fiende till fots. Städvagnen. Oftast stod dessa i korridorerna på terminalerna jag lossade och lastade på, lurandes och väntande på mig. Städerskorna måste ha haft mig på hatlistan som nummer ett, för ack vad många städvagnar jag snubblade över och välte. Svordomarna yrde ibland och jag duckade så gott jag kunde, trots att jag egentligen inte hade något gott försvar. Dessa vagnar som var säkerligen över metern höga och lika breda kunde ju alla se…utom jag. 

Mitt stora fritidsintresse, att köra motorcykel. Ja, där måste det verkligen jag haft den där skyddsängeln som alla pratar om. Jag tänker på alla gånger jag fått motljus eller kört i skymning och mörker. Jag såg inte mycket, det kan man lugnt säga. I många fall så fick jag i efterhand höra av de som jag körde ihop med hur de hade sett det ”där rådjuret som sprang över vägen”, och sett ”den bilen som stod i diket” och så vidare. Jag missade mycket av detta och stod ofta som ett frågetecken när jag lyssnade. Ett tillfälle som jag minns tydligt är när jag och pappa som körde hemåt en sommarkväll efter en runda till Landskrona med våra motorcyklar. Strax efter rondellen till Viken, på väg 111, så kör pappa upp bredvid mig och skriker något som jag inte hör, men jag förstod att något hade hänt. Men han signalerar att vi skulle fortsätta så hem åkte vi, vilket bara låg några kilometer bort. När vi stannade och jag hade fått av mig hjälm och petat in en hörapparat så sa han: ”såg du inte grävlingen?! Den sprang precis framför dig!” Där fann jag mig ståendes återigen med en ovetande min och insåg att jag precis hade klarat mig ifrån en allvarlig olycka.

Trottoarkanter, betongfundament, grindar, stolpar och hål är ord som jag associerar med mycket smärta. Gatumiljö har alltid varit lite av mitt nemesis, vilket jag ofta fick erfara. De gånger man var ute och festade så slapp man åtminstone smärtan om man hade druckit tillräckligt. Sen blev det oftast så att mitt snubblande och att jag inte såg någonting i mörkret kopplades oftast ihop med onykterheten. Mina vänner kan nog intyga att de har lett mig många gånger i krogmiljöerna och nu i efterhand så kom nog några pusselbitar på plats med diagnosen.

Det där med gatumiljön, den brukar ju inte vara bättre när man åker på semester. Jag kan minnas en resa till Indien där vi skulle gå hem en kväll från ett köpcenter. Jisses, det måste ha varit den längsta promenaden i mitt liv, det kändes i alla fall så. Ingen gatubelysning, hål överallt, människor som låg lite varstans, massa hundar i vägen… Men fram kom vi, trots en stukad fot.

Apropå hundar. I Thailand trampade jag på en hund som låg på trottoaren. Mitt resesällskap uttryckte sin bestörtning över att jag trampade på den stackars hunden medan jag var bara väldigt glad över att jag inte fick några tänder i mitt ben. I mitt huvud så sköljde tanken över mig om massa exotiska sjukdomar det hade kunnat resulterat i med ett bett. ”Men hur kunde du inte se den!?” undrade mina vänner. Ja hur kunde jag inte se den, undrade jag inombords.

Dessa tillfällen är ett axplock från många liknande situationer och det jag kan konstatera när jag tänker på det, är vilken enorm tur jag har haft. Jag är inte religös, men ändå så kan jag inte undra om jag ändock har en skyddsängel som håller lite koll på mig. Finns du, så vill jag bara säga en sak.

Tack.

//T


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: