Skrivet av: Torbjörn Svensson | 10 augusti, 2015

Känsel

En liten nätt och fin hand som rör mig längs med underarmen. Små fingrar som dansar över min hud för att signalera kärlekens budskap. Enkel beröring. Bara små fingrar på en väldigt liten hand, men känslan är större än universum. Känslan finns i huvudet men känns i hjärtat.

Varm ljuv sommarvind som blåser längs med ens väg, omfamnar en och låter kroppen få känna värmen innan den flyktigt försvinner vidare på sin färd. Byxben som fladdrar till mot benet. Stranden. Sanden som sipprar mellan tårna vid varje steg på vägen ner till havet. Varm sand på ytan blandas med den kallare som ligger några centimeter längre ner. Blött. Först så rör sig vattnet runt anklarna och för varje steg som omfamnar den flytande känslan kroppen innan man tar ett djupt andetag och försvinner ner under ytan. Inneslutenhet. Temperaturskillnad. Kontrasten när man dyker upp igen och vattnet rinner av i krocken med den mycket lättare luften.

Känsla. Varm dag, klibbigt och kvavt. Sitter och vidrör det kalla glaset innehållandes vatten och isbitar. Känner kondensen och de små vattendroppar som lekfullt dansar nedför glasets släta yta när gravitationen blir för övermäktig.

Vinter. Kylan mot kinderna, känna hur varje andetag känns uppfriskande i kontrast till de varma täckande kläderna man bär. Kinderna biter till. Andedräkten returnerar ut ånga. Isbitar i skägget. Skillnaden med värme och kyla där under ett duntäcke i ett rum som är alldeles för kallt. Kontrasten. Ett steg i snö, knarrande i foten. Mjukt med ett avslut.

Skaka hand med en familj. Varje hand har sin egen personlighet, sin egen uppbyggnad, sin egen känsla. Identitet längs med fingrarna. Kramen kanske är där. Olika hårt, olika kroppsbyggnader, olika sätt att omfamna. Dofter.

Famla i kökslådan. Metall, plast, något vasst och där, där är träet. Känsla av liv, trots att det är ett dött ting. Känslan av något ingraverat på den ena sidan av träet och ett minne dyker upp. Minnet som sträcker sig så långt bort men som ändå finns här i nuet. Ett leende dyker upp där bakom köksbänken. Värme.

Trevandes efter en penna. Pappret bredvid. Tangentbord mitt framför mig. Plast, hård metallisk ände, kletig känsla. Bläck. Pennan som rör sig över pappret och som studsar till vid varje skåra som det slitna underliggande bordet har på sin hårda träyta. Något skapas samtidigt som något förbrukas. Känslan av den stumma papperskorgen under skrivbordet, en papperskorg man stöter till med tårna lite lätt. Ljudlös trumma. Stolen knarrar mot ryggraden.

Världen är full av känsel, av kännbara ting, kännbara känslor och kännbar existens. Synen och hörseln är inte en del av den. 

//T


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: